Revanschen

Kullamannen närmar sig med stormsteg och första frågan som ploppar upp är jag redo? Svar på den frågan blir med en annan fråga, blir man någonsin redo? 100 km 10 mil hur kan man bli redo för ett sådan lopp? Allt man kan göra är att ge sig själv dem bästa förutsättningarna, men betyder det att man är redo? njaaa det vill jag nog inte påstå. Är jag taggad då? Inte ett dugg, jag är aldrig taggad för saker, min fokus gör att jag ofta verkar vara obrydd inför stora saker, jag är inte den som skriker och tjoar och har mig att detta ska bli så jäkla skoj, allvar vi ska springa 10 mil hur jäkla skoj på en skala 1-10 kan man säga att det är? Men va kanske ni tänker, vilken inställning, men jag sa bara att jag ser inte ett 10 mils lopp som något skoj jag ska göra, jag ser det som en utmaning, en sjukt utmanande utmaning, men skoj njaaa faktiskt inte.

Så varför gör jag då detta kanske ni tänker, mitt svar på det blir med ännu en motfråga,  måste allt vara skoj? Jag har svårt att se folk framför mig stå och säga FAN vad skoj det ska bli att springa 10 mil, Kullamannen JA GUD SÅ SKOJ och klappa händerna fanatiskt. Jag har till och med svårt att skriva en skoj utmaning, betyder detta då att vi kommer lida oss igenom loppet, självklart (inte), vi kommer skratta, men då har vi skoj tänker ni, ja det har vi, jag sa inte att vi inte kommer ha skoj under 10 mil, jag sa bara att jag ser inte det som något skojigt lopp. 

Under 10 mil hinner man uppleva mycket tillsammans, man hinner fundera på varför man öht ställde sig på startlinjen, man hinner ställa sig frågan om man inte skulle ta raka vägen till en psykolog som tittar in i hjärnan (som man faktiskt starkt tvivlar på att den ens finns) och säger till en vad det är för fel på en. Man hinner scana igenom kroppen flera gånger om, för att försöka hitta en skada som hindrar en från att fortsätta, sen kommer man ägna lika mycket tid att försöka övertala sig att den skadan man precis hittat inte finns utan det är hjärnan (den som man starkt tvivlade på att man hade alltså) som försöker spela en ett spratt, lägg sen till att detta sker vid olika tillfällen på loppet om och om igen så förstår ni att skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Så är det bara elände och misär? Självklart (inte), 10 mil vet ni hur många världsproblem man hinner lösa på den sträckan? Vet ni hur vacker natur vi har i sverige om man bara tittar upp och blickar framåt? Kullaberg får man visualisera från tidigare besök då det kommer vara bäcksvart när vi når dit, men även mörkret har sin charm, merän man tror, natten i pannlampans sken tillsammans med den som betyder mest är jäkligt magiskt, det är dessa stunder som får mig att anmäla mig att vilja springa dessa lopp, tiden tillsammans i en magisk natur, utmanande för kroppen men även jäkligt utmanande för sinnet och framförallt förhållandet när man som oss gör det tillsammans. Herregud vad är en uppfälld toasits hemma kontra att ens sambo missar en markering så man kommer 1 meter fel? nu är det förvisso jag som är ögonen i mörkret av mig och sambon så ni förstår nog också vem det är som får utskällningen om vi svänger fel (även jag som inte fäller ner toalocket) *ler*,  eller en icke tömd diskmaskin mot att man inte svarar på en sjukt viktig fråga som -ser du nästa markering, 1 sekund för långsamt. Det är när den andre bryter ihop på en för att man råkar hamna 1 meter för långt fram eller inte kan läsa en GPX fil rätt, som man inser att man måste verkligen älska den människan som står framför en och skäller för att man inte lös åt rätt håll med pannlampan när den andre behövde mer ljus. 

Vi har gjort ett försök på Kullamannen tidigare 2019, vi kom till Jonstorp och även om det var min trötthet som sinkade ner tempot så var det sambons höft som satte spiken i kistan att vi var tvungna att bryta, hans kamp är tempot, min kamp är att acceptera att jag är anledningen till tempot, nu vet jag om min styrka i löpningen och framförallt långlopp, jag vet om att när vi står och surar på varandra i skogen så är jag stark nog att få oss i mål, dock så var det faktisk sambon som plockade tillbaka mig nu senast när vi var ute och rekade banan på kullaberg och jag bröt ihop över att han ifrågesatte min GPX fil läsning, som jag surade, och han plockade tillbaka oss till skratt och njutning av resten av rundan. Så vi har verkligen vuxit tillsammans sedan 2019 och tills på fredag är jag inte ens orolig att om någon av oss faller i humöret så kan den andra lyfta, detta är nyckeln till att vi ska klara det, allt det andra kan vi, springa/gå, vi har övat, och framförallt vi har rekat banan, så revansch på Kullamannen here we come! 

