Att Träna med barn

Min dotter har ju gått och blivit med träningskort, inte helt kravlöst från vår sida (läs tidigare inlägg om just barn, träning och krav) vi betalar hennes träningskort om hon tränar MINST två gånger i veckan, missar hon (obs gäller såklart inte om hon är sjuk är väl lika bra att skriva) så får hon själv stå för kostnaden. Man kan kanske tycka två är lite om man bortser från ingen aktivitet, men man kan säkert tycka mycket om man ser till att hon även tränar taekwondo 2-3 gånger i veckan, nu är hon själv tränare på tisdagar och kör dubbelpass på fredagar, hon har även öppet att träna nere på Viktoriahuset där den lite mer avancerade gruppen är, jag har ju fortfarande inställningen med taekwondon att det ska roligt och kravlöst, det är inte för alla att tävla och avancera, vissa vill bara träna för att dem tycker det är kul och bra träning, detta är mer viktigt för mig än att hon går och försöker vinna en massa medaljer, skydden är inhandlade så hon kan om hon vill men hon behöver definitivt inte bara för att skydden är köpta. 

Hitintills har det gått bra för dottern med träning, och det är lite extraskoj att hon faktiskt hittat bodypumpen som jag själv brinner för och som jag nog skrivit även instruerar i, första gången hon skulle på mitt pass tog jag mig tiden att gå igenom ALLA teknikerna med henne och deklarerade att det var LÄTT vikt som skulle användas, för det är viktigt att växande ungdomar inte slänger på en massa vikt för tidigt, jag vill även säga att vill man ta med sig ett barn på bodypump (NW där jag är instruktör har ju träning från 11 år med förälder) så se till så att man kan gå igenom teknikerna innan och var beredd att lägga undan din egna stång för att korrigera barnet, behöver man hjälp så fråga gärna instruktören innan, för just Les Mills Bodypump har ingen floorcoaching utan detta sker framifrån, så oavsett om vi ser att någon gör fel så varken får vi peka ut personer eller för den delen släppa vår stång och gå ner och korrigera, fel kan många tycka men det är lika lätt att göra fel ute i gymmet och där säger INGEN till, inne i salen så snackar, iallafall jag, teknik så deltagarna får sår i öronen, så vill man sen ha hjälp med tekniken så be instruktören visa innan eller efter och sen som sagt var beredd att få lägga ner stången och korrigera om inte barnet rättar efter vad instruktören säger. 

Jag har både haft dottern på mitt pass och vi har gått tillsammans på L bodypump, här har jag lagt ifrån min stång och kunnat korrigera henne, inte mycket för hon är duktig på att lyssna när hon är på mina pass, såpass att jag funderar på om jag ska ta allt med hemmaracet för henne när vi är där *ler*. 

Jag tycker det är viktigt att sätta barnen i fokus när man tränar med dem, lyssna på vad dem vill och faktiskt sätta sig själv åt sidan, ta träningen för vad den är med barn, samtidigt är det väldigt viktigt att INTE förminska deras prestation i vad dem gör, man tävlar inte med sina barn och man uppmuntrar dem att göra istället för att pressa, det är viktigt att förstå att ens egna långsamma tempo eller låga vikt kan vara deras snabba kontra tunga vikt. 

Och när dem gör rätt beröm och åter beröm, man kan aldrig få för mycket beröm som barn, behöver barnet stanna eller pausa så låter man dem göra det, dottern är 15 år så henne kan jag skämta med att hallå jag sa pulsa inte pausa på pumpen, men det är viktigt att veta att man KAN skämta med barnen, jag kan skämta med Lowa på pumpen men skulle jag dra så mycket som ett skämt till henne när hon springer (dem få gånger det har hänt) så är jag inte säker att jag hade kommit hem, däremot kan jag skämta med Ludwig under en löptur men måste vara mer försiktig fram med honom om annat. Så det gäller att känna av sina barn och utgå från där hur man får ens träning tillsammans att fungera, jag tycker även att det är viktigt att känslan under aktiviteten är bra, få barnen att förstå att det är OK att ha en dålig dag, det är ok att det är lite jobbigare, att man vill ta ett lugnt träningspass, det behöver inte alltid gå snabbt utan det är viktigare att man gör, här är det ens uppgift som förälder att ta bort sitt egna synsätt till träning, för det behöver inte vara samma för barnet, och det är ok då utgår man från barnet, jag vill säga samma tänk som jag har med löpningen mellan mig och sambon, jag är den långsamma så jag bestämmer tempot.

Jag fick även med mig dottern på bodybalance, här gick jag inte in och korrigerade henne någonting, det är kroppsvikt samt att man byte övningar och positioner hela tiden, A är också sjukt bra på att säga exakt vad man ska göra så jag tyckte Lowa hängde med bra. Detta var dock inget för henne men jag är glad att hon provade, det var jag som tyckte Lowa skulle få känna på ett rörlighetspass och hade hon kunnat komma bara på avslappningen hade hon gjort det hahaha

Dottern har ju mer tävlingstänk än sin bror, vilket gör att man måste tänka olika med dem, när dottern försöker tävla göra klart för henne att jag är inte intresserad av det, för mitt mål är att lyfta henne utifrån hennes grund, inte riskera att bryta ner henne bara för att bevisa att jag kan vinna, sonen blir ju lättare där då han och jag har samma tänkt om tävlandet, det är me vs me inget annat, alla vikter, sträckor, segment resultat är me vs me, att alltid sträva efter att bli en bättre version av sig själv och inte bry sig om hur andra presterar, med löpning har jag varit inne på det innan, där är dag, mående, skor antal km i benen innan, efter och massa andra faktorer som spelar in, det är inte svart vitt, då är det bättre att bara försöka bli en bättre version av sig själv och skita i vad andra presterar. 

/Marie

Kost och barn

Jag tänker fortsätta på samma tema som igår, dvs kosten, denna gången med fokus kosten och barn, för även jag har två barn som kan rynka på näsan åt maten som jag tycker vi ska äta, lägg till att dem är varannan vecka barn, där deras pappa inte har samma kosttänk som vi, så kanske ni förstår att det inte alla gånger är så lätt, varken för mig eller för barnen för den delen.

Jag tror ju på att barn äter det som serveras och att alla barn ska smaka av maten och mina barn har alltid behövt smaka lika många skedar som dem är år, detta då jag inte tror på att ta in en liten bit i munnen och sen döma ut maten, jag ser även till att dem smakar igen med jämna mellanrum, och även i olika former, tex en svamp i en gryta kan smaka annorlunda i en annan, konsistenser kan man inte alltid göra något åt men även här tycker jag det är viktigt att dem smakar igen så att det inte bara blir en fixide i huvudet. 

