Tränar för lite

Jag och sambon satt och diskuterade hur mycket, eller faktiskt som vi kom fram till hur lite, tid man lägger ner på träning om man sätter sig ner och räknar på det. I dagens läge så kan man ju statistikföra det mesta och så även ens träning, vi använder ju oss av Garmin och strava till detta och i Oktober månad tror jag Sambon igår den 19 Oktober hade 21 h och jag hade väl 37 h, vilket kanske i första anblicken kan verka som mycket men om ni ser uträkningarna nertill så får man en annan ahaaa upplevelse. 

Jag var ju på en arbetsledarutbildning en gång där kursledaren bad oss alla att skriva ner allt vi gjorde på en arbetsvecka och tidsätta detta, 40 h är en arbetsvecka, sen bad hon oss att skriva ner ALLT inkl toalettbesök, hämta kaffe, snacka med kollegor osv och tidsätta detta ex. hämta kaffe 4 koppar ala 2 min blir 8 min på en dag och 40 min på en vecka, detta här var inte för att kolla om vi slösade vår tid på att hämta kaffe då kanske jag ska tillägga utan det var för att se VAD lägger man sin tid på, det var även ett sätt att se hur man kunde "tro" att man la mycket kontra lite tid på saker, för dem som kom upp i ex närmare 50 h när dem var klar så var frågan, jobbar du över 10 timmar varje vecka, var svaret då nä, så hade man någonstans uppskattat att man la mer tid på något än vad man kanske egentligen gjorde, fick man som jag bara ihop 35 h så var ju frågan samma sak fast på andra hållet, går du och rullar tummarna 5 h i veckan, vilket jag såklart inte gjorde, lärdomen av denna övningen var faktiskt att det här med att uppskatta tid vad man verkligen lägger den på är svårt såvitt man inte noterar varje minut, men då skull man till sist få ta med tiden man lägger på att notera ner vad man gör. 

Jag tror (obs tror) vi gärna ökar upp tiden vi lägger på typ "bra" saker, städar, jobbar, lagar mat tränar osv. medans tiden vi lägger ner på sånt som kanske ses som "sämre" saker tex netflix, socialamedier, youtube osv. minskar vi tiden på. Jag får ju ofta höra hur mycket jag tränar, dock så är det ytterst sällan jag faktiskt hör detta från tränande människor (det händer men mer sällan) utan många gånger så tror jag (obs tror) det är folks egna dåliga samvete som gör att man tycker att en människa som tränar gör det för mycket och borde vila mer. 

Så jag gjorde som sagt en liten enkel uträkning, och när jag var klar så hade jag som ni ser nedan 54,5 h över i veckan till att vila och om jag bröt ner en arbetsdag så hade jag 5,4 h kvar att vila (förutom tiden jag sov då vill säga) Sambon tyckte en annan sak var intressant så han kollade upp hur många timmar en serie var, ex Lucifer är 17 h, vi blev ju förvånade hur lite timmar den serien var då det tagit oss tre svåra år att se klart denna hahaha medans dottern beta av den på typ en vecka, GoT är hela 56 h lång, lite merän en arbetsvecka, så när man bryter ner saker i tid så kan man lättare få grepp om vad vi lägger vår tid på och hur mycket tid vi lägger på div saker. 

Och nu är det säkert folk som tänker men jag sover inte 7 h per dygn och jag jobbar faktiskt fler timmar, har längre transportsträcka, tar längre tid på mig att laga mat osv. ja så är det säkert, vi alla har olika tidsscheman, detta var mitt, min sambo har ännu fler lediga timmar hahaha då han nästan aldrig lagar mat och faktiskt har sin träning som transportsträcka till jobb, detta gav nästan honom lite ångest hahaha är det då detta är till för, sätta en nagel i ögat på folk, få folk att få ångest, självklart INTE, det är däremot ett intressant sätt att se när folk säger att man tränar för mycket kontra att man måste vila, att man då kan svara men jag sitter ju på röven i 5,4 h varje vardag än mer på helgerna, faktiskt, jag fick nästan liiiite panik hur mycket vila tid jag har eller tid till annat om man nu vill se det så. Nä nu är det inte 5,4 h på rad utan dessa är utspridda över dagen såklart, jag och sambon sitter ju alltid ner 30-45 min varje morgon innan jobb och dricker kaffe, ren kvalitetstid i våran ögon och faktiskt ren "vila" sen har man vänttider på saker och ting,  men fortfarande så länge du inte står och gör jumpping jax medans du väntar så är det ju trotts allt "vila". Så då är ju genast min fundering, tränar jag för mycket och vilar för lite eller är det rent krasst så att jag vant min kropp över tid med så mycket vila att 2 h träning anses som mycket träning? Och är vi verkligen skapta att röra på oss så lite som vi gör? Och framförallt (ja nu tänker jag trycka en nagel i ögat) hur kan vi säga att vi inte har tid till att träna? 