Kost och barn

Jag tänker fortsätta på samma tema som igår, dvs kosten, denna gången med fokus kosten och barn, för även jag har två barn som kan rynka på näsan åt maten som jag tycker vi ska äta, lägg till att dem är varannan vecka barn, där deras pappa inte har samma kosttänk som vi, så kanske ni förstår att det inte alla gånger är så lätt, varken för mig eller för barnen för den delen.

Jag tror ju på att barn äter det som serveras och att alla barn ska smaka av maten och mina barn har alltid behövt smaka lika många skedar som dem är år, detta då jag inte tror på att ta in en liten bit i munnen och sen döma ut maten, jag ser även till att dem smakar igen med jämna mellanrum, och även i olika former, tex en svamp i en gryta kan smaka annorlunda i en annan, konsistenser kan man inte alltid göra något åt men även här tycker jag det är viktigt att dem smakar igen så att det inte bara blir en fixide i huvudet. 

Jag tillhör ju även den "stränga" mamman som inte låter mina barn leva på mackor till frukost och mellis, utan jag vill att dem äter frukost/mellis som man blir ordentligt mätt på, självklart att jag kan fråga vad dem är sugna på och sen försöker jag möta det med det som jag tycker dem ska äta, som tex om sonen vill ha yoghurt med flingor så kompromissar vi på turkisk yoghurt med pauluns granola. Dottern är ju lite svårare att pleasa med frukostar då hon måste vara sugen på det, men som förra veckan deklarerade hon efter att ha ätit chiapudding vara och varannan dag i några veckor att hon var trött på det och ville ha just mackor, så då valde jag att baka ett bröd istället, hon var nöjd (en dag eller två) och det blev frukost som jag iallafall visste vad det innehöll. 

Vi har inga sockrade flingor hemma, vi har faktiskt inga flingor alls, jag har hittat EN cornflakes som var utan socker, denna fanns faktisk på den glutenfria hyllan, EN! det är tamigfan skrämmande, kellogs k tänker kanske ni nu, dem är väl iallafall utan socker, jo tjena eller inte, som sagt frukostflingor är inget som finns hos oss, däremot så har vi som sagt pauluns Granola då denna är utan tillsatt socker, jag själv kör ju med min torra frö mussli men den tycker inte barnen om. 

Så man kan få bra frukost utan en massa socker och som barnen också uppskattar, det gäller bara att introducera den för dem, nu får faktiskt sonen ta lite kokossirap (vi har ingen flytande honung hemma just nu) på, och ja det är socker men här kan man själv styra mängden, och som jag skrev igår det är inte sockret i sig som är det farliga utan HUR ofta man äter det. Sonen har ju också fastnat för overnightout som han varierar med och dottern har som jag skrev innan kört på chiapudding, havregrynsgröt eller smoothie. 

Dryck till maten är vatten, eller ett glas mjölk, och skrik inte nu vaaa begränsar du mjölk, ja jag begränsar mjölk, ett glas om dagen, är man törstig dricker man vatten, mjölk för starka ben är så old news, man får i sig tillräckligt av detta om man äter en varierad kost! Ibland på helgen kan dem få någon "socker dryck", aldrig coca cola, denna är beroendeframkallande iockmed koffeinet tillsammans med sockret så hos mig får dem inte det även om jag vet att dem dricker det hos sin pappa, ren principsak helt enkelt, nu är ju barnen vana vid detta och protesterar heller inte, och självklart dricker vi också vatten, det är som sagt på helgerna när vi ta en öl till maten som dem också kan få något annat, man kan inte säga till barnen att dricka vatten och sen dricka något annat själv, barn gör som man gör inte som man säger. 

Vi pratar jättemycket om kost hemma hos oss, mycket mindre om vikt, för mitt kosttänk med barnen handlar INTE om vikt, det handlar om att barnen ska få i sig bra och näringsrik mat som gör att dem orkar vardagen och aktiviteterna som dem utför, jag vill även att dem ska veta hur mycket skit det finns i den färdiga maten man köper, och jag förklarar sakligt varför jag inte köper hem en viss sorts mat eller dryck, jag vill säga att oftast köper barnen det, den lille mer än den stora, men ofta är det hennes vilja att ha en viss sak som tar över viljan att lyssna på mig varför jag inte köper hem den.