Jag tillhör ju även den "stränga" mamman som inte låter mina barn leva på mackor till frukost och mellis, utan jag vill att dem äter frukost/mellis som man blir ordentligt mätt på, självklart att jag kan fråga vad dem är sugna på och sen försöker jag möta det med det som jag tycker dem ska äta, som tex om sonen vill ha yoghurt med flingor så kompromissar vi på turkisk yoghurt med pauluns granola. Dottern är ju lite svårare att pleasa med frukostar då hon måste vara sugen på det, men som förra veckan deklarerade hon efter att ha ätit chiapudding vara och varannan dag i några veckor att hon var trött på det och ville ha just mackor, så då valde jag att baka ett bröd istället, hon var nöjd (en dag eller två) och det blev frukost som jag iallafall visste vad det innehöll. 

Vi har inga sockrade flingor hemma, vi har faktiskt inga flingor alls, jag har hittat EN cornflakes som var utan socker, denna fanns faktisk på den glutenfria hyllan, EN! det är tamigfan skrämmande, kellogs k tänker kanske ni nu, dem är väl iallafall utan socker, jo tjena eller inte, som sagt frukostflingor är inget som finns hos oss, däremot så har vi som sagt pauluns Granola då denna är utan tillsatt socker, jag själv kör ju med min torra frö mussli men den tycker inte barnen om. 

Så man kan få bra frukost utan en massa socker och som barnen också uppskattar, det gäller bara att introducera den för dem, nu får faktiskt sonen ta lite kokossirap (vi har ingen flytande honung hemma just nu) på, och ja det är socker men här kan man själv styra mängden, och som jag skrev igår det är inte sockret i sig som är det farliga utan HUR ofta man äter det. Sonen har ju också fastnat för overnightout som han varierar med och dottern har som jag skrev innan kört på chiapudding, havregrynsgröt eller smoothie. 

Dryck till maten är vatten, eller ett glas mjölk, och skrik inte nu vaaa begränsar du mjölk, ja jag begränsar mjölk, ett glas om dagen, är man törstig dricker man vatten, mjölk för starka ben är så old news, man får i sig tillräckligt av detta om man äter en varierad kost! Ibland på helgen kan dem få någon "socker dryck", aldrig coca cola, denna är beroendeframkallande iockmed koffeinet tillsammans med sockret så hos mig får dem inte det även om jag vet att dem dricker det hos sin pappa, ren principsak helt enkelt, nu är ju barnen vana vid detta och protesterar heller inte, och självklart dricker vi också vatten, det är som sagt på helgerna när vi ta en öl till maten som dem också kan få något annat, man kan inte säga till barnen att dricka vatten och sen dricka något annat själv, barn gör som man gör inte som man säger. 

Vi pratar jättemycket om kost hemma hos oss, mycket mindre om vikt, för mitt kosttänk med barnen handlar INTE om vikt, det handlar om att barnen ska få i sig bra och näringsrik mat som gör att dem orkar vardagen och aktiviteterna som dem utför, jag vill även att dem ska veta hur mycket skit det finns i den färdiga maten man köper, och jag förklarar sakligt varför jag inte köper hem en viss sorts mat eller dryck, jag vill säga att oftast köper barnen det, den lille mer än den stora, men ofta är det hennes vilja att ha en viss sak som tar över viljan att lyssna på mig varför jag inte köper hem den.

Middagar bestämmer vi ju oftast tillsammans, och det är inte svårt att laga mat från grunden enligt barns önskemål, vill dem ha kyckling nuggets så är det faktiskt bara att köpa kycklingfilé och panera denna, vill dem ha hamburgare så köper man någon färs och gör sina egna burgare, fiskpinnar samma som med nuggets, köp fisken och panera själv, pizza, även här gör den själv, fixa din egna tomatsås så blir den exakt så som du vill ha den, pasta och köttfärssås, använd bönpasta (säg inget till barnen så märker dem garanterat inte ens det) som sagt det finns många lösningar att få i barnen bättre råvaror, jo det tar kanske liiiite längre tid i köket, men kan det inte vara värt det för att få i våra käraste näringsrik mat? Om inget annat ta det som tar längre tid på helgerna och gör det tillsammans med barnen, tänk att få äta fiskpinnen som dem själv panerat. Ofta gör vi saker krångligare än vad det är och hamnar i korv och färdiga köttbullar träsket och gömmer oss bakom -ja men köttprocenten var hög, men hur mycket annat som där inte ska vara fanns i? Och nä jag stoppar inte min egna korv, jag äter inte gärna korv faktiskt och inte heller mina barn, såvitt den inte är grillad i skogen (inte ens då äter dottern korv om hon får välja), och som jag skrev igår det handlar inte om undantagen utan det handlar om det vardagliga. 

Det kan låta väldigt hårt i folks ögon men jag tror det låter hårt pga att det är så långt från ens egna tänk, för alla som tycker jag är hård tycker jag garanterat är för slappa, det går liksom handihand, det är vi som kan påverka att våran barn blir så hälsosamma man bara kan, den vägen vi visar barnen kan vi bara hoppas och önskar att dem väljer att gå, men vi kan inte visa dem en väg i sockrets/halvfabrikatets bana och sen hoppas att dem byter väg själv.

/Marie

Kost som livsstil inte diet

Jag brinner ju inte bara för träning utan lika mycket för kost (nä jag har ingen utbildning inom kost utan det jag skriver om, är egen tro och det som JAG tro fungerar) jag hatar dock allt som har med dieter att göra, dem fungerar inte, och det är nu många säkert svarar joho det gör dem visst! Och då vill jag säga nämn en endaste diet som fungerar, *trumvirvel* när man slutar gå på den? Att äta enligt en diet fungerar bara om dieten byts ut till en hållbar livsstil, och gör den det så är det inte längre en diet i mina ögon utan en livsstil. Sen kan det behövas en Quickstart för att komma igång det kan det, men om man inte är beredd att ändra om hela sitt tänk om mat i stora grunden så är man snart tillbaka på ruta ett och måste ännu en gång börja om. Jag hade en i min bekantskap som sa till mig att joho denna dieten fungerar, jaha sa jag, ja menade denne varje gång jag gått på den har jag gått ner i vikt, jaha sa jag men om den fungerar hur kan du då behöva starta om? svaret var fortfarande att den fungerade när man gick på den, och jag bara -I rest my case.

