Racerapport Kullamannen Sprint 100 km

Kullamannen revanschen, som vi väntat, även om jag med mina fotproblem förra året är rätt glad att det blev uppskjutet ett år, men i fredags var det dax att entra startlinjen. Vi bestämde oss för att boka in oss på hotell skansen från torsdag till fredag, att kunna ramla ut på startlinjen kunde vara rätt gott, och verkligen ett beslut jag inte ångrade, visst vi fick förlita oss på den frukosten som vi fick i frukostpåsen, men ändå så värt att kunna sova någon timme längre. Dock tycker jag det är konstigt att man inte valde starta upp frukosten 2 h innan istället för alla dessa frukostpåsar som stod där, känns mer miljövänligt men men jag är supertacksam för frukostpåsen så missförstå mig rätt. 

Starten skulle gå 07:00 men pga att det tog längre tid vid nummerlappsutdelningen än dem räknat med så blev den framflyttad, vilket inte hade gjort supermycket om det inte varit för att vi tvingades stå ute och vänta i värsta vinden, eller för vår del var det rätt lugnt, med rätt kläder kommer man långt. 07:15 släppte dem iväg 100 mils löparna och 07:35 var det vår tur, ÄNTLIGEN!

Vi började lugnt, hade bestämt oss redan innan att inget försök till massa omspringningar utan vi skulle nöja oss att ligga där vi låg, just för att inte slösa energi på sidoförflyttningar och onödiga tempoökningar som man gärna gör när man ska komma om, nu var vi inte supermånga sprintare, ett 100 tal, vilket är lite om vi ser till dem 600?  som var i 100 miles gruppen (inom löpning så finns det tydligen fler galna personer än vad man tror *ler* ).

Allt flöt på bra, vi sprang och pratade om allt och inget, småpratade med andra löpare som var nyfikna på våra fivefingers, och även imponerade över hur starka våra fötter måste vara, och så här dagen efter, ja jag vet att vi startade i fredags och det är söndag men då vi kom i mål på lördagen så är det dagen efter, i vilket fall som så här dagen efter så är jag också djupt imponerad över min styrka jag byggt upp i fötterna på så kort tid, 2018 träffades jag och Anton innan dess har jag gått i diverse "stabila" skor, 2019 började jag springa med merrell barfota skor och 2020 när mina fotproblem uppstod gick jag helt över till fivefingers, men det var ett sidospår.

Anton hade satt upp som mål att vi skulle springa till Ängelholm, lugnt men ändå springa, planen var att vara i Ängelholm vid 14:00 (detta vid start 07:00), vi sprang mer eller mindre hela tiden, dem värsta backarna gick vi i och sen tvingades vi pga skorna att gå där det var som värst stenar, där vi förlorar vinner andra, över dessa stenar kan ju alla med skor bara plöja på medans vi får vara lite mer försiktig så det blev ett snabbare än gå men ändå inte jogg tempo där, men det visste vi och la inte ner vikt på, utan vi sprang på och höll faktiskt vår tidsplan jäkligt bra, trotts att vi båda vid mil 2 drog i och bröt varsen lilltå, jag på höger fot och Anton på vänster, tror vi var framme i Ängelholm vid 15:00 och med tanke på att starten flyttats till 07:35 var vi nöjda, löpningen hade flyttit på bra, magisk natur och många skratt när vi hade en lama som ville följa med oss hahaha, bästa minnet faktiskt och för att förstå det så måste man ha Anton bredvid sig som säger det han tror Laman tänker, som han kan få mig att skratta 💓. 

Leendet på oss båda, när andra trippade sidan om, sprang rakt genom leran, det är på någotvis vår typ av löpning, rakt genom leran med ett leende och det svalkade den där brutna tån, vi valde faktiskt flera gånger att strunta i spång och istället rakt igenom vattnet, det gäller att ta fram det som får en att le på sådana här löpturer, det gäller även att stanna upp och ta 5 sekunder till att titta var man ska, jag har full förståelse för dem som tävlar i toppen att dem inte gör detta men för oss som har som mål att ta oss i mål vore det dumt att INTE passa på att njuta i plågan. 

    

I Ängelholm hade vi bestämt oss för att det fick ta den tid det tog, ingen stress, utan vi fyllde på med buljong, alltså den buljongen, to day for typ som mackorna man får efter förlossningen, i sin enkelhelt vid tillfället så blir det rena lyxmåltiden, lägg sen till kaffe på det och ni förstår nog lyckan, kaffe smakar alltid bäst utomhus men efter 52 mil i benen så kan jag meddela att det är MAGISKT med en kopp kaffe.