Middagar bestämmer vi ju oftast tillsammans, och det är inte svårt att laga mat från grunden enligt barns önskemål, vill dem ha kyckling nuggets så är det faktiskt bara att köpa kycklingfilé och panera denna, vill dem ha hamburgare så köper man någon färs och gör sina egna burgare, fiskpinnar samma som med nuggets, köp fisken och panera själv, pizza, även här gör den själv, fixa din egna tomatsås så blir den exakt så som du vill ha den, pasta och köttfärssås, använd bönpasta (säg inget till barnen så märker dem garanterat inte ens det) som sagt det finns många lösningar att få i barnen bättre råvaror, jo det tar kanske liiiite längre tid i köket, men kan det inte vara värt det för att få i våra käraste näringsrik mat? Om inget annat ta det som tar längre tid på helgerna och gör det tillsammans med barnen, tänk att få äta fiskpinnen som dem själv panerat. Ofta gör vi saker krångligare än vad det är och hamnar i korv och färdiga köttbullar träsket och gömmer oss bakom -ja men köttprocenten var hög, men hur mycket annat som där inte ska vara fanns i? Och nä jag stoppar inte min egna korv, jag äter inte gärna korv faktiskt och inte heller mina barn, såvitt den inte är grillad i skogen (inte ens då äter dottern korv om hon får välja), och som jag skrev igår det handlar inte om undantagen utan det handlar om det vardagliga. 

Det kan låta väldigt hårt i folks ögon men jag tror det låter hårt pga att det är så långt från ens egna tänk, för alla som tycker jag är hård tycker jag garanterat är för slappa, det går liksom handihand, det är vi som kan påverka att våran barn blir så hälsosamma man bara kan, den vägen vi visar barnen kan vi bara hoppas och önskar att dem väljer att gå, men vi kan inte visa dem en väg i sockrets/halvfabrikatets bana och sen hoppas att dem byter väg själv.

/Marie

Även Barfotalöpare har sina fotproblem

Det är lätt hänt att man tror man ska springa genom livet utan skavanker, men tyvärr fungerar det inte riktigt så även om man gör allt man kan för att vara så skadefri som möjligt. 

Då vi springer i barfotaskor såkallade fivefingers så kan ett steg som stannar för länge på en vass sten bli döden för en trampdyna, även en rot som träffar rätt (eller fel hur man nu ser på det) kan orsaka benbrott på tårna. Men om man bortser från dessa saker som när det väl händer är rätt "enkla" krämpor att åtgärda, obs enkla att åtgärda det gör ont så tårarna bränner när det väl händer, men ofta kan man faktiskt fortsätta springa med en bruten tå (beroende vilken tå och smärta såklart) jag märkte att när jag bröt min så kunde jag fortsätt springa rätt obehindrat så länge jag hade fivefingers som stabiliserade upp tån, jag tyckte även att läkningsprocessen gick snabbare, precis som om blodflödet försåg tån med nytt friskt blod som reparerade skadan fortare, jag tror ju inte på stillasittande och ren vila, det är en ursäkt till att slippa göra saker, nä jag tänker inte ens be om ursäkt om jag trampar på någons tå här.

Men det jag skulle komma till är att dessa skador är ingenting mot vad skor av diverse märken orsakar på mina knän, höfter och rygg, jag tänker inte säga att alla med skor har skavanker, utan jag pratar utifrån mig och möjligtvis min sambo, men mest mig vad barfota och ja mest fivefingers har gjort för mig/oss, jag drabbades ju av löparknä först 2018, sprang i ett par Hoka då och efter 7 km isch kom smärtan smygandes, efter att ha tagit Kullaberg gåendes baklänges ner för alla backar pga knä som smärtade bestämde jag mig för att byta skor, gick över till Merrell barefoot, en barfota sko som jag bara kom att älska, ingen mer smärta i knäna, dock fick jag trotts bafotaskor problem med fötterna 2020 (som sagt jag säger inte att man är skadefri bara för att man springer i barfotaskor) under Bjärre trail fick jag så ont i senan mellan häl och fram trampdyna plantarfasciit som den så fint heter, smärtan jag kände i mina fötter var enorm och varje steg gjorde ont, vi fick bryta det loppet. Mycket av detta kom från mina vader som var spända konstant, och jag började jobba med diverse rehabövningar som tålyft, rulla boll under foten, flossa vaderna osv. men INGENTING hjälpte, valde då att pausa löpningen, den enda löpningen jag gjorde var den med sonen, det var korta rundor på den tiden, med stopp och i ett långsamt tempo, bestämde mig i samma veva att faktiskt ta steget från barfotasko till fivefingers, sen den dagen har jag sprungit i fivefingers, förutom en femma som jag sprang med Merrellen dagen efter jag brutit tån och insåg att det gjorde ondare än att springa med fivefingers. 