Så vad är en hållbar kost? I mina ögon är en hållbar kost en kost man kan tänka sig äta resten av sitt liv, men kan man gå ner i vikt på en sådan? ja det kan man, om nu det är målet! Alla vet vi om att förbjuda den där kanelbullen resten av vårt liv kommer inte att fungera om vi verkligen älskar kanelbullar, så varför förbjuda något som vi älskar? Allt handlar om mängd! En kanelbulle gör inte mycket på vågen, om resten av kosten är bra, det är här många tänker fel (enligt mig) man sorterar bort tillfällena och fortsätter i samma spår med vardagen. Hur menar jag då? jo många väljer att utesluta helgsnackset x antal veckor men fortsätter äta som man alltid har gjort, när det är maten som man borde fokusera på. 

Det finns en grundregel enligt mig att gå efter, ju mer man gör själv från grunden ju mer kan man vara säker på att det är bra mat man stoppar i munnen (mat då alltså, så bara för att du bakar kakan så blir den inte nyttig ;-) ). Jag tillhör ju även den som inte är fetträdd utan i min värld är sockret den stora boven till mångas misslyckade försök till viktnedgång, och nä jag är INTE en såndär LCHF kanske jag lika bra ska poängtera då, som jag skrev innan jag tror inte på dieter och LCHF är (trotts vad många säger) en diet i mina ögon. Jag tror inte socker är farligt i sig, utan det är mängden socker vi får i oss nu för tiden när många har ont om tid och matlagningen ska gå snabbt så halv/helfabrikatet är våran bästa vän, och även här det är HUR ofta man gör något som avgör inte undantagen. 

Nu var det längesedan jag läste innehållsförteckningar i frysdisken då jag ALDRIG hämtar min mat där, förutom frysta grönsaker då vill säga, men sist jag kollade var det på veganska produkter och socker (i olika former) och salt är något som jag ser som en röd tråd i just vegansk men även animalisk halvfabrikat, två, i mina ögon, ingredienser som man ska undvika att äta för mycket av. Jag köpte bl a Anammas vegofärs till tacos förr (trotts vetskap om innehåll) jag använder Spicemasters tacokrydda utan salt och socker, med vanlig färs brukar jag få ösa på salt (Himalaya salt, lite bättre än vanlig enligt mig) för att det skulle smaka, jag behövde inte ens salta med Anammas färs, detta är i mina ögon rätt skrämmande då många kanske använder denna tillsammans med Santa Marias tacokrydda vars påse också innehåller salt (och druvsocker) så bara med dem två sakerna så vill ju jag säga att man direkt får för mycket salt (och socker) i sig, och sen säger samma personer till mig att jag saltar för mycket och att dem ALDRIG saltar sin mat, no shit det förstår jag att dem inte gör, ändå är jag (utan vetenskapliga bevis) nästa säker på att dem får i sig mer salt än vad jag får. Än en gång, det handlar inte om nån gång då och då, och speciellt inte om man är medveten om att -japp idag blir det detta, trotts att man vet om innehållet, men det är här jag tror det fallerar hos många, man vet liksom inte om innehållet och det händer inte bara nån gång, man tror man äter bra mat och så visar det sig inte vara så bra i längden.

Nästa problem är när man går på lightprodukterna utan att läsa, även här kan man tänka att fett mättar mer än kolhydrater, samt vara noga och kolla så det inte smugit in socker för att behålla den "goda" smaken ( så är det ofta nämligen), visst fett ger mer kcal men ofta äter man mindre av den feta än av light produkten så det kan tom nästan gå +/- 0 i slutändan. Ta yoghurt ex. det man ska vara väldigt observant på här det är dem smaksatta, dem är ofta fulla av socker (finns sockerfria varianter såklart) men varför inte ta en naturell och tillsätta egna bär? Då får man ju trotts allt det man vill ha. men det finns ju massa produkter utan socker, jajo men står det innehåller inget socker så kan man till 99% av gångerna räkna med att det innehåller sötningsmedel, och har man inget problem med detta så fine go for it, det JAG däremot tror på är att även sötningsmedel triggar oss till sötsug OCH att överäta. Så än en gång vad är det för fel på naturell och tillsätta den smaksättningen man är sugen på? 

Jag tror ju att vi gör kost till något svårare än vad det är, även jag startade med noll intresse att laga mat, men det blir faktiskt MYCKET roligare när man gör det från grunden, iallafall jag känner en tillfredsställelse i att detta har jag gjort själv, som när jag gjorde min egna Pesto första gången och alla i familjen (som äter pesto) tyckte att den var såååå mycket godare än den köpta, och fördelen, det blev ju så mycket mer än bara en burk, så det blev tom mer ekonomisk. Och då kommer än en gång denna diskussionen in om tiden, vi har den i träning, vi har den i kosten, vi har den med mångt och mycket ÄNDÅ så blir JAG förvånad över hur mycket serie som folk hinner se och instagram inlägg som folk hinner posta! 

Jag har skrivit om det i träningen och jag tänker skriva det även här, vad ska man med all tid till som man vill spara in genom att försöka ta "genvägar"?  Visst att vi alla har dagar när tiden bara inte går ihop och vi tvingas välja snabbt före egengjort, men om detta är en vardag istället för undantag så hade nog jag valt att se över min vardag och se om jag inte kunnat planera den bättre, och jajo i alla regler finns ett undantag men om man alltid skulle rätta sig efter undantagen så skulle man aldrig kunna skapa en regel. Man kan inte diskutera en vardag efter hur allas liv ser ut, utan jag tror man måste tänka sig sin egna vardag och sen rätta in sitt liv efter det, betyder det som i mitt fall att det tar ett halvår att se en säsong av en serie för att jag vill hinna träna och äta bra kost så får det helt enkelt vara så. Väljer man att man vill kunna se 5 säsonger av en serie på en vecka och sen säga att man inte har tid till träning eller äta bra mat, ja då är det ett val man gör men man kan liksom inte heller då säga men tiden till att träna och äta bra mat finns inte.

Sen kommer nästa aspekt som jag hört många säga, det är så dyrt med bra mat, jag förstår inte den riktigt, nu lägger jag väldigt mycket pengar på just bra mat, jag tittar ytterst sällan priser på det jag ska ha hem, och folk kanske nu tänker att har man pengar är det inte svårt att inte tänka priser, men det folk inte vet om det är hur jag prioriterar, jag har varit ensamstående med två barn varannan vecka i ett hem som vi tidigare var två och betalde på, som jag efter separationen stod ensam och skulle driva runt, så även om jag idag kanske inte behöver titta på priser så fanns det en gång när jag kunde åka 4 gånger till maxi på en vecka (på vägen hem från jobb) och handla för att kaffet, kycklingfilén, köttet jag skulle ha var billigt och man fick bara ta x antal per handling, min frys var alltid full med mat, jag köpte på när det var billigt och frös in, planering är A och O, så även här, jag stod på söndag och fixade 3-4 olika sorters matlådor som jag frös in och sen kunde ta, så som sagt även jag har hafyt lite pengar och lika många timmar på dygnet som alla andra, även om en kollega på gymmet skämtsamt i måndags frågade om jag hade extra timmar på dygnet som jag kunde plocka av.