Blev även byte av kläder och skor, och här var det en tvekan om jag skulle våga byta skor, risken att ta av skon är att den brutna tån svullnar upp innan man hinner få på nästa, men samtidigt så skyddar dem skorna som låg i dropboxen lite mer om man råkar slå i tårna, så det blev ett snabbt av med kläder, strumpor och skor sen bita ihop och tvinga på nya skor. Byte av löparkläderna var bara för att få på oss värmare inte för att vi fryst en endaste gång på vägen till ängelholm utan mest för att vi vet att både temperaturen och tempot går ner på natten när man springer i pannlampans sken och ska hitta rätt samtidigt, och var det nått vi INTE tänkte falla på så var det fel klädval. Tanken var som sagt innan vi kom till Ängelholm att ta god tid på oss, ev sitta ner i lugn och ro innan vi begav oss ut, men dem har verkligen tänkt på att ingen ska fastna i depåerna, för det var till att byta om ute och sen inga stolar alls att sitta på haha, så när vi fått på oss kläderna, gått på toa, så begav vi oss faktiskt iväg, här hade jag gått in med en åsikt, den enda faktiskt i vårt upplägg hahaha, vi skulle springa minst två km, även om stavarna kopplades loss från väskan och blev lättillgängliga så ville jag springa minst två km, och vi sprang faktisk 4 km, sen hände något i min baksida nere vid knävecket, en smärta smög sig på, så jag frågade om vi inte kunde gå en bit. 

  

Det började även bli mörkt och pannlampor fick plockas fram, tror vi gick och sprang kanske någon km till kanske till 60 km sen ville inte min baksida springa mer, vi försökte väl springa vid två omgångar till men där kände jag att jag ville hellre att vi gick ner och speedhikeade oss fram med stavarna till Kullaberg så att jag inte gick i sönder innan dess, vår tidsplan när vi skulle vara på berget skrinlades i samma veva och humöret på sambon sjönk, jag valde att inte ta åt mig även om hela jag kände att det var pga mig, men en skada som uppkommer kan man aldrig göra något åt och jag bet ihop och fortsatte framåt, tystnaden är aldrig bra men den smög sig på oss, vi försökte hålla humöret uppe och den där kaffen i Svanshall var litegrann av en räddning, men när vi kom vid Himelstorp var Anton tidspressad, jag kände att det var lugnt fortfarande, han vill ha minst 8 h på berget, jag kunde inte riktigt ge honom det, och när jag som varit och rekat "bonus" delen inte kunde svara på hur långt det var ner till Mölle och han irriterat tittade på klockan och menade att vi skulle ha långt över 120 km innan vi var i mål och vi hade faktiskt signat upp oss på ett 100 km lopp. Jag försökte bita ihop och intala mig att det var bara smärtan i Antons fötter samt trötthet som talade, vi kom väl in i Mölle vid 22:30 på fredagskvällen 7 timmer hade det tagit oss från Ängelholm till Mölle och nu hade vi "bara" 7 timmar på oss att ta oss runt dem sista 22 km, herregud tänker kanske ni nu 2,2 mil på 7 timmar, man går 1 mil på 1,5 timme, jajo så kan man kanske tänka om man inte som vi hade 87 km i benen OCH att det är 22 km på just kullaberg! 4 timmar hade det tagit oss när vi rekade den delen för någon månad sedan, jäkligt många fellöp dock men vi ska oxå tillägga att då var vi hela och hade pigga ben, nu var vi trasiga och hade allt annat än pigga ben. 

 