Jag har jobbat upp distanserna och tempot med fivefingers, för det är något man måste ha med sig när man går över till barfotaskor/fivefingers att man kan inte byta från dämpade skor till barfota/fivefingers och tro att man kan springa samma distanser och tider som man gjort innan med en gång, tider kanske man aldrig kommer upp till med fivefingers men då får man rannsaka sig själv vad är viktigast en hel och smärtfri kropp eller bra tider på milen? 

Smärtan i mina fötter höll i sig länge, men löprundorna gjorde dem inte värre utan snarare tvärtom, jag läste på mycket om detta och höll på att få panik på all vila som skulle göras enligt alla, vila hjälpte inte, rörelse gjorde, på nyår sprang jag min längsta sträcka med fivefingers, 19 km på Kullaberg och fötterna gjorde inte ens ont, ingen som inte haft smärta i fötterna kan förstå lyckan när smärtan äntligen släpper i ens fötter och man kan gå utan att det gör ont, och jag är så glad att jag gjorde det jag tror på och struntade i alla inlägg och dämpningar till fötterna som rekommenderas vid plantar fasciit (eller slarvigt hälsporre), jag vet många som säger sig ha hälsporre och köper dämpade skor och sulor på löpande band, som har accepterat att gå med skor inomhus men som fnyser åt allt som har med barfota gång att göra. Hur kan något som vi alltid gjort vara skadligt för våran fötter? Det är min främsta fråga när det kommer till barfota, ja vi går på annat underlag i dagens läge men ändå. Hur kan man inte vara  villig att prova allt när det kommer till att bli av med smärta i fötterna? Hur kan man ge dämpade skor och sulor år ut och år in för att tillfälligt bota smärtan som kommer tillbaka? Medans man går barfota en dag hemma och får ont och menar att det inte funkar? varför ger man inte barfota en ärlig chans att kanske göra ens fötter bättre? Om inget annat så hade man kunnat knäppa dem på näsan som säger att barfota är bra om man provar och det inte funkar, eller är man rädd att det ska funka när man varit sådan motståndare till det? Varför? är vi inte alla bättre än att vi kan ändra på oss oavsett hur hårt vi promotat vår tidigare tro? 

Men efter ett halvår med smärtfria fötter så kom ett nytt problem, det började med ett rejält feltramp på en sten, ett blåmärke på främre trampdynan, först på höger och vad gör man då för att kompensera, jo man avlastar höger och hamnar med lite längre markkontakt på vänster, och ännu en vass sten orsakade då, lagom tills blåmärket var borta på höger, ett blåmärke på vänster *suck* detta har dock hållt i sig och efter min löprunda med sonen i måndags där jag hade så ont sists km att det sökte mig fick mig att börja fundera på om det verkligen bara var ett blåmärke, detta borde varit borta vid detta laget om man tänker på alla dem andra blåmärkena som jag haft under fötterna pga landat för hårt på stenar. Läste då lite på nätet om en nerv som kunde komma i klämm, masserade med alovera och direkt efteråt så gjorde det inte ens ont, alltså nä det var inget mirakel, lite smärta kom tillbaka efter ett tag MEN från att inte kunna gå till att faktiskt kunna gå obehindrat, har fortsatt med massage och sprang inte igår, smärtan är kvar men inte lika mycket så idag är planen att prova springa och se vad som händer. 

Har även en slemhinneinflammation på min höger häl, detta orsakas av tryck mot hälsenan vilket jag nästan är 100% säker på uppkommit efter lång bilkörning och INTE pga löpningen, denna behandlar jag oxå med alovera och rehab strumpor (sådana som är köpta för platar fasccit) men som fungerar superbra mot trötta hälsenor. Så det är mycket med fötterna som bråkar just nu, dock så ser jag mer lösningar än att fastna i problemen, även om jag har liiiite panik inför Kullamannen om inte mina fötter blir bra NU! 