Jag tror många har mycket ursäkter, väljer att ta den enkla vägen just pga att den är enkel, men även den svåra vägen blir enkel efter ett tag, idag så tycker jag inte det är svårt att handla bra mat, men första gången jag handlade efter att jag bestämde mig för att ta tag i kosten så tror jag maxi handlingen tog närmare 2 h, det var även då jag insåg när jag vände och läste på allting hur mycket skit vi får i oss, allt hemma städades ut och första handlingen med bra råvaror tog inte bara tid utan den blev såklart även dyr, det var mycket som skulle bytas ut, och handlas hem för att kunna göra eget, men när väl det var gjort så gick det både snabbare att handla OCH blev billigare, för det där stoppet vid halvfabrikatet försvann, stoppet vid läsk, snacks och godiset försvann, och tom jag blev förvånad över hur mycket pengar man faktiskt la på denna i mina ögon skräpmaten. Jag har även märkt att hela tänket kring mat blivit bättre när det gäller att ta vara på maten som man handlar, jag slänger idag väldigt väldigt lite mat, vilket också gör att det jag kanske lägger mer på råvaran lönar sig i slutändan då den används och inte kastas. 

Så mina enda råd till folk är faktiskt läs innehållet på det ni äter, innehåller det socker (även sötningsmedel) eller salt, uteslut det eller ta bort det från er dagliga kost, kör på vegetariska rätter (billigare, ja om ni lagar det från grunden utan halvfabrikat), försök göra ers såser och dressingar själv, baka ert egna bröd, ersätt inte nutellan till protunella för att kunna äta det varje dag, även den innehåller kcal, propuddingen bör ses som en dessert inte frukost, även smaksatta kvarger borde ses som desserter inte frukostar, chokladmjölk till gröten oavsett om den innehåller socker eller sötningsmedel innehåller mer skit och gör att vi riskerar hälla på mer än om vi tagit vanlig mjölk (eller veganska alternativ) och därmed få i oss fler kcal. En frukost ska INTE smaka som en efterrätt, en frukost ska göra oss mätt fram till nästa måltid. 

Och ett sista tips, drick inte era kcal. även en pepsi max innehåller kcal, 0,3 är merän 0 kcal som vatten innehåller och i slutändan räknas ALLA kcal speciellt om man inte gör av med dem. 

/Marie

Genrep Kullamannen

Vi testsprang del av kullamannen banan i fredags, den delen som "knäckte" oss förra gången, tanken var från första början att vi skulle springa exakt banan från Ängelholm till Mölle och sen fortsätta skåneleden hem, men redan innan start så reviderade vi bort snurrningen man gör precis efter campingen då planen inte var att springa efter GPX fil utan försöka hitta utan, dock så snurrade vi bort oss redan när vi kom till ufomonumentet vid Sibirien då vi råkade komma in fel hål och därmed var vi tvungna att plocka upp gpx filen ändå, kom på banan igen och hittade till sist till skåneledens markering som man ska gå efter fram till berget. 

Fick dock plocka upp den en gång till när vi kom till den i våran ögon ökända kohagen, kohagen som vi irrade rundor i på Kullamannen, där var skåneledsmarkeringar överallt kändes det som, in i hagen, runt hagen på vänster sida, sen en grind som såg kasserad ut till höger även den med en skåneledsmarkering, så det blev bara upp med gpx filen igen där vi såg att det var markeringen runt hagen på vänster sida som vi skulle gå efter och därmed såg vi var vi gjort fel förra gången, då vi gick in i hagen och irrade bort oss rejält. 

Planen var ju att springa i mörkret just för att vi vet om att det kommer vara mörkt på den sträckan under Kullamanen så dumt att hitta i ljuset när det är mörkret som förvirrar bort en. Vi ville också "likna" dagen med att ha varit uppe tidigt innan vi kom dit, så jag jobbade fram till 14:00 och sen hade vi frågat bästa vännen G om han kunde släppa oss i Ängeholm efter jobb dvs att han hämtade oss vid 16:30/16:45. 

Tror G släppte oss vi Råbocka camping vid 17:15, snabbt hejdå innan vi startade klockorna och begav oss, lugnt tempo, vi skulle hålla länge, det var tänket, vi kollade kartan precis efter campingen valde den röda slingan för att komma mot Sibirien och ufot, ufot visste vi båda att vi suttit och sovit vid under Kullamannen 2019, eller rättare sagt jag tog en powernap, då tröttheten slog ut mig totalt, när jag upptäckte att jag sprang och blundade var jag bara tvungen att stanna och få vila ögonen, och där var bänkar till det.

Väl där virrade vi som sagt bort oss då vi kom in från det hållet som vi sen såg på GPX filen att vi nog skulle kommit ut från, blev väl 10 minuters irrande där och Sambon tappade lite, eller rättare sagt han hade svårt att komma igång med huvudet, allt detta är bra saker, va tänker kanske ni nu, men faktiskt, för just sådana här stunder har man under ett 100 km lopp, och det är bra att öva hur man tar sig ur dem, även om det är skillnad från gång till gång. Vi valde att gå tills vi var 100 på att vi var på rätt väg då började vi springa igen, men som sagt vi kom inte riktigt igång utan gick snart över på gång igen, då jag och sambon inte har samma tempo att gå deklarerade jag att jag behövde ha stavarna annars skulle mina ben gå sönder innan vi ens kommit till Mölle, fick upp stavarna och vilket hallelujamoment, avlastningen på benen att gå med stavar, helt underbart och att kunna stava fram i ett högre tempo än utan var ren lycka, även sambon tog fram sina, för det var just detta som var tanken med detta "genrepet" att prova banan, stavar, tempo osv. och med stavarna kom humöret tillbaka och vi kunde gå och prata och skratta så som bara vi kan 💓.

När vi kom till Farhult tog vi vår första paus, på en bänk, max 10 minuter sa jag, gäller ha bestämda tider så man inte fastnar! satt och tittade ut över havet, där vi kunde se toppen på kullaberg på vänster sida och hela Bjärre halvön på höger sida, det är långt, väldigt långt, vi är galna som gör detta! Men det är väl den galenskapen som vi har tillsammans som faktiskt får oss att fortsätta framåt *ler*.