Det hade börjat blåsa upp rejält innan vi nådde Mölle så båda två valde att ta på oss vindjackorna, men efter att vi kommit upp för första backen och hamnade i lä inne i skogen så fick dem snabbt åka av, det är inget bra att kyla ner sig inifrån och ut genom att bli svettiga i onödan, nu kör vi förvisso med ullklädder så dem värmer ändå, men som sagt det finns alltid begränsningar på hur mycket det värmer när tröttheten slår in och man är låg på energi. Första delen av Kullaberg var "lätt" dock så gav Antons höftböj upp, samt att han hade rejält ont under fötterna, och hans humör sjönk mer och mer, vi stannade till i ett vindskydd vid himmesltorp ( japp vi skulle ditåt igen) så Anton kunde massera ut sina fötter samtidigt så upptäckte jag hur jäkla svullen jag var ovandel knäveck/nederdel lår, såpass att jag kunde inte böja benet, bestämde mig för att linda benet med gasbinda, men mest troligt pga dålig lindning så fick den slitas av relativt snabbt då det bara gjorde mer ont, efter himmeslstorp börjar helvetet, mot hållkull, det är inte mänskligt för fem öre, och jag kan inte sluta imponeras över dem som springer över denna terrängen som en annan springer på asfalt, men vi stavade på, försiktigt över stenarna och sen genom snår, rätt som det är känns det som vi går in i en vägg, det var en backe men det känns som en vägg, straight up och den tog aldrig slut, tårarna brände för varje träd jag skulle ta mig över, hittade till sist en teknik som funkade, när vi väl var upp för denna backe hade vi någon meters "lättare" terräng innan det var dax att bestiga hålkull, det finns en "lätt" väg sen finns det en svår, jag tror inte jag behöver skriva vilken vi skulle upp för, vi var ju som sagt och rekade denna delen för någon månad sedan, då trodde vi att vi hamnat fel, nu vet vi att det hade vi inte, att "klättra" upp för denna delen med ett ben som knappt kunde böjas, en bruten tå som värkte varje gång man stötte i var påfrestande men upp skulle vi, och känslan när vi väl kom upp var så jäkla underbar, såpass att jag bara var tvungen att fota.

 

Det var oxå sista bilden under loppet, för sen gick vi in i ett mörker, nu visste jag att det hängde på mig och mitt humör om vi skulle ta oss i mål, Anton tappade det mer och mer för varje meter och när vi kom till extra snurren innan Josefinelust hade brytjävulen börjat bita sig fast i honom, lägg sen till att vi båda två drog i våra brutna tår så många gånger så jag tappade till sista räkningen, min ända tanke när jag gjorde det och Anton frågade hur gick det var att vända mig om och bara skrika på honom HUR FAN TROR DU! men jag vet oxå om att det hade inte hjälpt oss så jag svor ut när jag slog i den, sen masade jag mig framåt med tårarna rinnandes och ända tanken var jag vill ha min medalj, det är det ända som kan göra att det är värt denna smärtan, nere vid Josefinelust tittade sambon på klockan, 03:30 tyckte jag han sa att klockan var, och då var han riktigt uppgiven och menade att har vi inte 1,5 timme minst uppe vid fyren så bryter vi. Jag blev helt tyst, va bryter, när vi är så nära, max 6 km bort och två timmar, så jag tog täten, stavade på, mantrade ut till sambon, sten här lyft på fötterna, rot akta så du inte snubblar, backe ner hala stenar osv. drog i min tå, grät tyst och fortsatte mana på sambon upp mot fyren, väl uppe var klockan 04:10 och sambon sa att det kommer aldrig gå, jag gjorde en snabb uträkning, det hade tagit oss 40 min från josefinelust upp mot fyren, det var lika långt till ramsvik och sen max 1 km till, sa detta till sambon, och vår räddning var nog att det fanns inte en vätskestation eller människa vid fyren, så vi klättrade neråt, jäkligt försiktigt, tog oss säkert 20 min ner (kändes det som) ett felkliv och vi hade varit skadade om ens levande, det kan låta dramatiskt men det är verkligen stup rakt ner bland klipporna och det var mörkt. När vi kom ner och började trampa upp ett tempo igen så började jag mitt mantra, varav Sambon säger sjukt irriterat, skit i alla stenar och rötter och bara stava på, oyeees han har fått målvittring detta kan gå, genom fårhagar med björnbärssnår stavade vi, ner till Ramsvik, där säger Anton, det kommer gå, och det var sån jäkla skön känsla att känna, väl nere på asfalt, mindre än 1 km så hade vi 28 minuter på oss, där visste vi att vi skulle klara det, vi hade inte gett upp, utan fortsatt, trotts smärta, trotts irritationer, så hade vi fortsatt, pussarna vid varje mil, kramen mitt på kullaberg som Anton tvingade sig till när vi tvingades stanna och byta pannlampa och jag gjorde allt för att hjälpa men möttes av irritation, orden det är inte mot dig samtidigt som han drar mig intill sig, alla små kärleksbevis under loppen, orden som du är stark älskling, jag älskar dig mitt från ingenstans men när dem behövdes som mest, alla skratt, laman (ja den jäkla laman) med Antons ord *ler* allt sköljde över mig när vi närmade oss mållinjen och när vi handihand gick över mållinjen med 16 minuter till godo så var lyckan total, sist av alla 100 km javisst men deras medalj är inte annorlunda än vår, och alla som tar sig i mål i dessa lopp är i mina ögon sådana jäkla vinnare, sen tänker jag inte ta ifrån det från dem som gör det på sjukt grymma tider, hatten av till dem, så jäkla imponerande så det finns inte. Men man kan också se det så här, vi såg till att verkligen få valuta för pengarna och utnyttja tiden till MAX.