Nu har vi alla olika livspussel och jag vet att varje gång sånt här kommer upp, så kommer även ursäkterna fram, förlåt, men jo så är det, jag har sagt det förr känsliga läsare avrådes att läsa denna bloggen, eller om jag väljer att skriva det på ett "snällt" sätt man underskattar den motionen man faktiskt hinner göra. Jag har också ett heltidsjobb, extraknäck (mina pumppass) jag har haft små barn, jag hade även hund samtidigt som Lowa var ny, så det är inte så att jag inte vet hur det är med heltidsjobb och småbarnsår, är man två vuxna så har ALLA 1 h att kunna få egentid om så bara för en promenad, allt annat är, ursäkta mig, bara ursäkter till att inte göra. Sen kommer vi alltid tillbaka till VILL man göra? DET är en annan diskussion, men ALLA kan, sätt er ner och skriv ner er dag så kommer ni inse att ni kan, sen kanske ni kommer fram till att ni inte vill men som sagt det är en annan sak, blanda inte ihop orden KAN och VILL. Och jajo det finns alltid undantag i reglerna, mannen/kvinnan är ute och reser, man är ensamstående (vilket jag också varit OCH hunnit träna) osv. men undantagen är just undantag och inte regel, och det är inte det detta inlägget handlar om, det handlar om vad lägger vi ner våra timmar på och tränar man verkligen för mycket. 

Jag har ju en tendens att sväva ut just när det kommer till träning och TID, även om detta inlägget handlade om just TID och träning så var det inte spåret att ta sig tiden till det som det handlade om i grunden även om det som sagt är lätt att man svävar ut i just detta när man snackar tid och träning, och speciellt om man sim jag tror på rörelse, jag tror att vi sitter alldeles för mycket still i vår vardag, vi är ofta helt slut efter en arbetsdag och tror att vila genom att sitta framför en skärm är lösningen, men en promenad är också vila, en aktiv vila, och den sortens vila tror jag vi alla hade mått så mycket bättre av om vi tagit oss tid till det, och kanske kan just bryta ner en dag i tid hjälpa en att kanske verkligen komma ut på den där promenaden och på köpet faktiskt få frisk luft. 

Vad är då min slutsats i hela detta tränar jag och min sambo för mycket, mitt spontana svar är NEJ, inte om man tittar på dagsbasics, sen finns det vissa dagar som kanske det blir mycket träning i folks ögon, men jag vill ändå understryka att det är ytterst sällan jag kör 3 stenhårda pulshöjande träningspass på en dag. Jag är även jäkligt noga med min vila, merän nog många tror, jag går nästan alltid och lägger mig så jag ska kunna få 7 h sömn och jag har väldigt mycket sitta på röven och göra ingenting tid på vardagarna, merän jag faktiskt trodde när jag bröt ner dagen då jag faktiskt inte gör så mycket merän det jag skrivit ner just på arbetsdagar, sen finns det ju undantagsdagar men dem är just som dem låter undantag.

/Marie

Pannlampa och sonen som dragkraft

Min motivation till löpning har ju varit rätt låg, så mörkerlöpning med pannlampa och sonen togs till handa, ett pannlampslöpning är sååå jäkla skoj, två att springa med sonen ger mig så mycket energi så det får mig att längta tills nästa gång han och jag ska springa. Jag är nu uppe i en vecka med runstreak och det känns lite grann som jag är på väg åt rätt håll faktiskt, såpass att jag igår tog mig ut mitt på ljusa dagen helt själv, så det får man väl ändå vara nöjd med, nu kommer en vecka där sonen är hos sin pappa så jag får helt själv motivera mig ut, men det ska gå.

Som jag skrev att springa med sonen och sambon för den delen ger mig så mycket energi, men vi jobbar ju om varandra rätt mycket så det är inte så många rundor som blir tillsammans med sambon barnveckorna, förvisso mötte jag och Ludwig upp Sambon i måndags, sprang tillsammans med honom på torsdagen då han hann hem för mig efter mitt pass så han tog en liten såkallad bonusrunda.

I lördags gjorde jag och sonen något helt fantastiskt, jag hade bestämt att jag skulle springa en mil i ett tempo på 7,isch/km och frågade sonen om han ville med och det ville han, skrev till sambon att vår plan var att möta honom vid toaletterna i pålsjöskog, och att vår tanke var lugnt tempo så han fick själv avgöra om han ville springa tillbaka med oss eller själv, blev att vi sprang tillsammans men sambon snurrade lite fortare på vissa ställen för att han också skulle komma upp i en mil. Älskar just när vi får ihop dessa tillsammanslöpningarna fast vi har olika veckomål. 