  

10 minuter senare fortsatte vi vår stavgång, fulla av energi, tror dock den mer kom ifrån dem salta S:en, än det där jäkla torra baret som vi åt, funderar skarpt på att ha hela väskan fullt av salta S istället för energibars hahaha, alltså lite skämt men mycket allvar, dock fick jag en tanke imorrse att man kan ha chiapudding med i en lite flaska, glider lätt ner och ger en både energi och mättnadskänsla, den tanken får jag nog diskutera med Anton. För det är lång sträcka utan depåer, dropboxen är i Ängelholm 5 mil från Båstad, och sen är nästa möjlighet till någon form av föda i målgången i Mölle, och det sista man vill är att droppa i energi en kall novembernatt när man är ensam i mörkret, kärlek kommer man långt med, men inte när kylan tar ett järngrepp om en, då kan inte ens kärleken till varandra värma en. 

Efter Farhult gick vi bara och väntade på den där "berömda" kohagen, det var väl mest den som vi ville få full koll på hur vi tog oss igenom, eller som vi märkte runt, dock så var det bara skymning när vi kom hit, pannlamporna var inte på än, så vi har verkligen memorerat VÄNSTER hahaha, höger, höger igen, över bron och sen höger, och höger igen innan vänster och sen är det Snett över hagen. Då vi inte visste om korna var på vår sida eller bakom ett staket, så blev det gående i mörker sista biten innan vi var ute ur hagen och kunde sätta på oss pannlamporna, för vi ville inte sätta på pannlamporna och dra kornas uppmärksamhet till oss hahhaa, måtte dessa ha kommit in i en lada tills november. 

  

 

Efter kohagen var sträckan i mörker och med pannlampa, precis som det kommer vara på kullamannen, fokusen låg på att inte gå fel, varje fel kan innebära onödiga metrar i benen och det vill man inte efter 8 mil som det kommer vara på Kullamanen, vi bestämde även här att faktiskt utesluta berget, två anledningar, ett, mitt främsta, fästingar, dem har förhoppningsvis gått och lagt sig tills November, samt att irra runder mitt i natten på en bansträckning vi aldrig sprungit på, utan gps sändare på oss omifall olyckan är framme, kändes dumt, bättre att reka den delen i ljuset efter GPX fil, även om det kommer vara mörkt när vi är där under loppet. Så det blev den "enkla" vägen, röd slinga, till Mölle, här valde vi att springa lite, denna vägen kan vi liksom nästan utan och innantill, berget som jag vet att många ser som den största utmaningen är ju våran "hemmabana", inte exakta kullamannenbansträckningen, men stor del, jag vet att jag är kaxig nu, nä vi har aldrig sprungit på berget med 9 mil i benen, så det är inte så att jag menar att det kommer bli lätt, men vi har en tendens att hitta leendet och humöret när vi är där och jag kommer välja tro detta tills motsatsen är bevisad och förhoppningsvis kan detta vara min drivkraft framåt den 5 November.

I Mölle blev det en välförtjänt paus, pestobullarna som jag smugglat ner i min packning, utan att för den delen rubba på någon annan viktig sak att ha med, gjorde sambon överlycklig, och ja dessa är goda i vanliga fall, men där och då var det tamigfan världens lyxmåltid, nästan att jämföra med mackorna man får efter förlossningen hahhaa. Här blev det ett lite längre stopp, skorna plockades av, massage av min trampdyna framtill, som efter Arild där dem lagt skifferstenar på grusstigen sökte mig, dock inget som inte massage hjälpte mot, även detta en stor lättnad inför loppet, även hälsenorna masserades mest i förebyggande syfte då dessa slutade ömma i samma veva som stavarna plockades fram. Även jackorna plockades fram i Mölle, för vi vet om att väderförutsättningarna var INTE till vår fördel i fredags, bästa sensommarvärmen var inget vi ville ha, lite mer kyla hade varit mer optimalt MEN man kan inte få allt. 

Redan utanför Mölle kände vi båda att vi tappade motivationen som vi haft, vi hade liksom gjort det vi skulle, ta oss från Ängelholm till Mölle och när vi hamnade på Skåneledens rullstolsvänliga väg, rakare än rakast så kände vi båda två att vi var rätt nöjda, i Nyhamsläge gick vi fel och kom ifrån skåneleden, valde då att gå upp till vägen och kollade om där gick någon buss, sista bussen gick från Höganäs 40 minuter senare, så vi pinnade på, dock upptäckte vi i slutet av strandbaden att det var kört, vi skulle inte hinna, tröttheten började nu komma ifatt oss, så i en busskur precis innan Höganässkylten tog vi vår första powernap, innan vi stavade vidare, blev ytterligare ett stop i Lerberget, laddning av min klocka och ytterligare vila ögonen innan vi begav oss vidare, att motivera sig framåt när ingenting står på spel är svårt, träning, km och tid i benen är liksom inte tillräckligt, men vi stavade på, i Viken var jag tvungen att ta av min väska och räta ut ryggen, busskurer hade härmed blivit vår bästa vän hahaha, genom Viken hittade vi ändå lite humör även om mesta sträckan nu gick under tystnad, Anton ville ta en bänk utanför Viken men jag lyckades övertala honom till Busshållsplatsen vid 111 i Gråläge och väl där så valde vi den första inne i Domsten istället, vi till och med valde att springa fram till denna, och det är så jäkla imponerande hur man kan få igång kroppen och springa efter så många timmar i rörelse, och det mest fantastiska var att det kändes tom bra att springa, klockan hade nu blivit så pass att bussen skulle komma om en halvtimme, så vi bestämde oss för att ta oss till sista busshållsplatsen i Domsten, den precis nedanför Domstensbacken, 3 km innan vi var hemma, varför tänker kanske ni nu, så nära varför ge upp? Vi ser inte det som att ge upp, då vi rent mentalt var klara redan i Mölle, kollade buss i Nyhamsläge så motiverade vi oss fram till Domsten och vi vet om att hade det stått en medalj på spel så hade vi kunnat springa hela vägen hem, men med 10 minuter kvar till bussen kom, så kände vi att riskera knä, höfter eller fötter 7 veckor innan Kullamannen är jäkligt dumt! Vi hade fått ut exakt vad vi ville med detta genrepet, att springa, gå med stavar, lokalisera banan, finna var vi kan springa, var vi ska gå, svårigheter och humördippar, nu ska vi bara reka banan på Kullaberg sen vill jag nog säga att vi kan inte göra mer innan Kullamannen, utan vi är så förberedda vi bara kan bli! 