/Marie

Ta beslut vid rätt tillfälle

När det kommer till löpning så tror jag på att ha en plan A, B och till och med en plan C innan man beger sig ut på sin löprunda, att man är beredd på att ändra både tempo och distans efter hur kroppen och huvudet känns, dock är det viktigast att lyssna på kroppen och INTE låta huvudet styra för mycket, för vi vet alla om att hjärnan är lat, kan den hitta en ursäkt eller en genväg så kommer den göra ALLT för att få en att tro att det är det man vill, -har jag inte lite ont i lilltån, -är det inte jäkligt svårt att andas, -hållen går bara inte att springa med, -hmm nysningen jag precis gjorde var inte det ett tecken på en ev influensa osv. bäst jag stannar eller genar hemåt, som sagt hjärnan är uppfinningsrik, det gäller bara att genomskåda den. 

Det är dock viktigt att lyssna, speciellt om det börjar göra ont, hur gör det ont? var gör det ont? är det en "smärta" som går att springa med? för nä alla smärtor är inte av ondo (tror jag), nu vet jag om att många skriker stop stop stop gör det ont ska man stanna, men här tänker jag faktiskt sticka ut hakan och säga nä det tror inte jag, ibland kan stela leder, muskler göra lite ont innan man kommer igång detta rättar sen till sig, är man "van" löpare så lär man sig vid vilken km detta sker, jag har magiska 3 km tex innan dess så vet jag om att min hjärna försöker få min kropp att tro att jag håller på att dö så stanna eller vänd hem, skulle jag lyssnat varje gång min kropp säger att jag har ont någonstans så hade jag aldrig kommit utanför grinden. Hur ska man då veta vid vilken smärta man ska stanna och när man ska fortsätta, detta är ju faktiskt upp till var och en att känna efter och lära känna sin kropp, jag har ju lite grann som en regel, gör det ont hela tiden både innan, under och efter samt nästa runda då ska man nog dra öronen till sig och kolla upp vad som är orsaken till smärtan. Men är det en smärta som försvinner så lägger jag inte ner mycket vikt på den utan placerar den i bakhuvudet för att ändå vara medveten om den så att det inte är en slamkrypare som BAM slår till så står man skadad. 

Sen tror jag även man ska scana av, när säger kroppen att det gör ont? Är det i en uppförsbacke när det blir lite jobbigt? Är det på den där sjuuukt tråkiga asfalten sträckan? I början av rundan? i slutet av rundan? Här tror jag att det är viktigt att faktiskt skapa regler för sin löprunda, som att aldrig ta beslut på dem ställena som är ens akilleshäl, utan kanske tom stanna ta tre djupa andetag och sen fortsätta en bit till för att avgöra om det är läge att lyssna eller ej. 

Sen har vi dessa löprundor där det inte gör ont, kroppen känns bra, men känslan blir ändå jag orkar inte en meter till, så hade jag det igår, jag visste vad jag skulle med löpningen, minst 3,5 km och stoppet skulle vara vid affären, det var grunden resten fick helt enkelt komma under tiden jag sprang, redan första metrarna tappade jag allt och började diskutera med mig själv vilken väg jag skulle ta, höger kortare eller vänster för 1 km extra, kom fram till att det var bättre att få 1 km extra i början än att riskera att fattas i slutet, så resonerar jag ofta med mina rundor, bättre att få extra km i början än att behöva snurra till sig i slutet för att man missbedömt rundan eller att klockan har genat och man har tappat 500 meter längs vägen (jo det händer) och ja jag låter klockan bestämma min distans även om jag VET att den genat och att jag sprungit längre (men det är ett annat inlägg). När det första beslutet var taget så hade jag direkt fått 2 km och visste om att jag skulle ha mina 3,5 vid affären, efter det kändes det lite bättre och jag siktade tom in mig på en rutt som skulle ge mig 4 km, sista km då är uppför en backe 34 hm men sen är det bara 500 meter kvar till affären, uppför backen så ville jag dö, benen blev tunga, andningen jobbig, och jag tänkte 4 km det får räcka, men då och där tänkte jag, ska man verkligen ta beslut om distans i en uppförsbacke när det är som jobbigast? Så jag tänkte om (igen) och sa till mig själv nerförsbacke, känns det fortfarande som jag vill köra 4 km så gör jag det, kan jag få till en 5:a så är det bättre för månadsmålet, och som jag misstänkte så i nedförsbacken så ändrade sig beslutet, 1 km till, 6 minuter DET klarar jag, kroppen gjorde inte ont, andningen var återställd så vad var min ursäkt? Det var lite jobbigt precis? kom in i matchen, sen när slutade jag för att det blir lite jobbigt? Så från att när jag började springa tänka MINST 3,5 km så fick jag en 5:a och därmed 1,5 km till godo på vecko och månadsmål! För precis som alla + km i början av löprundan gör att man slipper snurra i slutet så innebär alla + km i början av veckan att man slipper känna stress i slutet av veckan. 