Valde även att ta nya vätskeväskan med vatten (Ludwig vill ha det på längre rundor) samt packa lite baktill för att känna på hur det var att springa med nya väskan både fylld med vatten framtill och med lite packning baktill, och nja den var inget för mig, nu ska jag ha min mens förvisso och är sjukt öm i brösten (sorry infon haha) och dessa vattenflaskornas korkar tryckte exakt på bröstvårtorna vilket var sjukt obekvämt, där var även en massa snören som piskade och irriterade men dessa kan man kanske justera undan om man tittar närmre, för själva väskan i sig satt skönt om man bortsåg från flaskorna som tryckte så använder man bara den som transportväska utan vatten eller vätskeblåsa baktill så är den säkert mycket bättre. 

Löpningen i sig gick över all förväntan, vi lyckades hålla tempot vi sagt och det bästa av allt det kändes kanon i kroppen, ingen smärta någonstans (förutom brösten då hahaha) och sonen var sjuuuukt duktig, hans andra mil och han såg stark och avslappnad ut hela tiden och behövde inte stanna EN endaste gång, dock tvingades han att stanna vid toaletterna då jag behövde kissa och sambon inte kommit än, men om man bortser från det trummade han på hela tiden UTAN några problem och detta med 4 dagars a 18 km löpning i benen och en offroadcykelrunda *stolt*, när vi kom hem tittade jag på snitt tempot, 7,07/km vilket man får säga är jäkligt bra gjort. 

Söndagen sen så var ju min plan att göra om samma bedrift det vill säga springa en 5:a i 7 tempo men vad ska man säga när inte sonen är med och ajbajar en när det går för snabbt så brister det lite, men ändå 6,17 är jag ändå nöjd med, då känslan i kroppen var bra, dock så bråkade halsen att den slemmade men det kan vara allt från väderomslag till att jag inte kunde ta min astma medicin pga att jag tagit den tidigare på pumpen och vill inte ta den för ofta. 

När lusten springer ifrån en

Dagarna springer i stormsteg mot Kullamannen, och vad händer med mig då? jo jag hamnar i en löpsvacka, det som egentligen inte får hända händer, och jag kan känna smått panik, jag måste få kilometrar i benen samtidigt som jag inte vill trötta ut benen. En del av mig känner -sitt lugnt ner i båten, detta klarar du, Den 27 September 2018 sprang du 49 km med sambon utan att ha sprungit en endaste meter det året. En del av mig känner att jajo men då var jag nykär och yngre. 

Jag vet att jag har min grundstyrka från bodypumpen, jag har konditionen, och jag vet om att jag har pannbenet till att klara det mesta jag tar mig an, men jag känner också att det är mycket runt omkring mig som tar väldigt mycket energi just nu, gör mig trött, en trötthet jag inte alltid kan styra, och det var just tröttheten som var mitt stora problem 2019  när vi gjorde vårt första försök. 

Men vi är också bättre förberedda denna gången, vi har tom rekat stora delar av banan, det är bara första delen som vi inte kört igenom, förvisso har det varit en massa turer kring banan då länsstyrelserna inte verkar vara hälsofrämjande för fem öre, och lika mycket som jag bara vill skrika ge mig rätt bana NU så har jag all respekt mot dem som anordnar Kullamannen att dem orkar stånga sig blodiga för oss löpares skull, och egentligen så är ju en bana som ingen sprungit tidigare lika för alla om man ska se det positivt, men har man rekat en bana så vill man ju inte jättegärna att det ska skilja sig jättemycket från den. Det som är mest positivt för min (vår) del är att det blir mörkerstart, dvs vi startar tidigt, 07:00 skulle starten gå, och då slipper man så lång väntan från att man vaknar till att man ska springa vilket jag tror gynnar både mig och sambon.

Men glädjen till löpning då, hur ska jag motivera fram den? Just nu måste jag nog få till min run streak igen, tanken var efter Kullamannen men jag känner att jag har lätt att hoppa över löprundor om jag inte har en press på mig, som om -du ska springa Kullamannen inte var tillräckligt bra motivation, men nä faktiskt inte, jag kan lätt hamna i det som jag skrev ovan, detta klarar du, du har gjort det förr tänket, och det får inte ut mig på några löprundor kan jag meddela. 