  

Att vara igång så många timmar, 10 h i rörelse och 12 h totalt, är helt sjukt intressant upplevelse, att se hur kroppen orkar, vad man klarar, och framförallt hur den återhämtar sig efteråt, hur huvudet skriker efter sömn medan kroppen efter rörelse, hur man kan slockna på 3 röda sekunder och sen vakna upp 3 h senare och känna att kroppen måste få röra på sig, helt omöjligt att somna om annars, hur man hela dagen efter går mellan att vila och vilja röra på sig, hur kroppen bara skriket yeeees när man sätter sig på en cykel och trampar runt benen, utan belastning bara enkel cykling, hur man på söndagen faktiskt kan stå på ett pumppass och direkt efter uppvärmningen känner sig stark i kroppen och kan köra på som vanligt, att köra bodybalance utan att leder smärtar och det bästa av allt när man går ut och kör pannlampslöpning på kvällen och har två ben som springer ifrån en. Den känslan, den får mig att känna mig stark inför kommande lopp, och jag hoppas innerligt att jag kan få behålla denna känslan och att den kan hjälpa mig den 5 November när vi står på startlinjen och har 10 orörda mil framför oss! 

Även Barfotalöpare har sina fotproblem

Det är lätt hänt att man tror man ska springa genom livet utan skavanker, men tyvärr fungerar det inte riktigt så även om man gör allt man kan för att vara så skadefri som möjligt. 

Då vi springer i barfotaskor såkallade fivefingers så kan ett steg som stannar för länge på en vass sten bli döden för en trampdyna, även en rot som träffar rätt (eller fel hur man nu ser på det) kan orsaka benbrott på tårna. Men om man bortser från dessa saker som när det väl händer är rätt "enkla" krämpor att åtgärda, obs enkla att åtgärda det gör ont så tårarna bränner när det väl händer, men ofta kan man faktiskt fortsätta springa med en bruten tå (beroende vilken tå och smärta såklart) jag märkte att när jag bröt min så kunde jag fortsätt springa rätt obehindrat så länge jag hade fivefingers som stabiliserade upp tån, jag tyckte även att läkningsprocessen gick snabbare, precis som om blodflödet försåg tån med nytt friskt blod som reparerade skadan fortare, jag tror ju inte på stillasittande och ren vila, det är en ursäkt till att slippa göra saker, nä jag tänker inte ens be om ursäkt om jag trampar på någons tå här.

Men det jag skulle komma till är att dessa skador är ingenting mot vad skor av diverse märken orsakar på mina knän, höfter och rygg, jag tänker inte säga att alla med skor har skavanker, utan jag pratar utifrån mig och möjligtvis min sambo, men mest mig vad barfota och ja mest fivefingers har gjort för mig/oss, jag drabbades ju av löparknä först 2018, sprang i ett par Hoka då och efter 7 km isch kom smärtan smygandes, efter att ha tagit Kullaberg gåendes baklänges ner för alla backar pga knä som smärtade bestämde jag mig för att byta skor, gick över till Merrell barefoot, en barfota sko som jag bara kom att älska, ingen mer smärta i knäna, dock fick jag trotts bafotaskor problem med fötterna 2020 (som sagt jag säger inte att man är skadefri bara för att man springer i barfotaskor) under Bjärre trail fick jag så ont i senan mellan häl och fram trampdyna plantarfasciit som den så fint heter, smärtan jag kände i mina fötter var enorm och varje steg gjorde ont, vi fick bryta det loppet. Mycket av detta kom från mina vader som var spända konstant, och jag började jobba med diverse rehabövningar som tålyft, rulla boll under foten, flossa vaderna osv. men INGENTING hjälpte, valde då att pausa löpningen, den enda löpningen jag gjorde var den med sonen, det var korta rundor på den tiden, med stopp och i ett långsamt tempo, bestämde mig i samma veva att faktiskt ta steget från barfotasko till fivefingers, sen den dagen har jag sprungit i fivefingers, förutom en femma som jag sprang med Merrellen dagen efter jag brutit tån och insåg att det gjorde ondare än att springa med fivefingers. 

Jag har jobbat upp distanserna och tempot med fivefingers, för det är något man måste ha med sig när man går över till barfotaskor/fivefingers att man kan inte byta från dämpade skor till barfota/fivefingers och tro att man kan springa samma distanser och tider som man gjort innan med en gång, tider kanske man aldrig kommer upp till med fivefingers men då får man rannsaka sig själv vad är viktigast en hel och smärtfri kropp eller bra tider på milen? 

Smärtan i mina fötter höll i sig länge, men löprundorna gjorde dem inte värre utan snarare tvärtom, jag läste på mycket om detta och höll på att få panik på all vila som skulle göras enligt alla, vila hjälpte inte, rörelse gjorde, på nyår sprang jag min längsta sträcka med fivefingers, 19 km på Kullaberg och fötterna gjorde inte ens ont, ingen som inte haft smärta i fötterna kan förstå lyckan när smärtan äntligen släpper i ens fötter och man kan gå utan att det gör ont, och jag är så glad att jag gjorde det jag tror på och struntade i alla inlägg och dämpningar till fötterna som rekommenderas vid plantar fasciit (eller slarvigt hälsporre), jag vet många som säger sig ha hälsporre och köper dämpade skor och sulor på löpande band, som har accepterat att gå med skor inomhus men som fnyser åt allt som har med barfota gång att göra. Hur kan något som vi alltid gjort vara skadligt för våran fötter? Det är min främsta fråga när det kommer till barfota, ja vi går på annat underlag i dagens läge men ändå. Hur kan man inte vara  villig att prova allt när det kommer till att bli av med smärta i fötterna? Hur kan man ge dämpade skor och sulor år ut och år in för att tillfälligt bota smärtan som kommer tillbaka? Medans man går barfota en dag hemma och får ont och menar att det inte funkar? varför ger man inte barfota en ärlig chans att kanske göra ens fötter bättre? Om inget annat så hade man kunnat knäppa dem på näsan som säger att barfota är bra om man provar och det inte funkar, eller är man rädd att det ska funka när man varit sådan motståndare till det? Varför? är vi inte alla bättre än att vi kan ändra på oss oavsett hur hårt vi promotat vår tidigare tro? 

Men efter ett halvår med smärtfria fötter så kom ett nytt problem, det började med ett rejält feltramp på en sten, ett blåmärke på främre trampdynan, först på höger och vad gör man då för att kompensera, jo man avlastar höger och hamnar med lite längre markkontakt på vänster, och ännu en vass sten orsakade då, lagom tills blåmärket var borta på höger, ett blåmärke på vänster *suck* detta har dock hållt i sig och efter min löprunda med sonen i måndags där jag hade så ont sists km att det sökte mig fick mig att börja fundera på om det verkligen bara var ett blåmärke, detta borde varit borta vid detta laget om man tänker på alla dem andra blåmärkena som jag haft under fötterna pga landat för hårt på stenar. Läste då lite på nätet om en nerv som kunde komma i klämm, masserade med alovera och direkt efteråt så gjorde det inte ens ont, alltså nä det var inget mirakel, lite smärta kom tillbaka efter ett tag MEN från att inte kunna gå till att faktiskt kunna gå obehindrat, har fortsatt med massage och sprang inte igår, smärtan är kvar men inte lika mycket så idag är planen att prova springa och se vad som händer. 