Kullamenna 2021 110,77 km slutade sträckan på tid 21:43:40 om jag är nöjd? Galet nöjd! Hur min kropp mår idag? Tån mår bra, den är nog bara lite bruten, värst är dock baksidan av mitt högra ben, vad som gått sönder vet jag inte, svullnaden har dock lagt sig bra, dock har en rodnad börjat uppstå så något är sönder det vet jag, mest troligt en bristning med tanke på rodnaden. Tröttheten som kommer och går även med inslag av feberkänsla finns där och trotts sömn till och från hela lördagen så är man fortfarande trött, just nu försöker vi äta, dricka och sova så mycket vi kan, och njuta av att vi faktisk klarade det, revansch Kullamanne 2021 and we did it! 

Det jag tar med mig som min styrka det är när det gör ont så är det jag som får oss att gå framåt, jag är inte den snabbe av oss, jag är inte den duktigaste löparen av oss, det är Anton, men jag har ett pannben som får oss framåt när det är som störst mörker, sen får vi aldrig veta hur det gått för oss om vi sprungit var och en för sig, men vi har sagt att när bestämt att köra lopp tillsammans så startar vi tillsammans och vi bryter/tar oss i mål tillsammans. 

 

Alltid afterrun öl dock världens sämsta glutenfria Pizza men igår satt den där den skulle ändå. 

Detta är mina tankar om loppet, mina känslor så som jag kände under loppet, sambon har säkert upplevt det på ett helt annat sätt, förhoppningsvis kommer hans rapport upp här inom kort, eller om han bara väljer att köra den på insta det märker vi 💓

/Marie 

Även Barfotalöpare har sina fotproblem

Det är lätt hänt att man tror man ska springa genom livet utan skavanker, men tyvärr fungerar det inte riktigt så även om man gör allt man kan för att vara så skadefri som möjligt. 

Då vi springer i barfotaskor såkallade fivefingers så kan ett steg som stannar för länge på en vass sten bli döden för en trampdyna, även en rot som träffar rätt (eller fel hur man nu ser på det) kan orsaka benbrott på tårna. Men om man bortser från dessa saker som när det väl händer är rätt "enkla" krämpor att åtgärda, obs enkla att åtgärda det gör ont så tårarna bränner när det väl händer, men ofta kan man faktiskt fortsätta springa med en bruten tå (beroende vilken tå och smärta såklart) jag märkte att när jag bröt min så kunde jag fortsätt springa rätt obehindrat så länge jag hade fivefingers som stabiliserade upp tån, jag tyckte även att läkningsprocessen gick snabbare, precis som om blodflödet försåg tån med nytt friskt blod som reparerade skadan fortare, jag tror ju inte på stillasittande och ren vila, det är en ursäkt till att slippa göra saker, nä jag tänker inte ens be om ursäkt om jag trampar på någons tå här.

Men det jag skulle komma till är att dessa skador är ingenting mot vad skor av diverse märken orsakar på mina knän, höfter och rygg, jag tänker inte säga att alla med skor har skavanker, utan jag pratar utifrån mig och möjligtvis min sambo, men mest mig vad barfota och ja mest fivefingers har gjort för mig/oss, jag drabbades ju av löparknä först 2018, sprang i ett par Hoka då och efter 7 km isch kom smärtan smygandes, efter att ha tagit Kullaberg gåendes baklänges ner för alla backar pga knä som smärtade bestämde jag mig för att byta skor, gick över till Merrell barefoot, en barfota sko som jag bara kom att älska, ingen mer smärta i knäna, dock fick jag trotts bafotaskor problem med fötterna 2020 (som sagt jag säger inte att man är skadefri bara för att man springer i barfotaskor) under Bjärre trail fick jag så ont i senan mellan häl och fram trampdyna plantarfasciit som den så fint heter, smärtan jag kände i mina fötter var enorm och varje steg gjorde ont, vi fick bryta det loppet. Mycket av detta kom från mina vader som var spända konstant, och jag började jobba med diverse rehabövningar som tålyft, rulla boll under foten, flossa vaderna osv. men INGENTING hjälpte, valde då att pausa löpningen, den enda löpningen jag gjorde var den med sonen, det var korta rundor på den tiden, med stopp och i ett långsamt tempo, bestämde mig i samma veva att faktiskt ta steget från barfotasko till fivefingers, sen den dagen har jag sprungit i fivefingers, förutom en femma som jag sprang med Merrellen dagen efter jag brutit tån och insåg att det gjorde ondare än att springa med fivefingers. 