Jag kom dock ut förra onsdagen (efter 4! dagars löpvila), själv, 5 km tom, känslan var bara gör det, och det är väl mitt främsta vapen just nu, tänket bara gör det, men det får ju inte mig motiverad ut på nästa runda, mitt andra vapen är dem som sambon "tvingar" ut mig på, som i lördagsmorse, dock så kom glädjen faktiskt där, det var en magisk dimmig morgon och luften var lätt att andas, dock så var det ett orosmoment, rundan kändes som den gick i ett för högt snacketempo med andningen MEN när vi kollade tiderna så borde jag inte varit så andfådd för det tempot, det var inte så att jag inte kunde springa och snacka men andningen var ansträngd och det var tufft för luftrören trotts att jag puffade mig innan och det var lätt luft att andas.

Mitt tredje och nog faktiskt bästa vapen just nu är pannlampslöpning, dem runderna görs med ett leende på läpparna och känslan där är faktiskt många gånger att jag hade kunnat springa HUR långt som helst så ja, kanske ska min runstreak bli just pannlampslöpning, iallafall tills jag kommit in i tänket att springa varje dag igen utan att känna skjutmigkänsla. 

 

Rek av slutspurten

Vi har ju Kullamannen sprint 100 km (ja jag vet kul namn haha) stående inför dörren, närmare bestämt den 5 November, så en månad bort, som jag skrev här om veckan så testade vi sträckan från Ängelhom till Mölle för att se var vi sprang fel sist och för att ha den under "kontroll" ( allt kan hända raceday) förra helgen var det dax att testa berget, vi har ju mer eller mindre koll på den största delen, men biten från Aril in till berget och sen mot Josefinelust har vi sämre koll på, så med GPX filen nerladdad i klockan så begav vi oss av mot Kullaberg, parkerade vid Himmelstorp och gick ner till vägen där Aril möter berget (typ). Startade klockan och började springa, blev en hel del felspring, det är INTE lätt att springa efter en GPX fil på ett ställe man aldrig sprungit och där det sporadiskt faktiskt även är dålig GPS täckning, den första delen var en del av berget som vi faktiskt aldrig sprungit på, vilket var synd för det var faktiskt en fin del, vi stötte även på ett rådjur här, vilket vi heller aldrig gjort på berget, så denna sträckan kommer hädanefter läggas till när vi beger oss ut till "berget" för att springa. 

Vi kom nog fel på en del ställen efter Nimis också men det är marginellt och förhoppningsvis är faktiskt banan bra uppmärkt på raceday så det tillsammans med GPX filen så kanske vi slipper lika mycket fellöpning. Efter hållkull tappade jag det rejält, jag hade GPX filen så det var jag som skötte "kartläsningen" och sambon menade att jag kunde inte gå nitiskt efter den, utan man var tvungen att låta det gå 50-70 meter, det var bara det att han sagt innan vi startade att den meddelade rätt snabbt när man var fel och snabbt för mig är 2-3 meter och inte som han sa 50-70 meter och jajo nu när jag sitter här hemma och skriver så är det ju mer logiskt med 50-70 meter än 2-3 men där ute när man inte gärna vill springa en endaste meter fel för det är extra km i benen som kanske inte gjorde så mycket förra helgen men som kan vara avgörande raceday, så jag tappade det helt, Anton fick sig en rejäl avhyvling och det blev några surande minutrar från min sida innan han fångade upp mig och kramade bort både tårar och surandet, dock så väljer jag att se detta som positivt, då det är just sånt här som kan hända och garanterat kommer hända efter x antal mil i benen, man är trött och kanske har tappat det lite, då måste man kunna fånga upp varandra, jag har ju lättare att hålla upp humöret om Anton tappar det, vi brukar faktiskt säga att tappar jag det är vi körda, så det var rätt skönt faktiskt att jag tappade det och att Anton faktiskt lyckades få oss båda tillbaka så vi kunde springa och prata och skratta igen, för DET är viktigt att just när det är som jobbigast kunna hitta snacket och skrattet, inte fastna i tystnaden, tystnaden har en tendens att göra att man scanar igenom ens kropp och jäklar vad man kan hitta smärtor och skavanker då som man inte känner när man springer och snackar och humöret är på topp.

Jag fick även ett riktigt gott kvitto på vad kroppen klarar av, berget är ju som sagt tuffast dem 5-7 första km, sen är det varierat med tuffheten, dock från den gamla betalstationen och röda slingan mot Himmelstorp är det "enkel" löpning, dvs inga klippor att bestiga och straight up backar, det går uppåt, det gör det, faktiskt 200 hm tror jag klockan sladdrade om, på ca 3,5 km, men det är som sagt vanlig grusstig, och här sa jag till Anton att jag ville springa hela sträckan, oavsett backe så skulle vi springa, och det gjorde vi, med 16 tuffa km och närmare 700 hm i benen så sprang vi, inte fort men vi sprang. som sagt allt detta tillsammans med löpningen vi gjort 14 dagar innan blev ett sådant kvitto på att vi är nog redo för Kullamannen, alltså så redo som man kan bli då alltså.