Har även en slemhinneinflammation på min höger häl, detta orsakas av tryck mot hälsenan vilket jag nästan är 100% säker på uppkommit efter lång bilkörning och INTE pga löpningen, denna behandlar jag oxå med alovera och rehab strumpor (sådana som är köpta för platar fasccit) men som fungerar superbra mot trötta hälsenor. Så det är mycket med fötterna som bråkar just nu, dock så ser jag mer lösningar än att fastna i problemen, även om jag har liiiite panik inför Kullamannen om inte mina fötter blir bra NU! 

/Marie

En Springande Semester

Vi började ju som jag skrev tidigare med att springa in semestern och planen med vår ensamvecka var att springa, en plan som vi höll fast vid. Söndag kväll när barnen var lämnade satte vi oss och planerade vår vecka, planen upp i sverige och springa i fjällen, Sambon hittade boende i kläppen och bokade detta, stop hos hans pappa i Borlänge var planen sedan tidigare, bestämde att vi skulle komma upp där på tisdagen, måndag morgon satte vi oss i bilen och körde uppåt, första stoppet var Kinnekulla för att springa där, inget boende var bokat så när vi kom fram, bestämde vi oss för att körda vi ner till campingen och se om dem hade plats där, fick bästa tältplatsen med utsikt över Vänern, satte upp tältet och sen var planen att springa upp på kinnekulla, men ett fellöp tog oss till ett helt magiskt stenbrott istället som vi sprang längs "kammen" runt, självklart med fotopauser, vi hamnade även vid ett mysigt litet vattenfall som vi bara var tvungna att doppa fötterna i, för det är liksom det en springande semester för mig handlar om, komma ut i naturen se magiska plaster och stanna upp och njuta av dessa, vill man inte springa rekommenderar jag skarp att faktisk någon gång i livet planera in en sådan här gåendes. 

Väl nere vid tältet så blev det fix av mat och den självklara afterrun ölen, balans i livet kallas det, och nä vi springer inte bara våran rundor utan det blev en promenad längs Vänern handihand.

  

 

Tisdagen sen vaknade vi tidigt, kaffe fixades på stormköket och alltså finns det nått bättre än att dricka kaffe ute, medans dagen vaknar. Begav oss iväg tidigt, tanken var att springa upp till kinnekulla men den planen reviderade vi och tog bilen upp sen valde vi slingorna där istället, helt jäkla magisk natur och efter att ha sprungit en slinga på 3,5 km beslutade vi oss för att ta ännu en slinga så vi fick en mil, lunch innan vi styrde bilen upp till Antons pappa. Det ända dryga är att jag är den enda med körkort så det blir många mil för mig att ha fokus på vägen och man slits mellan att vilja komma fram eller ta massa pauser, dock var det väldigt mycket skog och väldigt lite rastplatser så vi körde på det förstnämda komma fram.

                                      

                                           
 

Blev två dagar i Borlänge, även här med tidig löpning på Onsdagen innan vi tillsammans med Antons pappa blev visad, leksamnd, Rätvik och Falu, nä vi var inte nere i gruvan bara uppe vid. Även löpningen i Borlänge var på skidspår och i helt magisk natur, blev dock snuvade på 1 km mot vad vi tänkt av en ko med väldigt vassa horn som stirrade på oss så passa att ingen av oss kände för att utmana och springa mot och förbi hahaha.

Torsdagen sen styrde vi bilen mot kläppen, med ett stopp i Rätvik, vi ville testa ett hälsotest samt självklart springa på en av världens längsta träbrygga, kan man så ska man, hälsotetstet blev outstanding för sambon (såklart) och merän ok på mig, skoj! Även om springa snabbt inte är mitt mål så är det skoj när man faktiskt kan få ett litet kvitto på att man kan. 

  

 

 

Väl i kläppen var vi vrålhungriga, vi kan säga såhär, stopp längs vägarna uppåt är det ont om, och ingen av oss var speciellt sugna på att köra av några längre sträckor, blev dock ett stopp på en dalahästfabrik, där vi köpte en andrahandsorterings dalahäst, lite defekt i sin perfekthet, precis som vi.

När vi ätit, blev det en promenad upp till topstugan, 657 m ö.h. sjukt tung vandring och planen var att där skulle vi springa dagen efter, kollade kartan, hittade ett skidspår som vi bestämde oss för att ta som skulle ge oss drygt 21 km, perfekt långlöpning.

Vaknade till perfekt väder, solen gick sakta upp över bergen och vi klädde oss efter det, begav oss iväg, kollade kartan en gång till och började springa skidspåret med namnet myrspåret, vi kan säga såhär, myrspåret var det verkligen! Ren och skör myr i 4 km, där vi sjönk ner till knäna emellanåt och vid första väg bestämde vi oss för att skrinlägga att fortsätta på det spåret, sprang hela vägen ner till byn igen och gick på ett såkallat motoionsspår istället, 1 mil skulle det vara men vi kom på det en bit in, gick upp till Topstugan så vi fick vår klättring uppför berget iallafall, och hela löprundan i sig hamnade på 15 km inkl ett dopp av benen i ån som rann längs campingen, efteråt la vi oss ner och vilade en timme innan vi gick en runda för att koll trailspåret för att där bestämma oss för att åter igen byta om och springa en slinga i detta spåret, så ytterligare 5 km i helt galet mysig terräng, och den där lila motionsslingan som vi ratat just pga namnet motionsslinga visade sig gå en del inne på trailspåret oxå, så med facit i hand hade vi lätt kunnat ta trail och motionsspåret och därmed fått 21 km magiska löpning istället för 8 km myr och tråkig grus löpning MEN vi hade ju inte fått dessa skratten som vi fick när vi sjönk ner till knäna i myren om vi gjort detta så inget ont som inte för något gott med sig.