Jag har jobbat upp distanserna och tempot med fivefingers, för det är något man måste ha med sig när man går över till barfotaskor/fivefingers att man kan inte byta från dämpade skor till barfota/fivefingers och tro att man kan springa samma distanser och tider som man gjort innan med en gång, tider kanske man aldrig kommer upp till med fivefingers men då får man rannsaka sig själv vad är viktigast en hel och smärtfri kropp eller bra tider på milen? 

Smärtan i mina fötter höll i sig länge, men löprundorna gjorde dem inte värre utan snarare tvärtom, jag läste på mycket om detta och höll på att få panik på all vila som skulle göras enligt alla, vila hjälpte inte, rörelse gjorde, på nyår sprang jag min längsta sträcka med fivefingers, 19 km på Kullaberg och fötterna gjorde inte ens ont, ingen som inte haft smärta i fötterna kan förstå lyckan när smärtan äntligen släpper i ens fötter och man kan gå utan att det gör ont, och jag är så glad att jag gjorde det jag tror på och struntade i alla inlägg och dämpningar till fötterna som rekommenderas vid plantar fasciit (eller slarvigt hälsporre), jag vet många som säger sig ha hälsporre och köper dämpade skor och sulor på löpande band, som har accepterat att gå med skor inomhus men som fnyser åt allt som har med barfota gång att göra. Hur kan något som vi alltid gjort vara skadligt för våran fötter? Det är min främsta fråga när det kommer till barfota, ja vi går på annat underlag i dagens läge men ändå. Hur kan man inte vara  villig att prova allt när det kommer till att bli av med smärta i fötterna? Hur kan man ge dämpade skor och sulor år ut och år in för att tillfälligt bota smärtan som kommer tillbaka? Medans man går barfota en dag hemma och får ont och menar att det inte funkar? varför ger man inte barfota en ärlig chans att kanske göra ens fötter bättre? Om inget annat så hade man kunnat knäppa dem på näsan som säger att barfota är bra om man provar och det inte funkar, eller är man rädd att det ska funka när man varit sådan motståndare till det? Varför? är vi inte alla bättre än att vi kan ändra på oss oavsett hur hårt vi promotat vår tidigare tro? 

Men efter ett halvår med smärtfria fötter så kom ett nytt problem, det började med ett rejält feltramp på en sten, ett blåmärke på främre trampdynan, först på höger och vad gör man då för att kompensera, jo man avlastar höger och hamnar med lite längre markkontakt på vänster, och ännu en vass sten orsakade då, lagom tills blåmärket var borta på höger, ett blåmärke på vänster *suck* detta har dock hållt i sig och efter min löprunda med sonen i måndags där jag hade så ont sists km att det sökte mig fick mig att börja fundera på om det verkligen bara var ett blåmärke, detta borde varit borta vid detta laget om man tänker på alla dem andra blåmärkena som jag haft under fötterna pga landat för hårt på stenar. Läste då lite på nätet om en nerv som kunde komma i klämm, masserade med alovera och direkt efteråt så gjorde det inte ens ont, alltså nä det var inget mirakel, lite smärta kom tillbaka efter ett tag MEN från att inte kunna gå till att faktiskt kunna gå obehindrat, har fortsatt med massage och sprang inte igår, smärtan är kvar men inte lika mycket så idag är planen att prova springa och se vad som händer. 

Har även en slemhinneinflammation på min höger häl, detta orsakas av tryck mot hälsenan vilket jag nästan är 100% säker på uppkommit efter lång bilkörning och INTE pga löpningen, denna behandlar jag oxå med alovera och rehab strumpor (sådana som är köpta för platar fasccit) men som fungerar superbra mot trötta hälsenor. Så det är mycket med fötterna som bråkar just nu, dock så ser jag mer lösningar än att fastna i problemen, även om jag har liiiite panik inför Kullamannen om inte mina fötter blir bra NU! 

/Marie