      

Vi började även fundera på deras vertikal challange, 2,05 km á 300 hm, straigt up om man säger så, planen var på morgonen innan vi skulle köra vidare hemåt, så när vi vaknade på lördagen bytte vi om, värmde upp med lätt löp mot campingen där starten gick, 1 km dit ungefär, sedan gav vi varandra en lycka till puss med orden vi ses på toppen sen sprang vi, olika mål men ändå tillsammans, jag har sagt det förr, vi är på olika nivåer jag och sambon men vi lyckas alltid med att göra löpningen till våran, Anton hade ett jäkla klipp i benen, mina var lite segare, vaderna fick sträckas ut vid några tillfällen, men jag klarade det under 30 minuter närmare sagt på 24 minuter vilket gav mig en fjärdeplats, sambon knep också till sig en fjärde plats på herrsidan med en tid på 16 minuter, sjukt imponerande, blev sen utförslöpning och för första gången valde jag att släppa på ordentligt, har ju en spärr där jag gärna vill bromsa mig men valde här att släppa på, och vilken känsla att bara flyga ner för berget, 6 km stannade vi på innan vi åter satte oss i bilen och styrde ner mot karlstad, när vi närmade oss gick Anton in och bokade ett hotell, blev det promenad i Karlstad för att gå bort lite stelhet efter bilfärden innan vi landade i hotellsängen med snacks och öl innan det var dax för mat. 

  

Det bästa med oss är enkelheten, vi har inga stora krav på våran ledig tid tillsammans, löpning, afterrun öl och god mat, då är vi hemma, och jag måste bara säga att god mat fick vi verkligen, två dagar med outstanding mat i restaurangen i kläppen, bland det godaste vi ätit och få reda på att det är närodlat gör ju att det smakar liiite bättre, mat lagat med kärlek med andra ord. Blev även rekommenderad en restaurang i Karlstad där hennes bonusdotter jobbade så där bokade vi bord och åt, och än en gång herre jäklar vilken mat! 

 

Vi avslutade vår vecka med att stanna till i ett naturreservat utanför Göteborg för att springa av oss lite stelhet efter körningen, hittade en runda som skulle varit 6 km men än en gång sprang vi fel och rundan slutade på 9 km, dock blev det en rejält kämpig runda då min trampdyna dog rejält så även om naturen var vacker vart det svårt att njuta utan kampen tog över istället, trampade ju på en sten rejält när vi var i kläppen och detta blev bara värre och värre, så det var 3 smärtsamma km tillbaka till bilen, men ändå ett perfekt avslut på våran springande semester. 

Och är det något man lär sig under en sådan här tripp är att man lär sig älska sin sambos alla odörer och man känner enorm tacksamhet att ens sambo älskar ens egna alla odörer hahhaa för skitiga, blöta skor och svettiga kläder i en bil är INTE mumma för luktsinnet hahaha 

 

/Marie 

Springa in Semester på Kullaberg

Vi har semester nu, 3 veckor av ledighet, 3 veckor där en del av mig vill göra absolut ingenting men en annan del av mig vill hinna så mycket som möjligt, speciellt barnveckorna, får skriva barnveckor då vi har två med barnen dock har dem faktiskt hunnit börja skolan så det får bli vår inga planer vecka. 

Vi startade ju vår semester med att springa in den på Kullaberg, en halvmara var planen, ett varv är närmare 20 km,  ja dvs om man parkerar vid himmelstorp och går på Toa vid Josefinelust (vilket vi brukar). Vi parkerade vid Josefinelust (utan att gå på toa i Himmelstorp), då är varvet bara 17 km kan jag meddela😩, så från att tänka snurr 1 km till att verkligen behöva snurra till sig 4 km, varför? räcker det inte med 17 km? jodå om målet hade varit ett varv på kullaberg så både räcker det och blir över, jag hade en strava utmaning ( ja ni som vet ni vet) att klara en halvmara kvar i Juli, vår semester startade ju den 30 Juli, och ett varv på kullaberg den 30 och sen springa en halvmara den 31, njaaa där går min gräns på galenskap utan medalj 😜, så därmed räckte det inte. 

Trött men ändå glad att det äntligen var semester packade jag min löpväska, plockade upp sambon från jobb för att bege oss ut, var väl på Berget vid 18:00. Vi började med det tuffaste partiet, josefinserpentinen, stright up i en serpentin led, 500 meter a över 100 hm, mitt mål, springa upp utan att behöva gå, inte fort men steget skulle vara löpsteg och inte gång. Kände rätt snabbt att det var ingen bra löpdag för benen, vaderna var vätskefyllda efter en hel dags stående på jobb, utan lunchpromenad (det öste ner) och jag var riktigt trött i huvudet, dock så är det rätt magiskt med hur toppen på ett "berg" kan få en att hitta energi, den magiska utsikten och sambons pussar och kramar får en att tända lusten att fortsätta.

Klarade nästan att springa hela varvet, var en backe vid Nimis och sen en fårhage där vi fick gå, eller Sambon kunde springa upp vid Nimis, vid fårhagen tvingade jag honom att gå vid mig, jag har blivit jagad av ett får där en gång och det låste sig rejält när ett får gick emot mig, jag vågade inte springa, hatar när det blir så men efter att ha haft en tanke att bryta varvet vi utkicksplatsen så kände jag inte att ett bråk med ett får var till min fördel, speciellt inte när jag precis hittat det som krävdes för att ta mig runt, så vi gick i den hagen och sen sprang vi en meter förbi korna, jag sa stanna och dem stannade, så trotts större djur så kunde jag hantera dem haha.

Sista biten från fyren mot Josefinelust är ju min sträcka, älskar denna och från att benen värkte så blev löpsteget genast liiite lättare, när vi närmade oss bilen såg vi att vi skulle behöva snurra, som sagt 4 km, sambon hade en plan, serpentinen, jag kände plattare (på kullaberg haha vilket skämt), så vi skiljdes åt, jag lämnade av väskan i bilen och sen gick jag på den gula leden, med en liten extra sväng för att ta kort på den fina solnedgången så fattades jag fortfarande 1 km, där och då ville en del av mig ge upp, tårarna brände och jag hatade att min kropp var så trött, trotts detta sprang jag, bort 800 meter på asfalten för att sen springa tillbaka, när man snurrar för att få ihop sista km då är 1 km världens längsta km kan jag meddela, och för att vara på den säkra sidan ville jag ju inte bara ha 21 km utan 21,12.

Väl vid bilen väntade sambon (såklart) han är ju lite snabbare än mig, och när jag såg honom stå och vänta redan när jag fattades 1 km så brast allt, varför springer han ens med mig? jag, den här jäkla stoppklossen, ja ni vet alla dem här dumma tankarna som bara kan skölja över en när man tappar sig själv, sambon röt till åt mig, medans han kramade mig, att jag skulle sluta med sådana dumma ord och för en gångs skull kom jag tillbaka jäkligt snabbt och kunde se vilken jäkla bedrift det är att bara springa ett varv på Kullaberg, lägg sen till att snurra 4 km efter detta så har man inte rätt att tänka dumma tankar om sig själv.

Blev en öl (alkoholfri såklart) i bagageluckan med en ölkorv innan vi satte oss i bilen och körde hem för att duscha och åter ta en öl med lite snacks, afterrun öl, kan det blir bättre start på semestern 👀.