Men handlar det alltid om att revidera upp rundorna? Definitivt inte! Kan man aldrig få känna att nä fuck this idag vill jag bara minsta möjliga? Självklart kan man det! Eller rent ut sagt det känns så jäkla bra just nu så jag stannar här? Absolut! Men va? ska man stanna när det känns bra? Är det inte då man ska fortsätta? nja jag tycker inte alltid det, ibland eller tom rätt ofta så tror jag att det är bra att stanna när löprundan känns som bäst, att pressa sig 1,2,3 km till kan göra att den här sjukt bra rundan som man hade blir en pissrunda, där den goa känslan försvinner och man stannar med känslan av att det varit en pissrunda, för iallafall för mig kan det vända på 1 km, från bästa rundan ever till att aldrig mer att jag springer en meter, ja jag kan vara lite drama med allt eller inget ibland (hade sambon skrivit samtidigt så hade han skrivit, läs ofta).

Som jag skrev i början, det gäller att ha både en plan A och B innan och under sina löprundor och aldrig klanka ner på sig själv för att man tänkt 5 km men det bara blev 4km, nästa gång tänker man 3,5 km och får till 5 km. Löpning är en dagsform som jag än idag jobbar med att accepter och därmed skapat mig mina planer och regler just för att komma ut och göra den där löprundan lite lättare när hela huvudet skriker SOFFAN men jag vet om att den står kvar även 30 minuter senare och faktiskt kommer vara än skönare.

/Marie 

Den perfekta planen sprack

I helgen blev det exakt detta som jag snackade om häromdagen, en plan, en perfekt plan, träning och tid med barnen men ändå blev allt bara totalt kalops, ett akutbesök med dottern fördärvade allt och till ingen nytta tänkte jag skriva, men klart vi fick ju reda på att inget var brutet så helt bortkastat var det ju inte, även om det gick onödiga timmar i olika väntrum pga vad jag vill säga rent jäkla dålig samarbete mellan 1177 och våran vårdanrättningar, nu försökte "hon som var trött på livet" inne på akuten försvara 1177 att dem är ju trotts allt risktäckande och vet inte att det finns en kvälls/helgmottagning i Helsingborg, vilket jag vill säga njaaaa då har ju faktiskt 1177/sjukvården något att jobba med, samt orden "det är en lag att 1177 ska säga kör upp på akuten" som jag fortfarande inte vet om hon menade eller om hon var sarkastisk då tonläget på människan var detsamma hela tiden dvs jag har jobbat hela helgen och är så jäkla trött på folk som kommer upp med icke akuta anledningar (inkl vi kände jag).

Summan av kardemumman av denna 3 h vistelsen på akuten var att vi kunde ringt kvälls/helgmottagningen fått BOKAT en tid och därmed sluppit sitta och vänta 2 h på akuten för att få komma till receptionen, som jag sen tycker skulle kunnat sagt och bokat detta till oss, istället för att skriva in oss på akuten för att sen sköterska skulle göra detta, tur var att vi fick iallafall tid 30 min senare så det blev en flytt från ett väntrum till ett annat, läkaren där sen tittade på Lowa, och nu menar jag ordagrant tittade, inte klämde inte kände, ingenting utan tittade och sa - ja jag kan inte bedöma utan röntgen så jag skriver en remiss till akutröntgen (detta tycker jag ju hon inne på akuten kunde gjort så hade vi kunnat gå dit och gjort detta under dem 30 min som vi ändå bara väntade), på akutröntgen var det den kortaste väntan iallafall 10 min senare så satt vi åter i väntrummet och väntade, fick beskedet inget brutet jobba med handen hejdå. Jag vet inte vad jag egentligen vill att dem ska göra men det kändes som sagt som 3 h till ingen nytta då man inte ens kände och kollade mjukdelarna eller senorna eller vad man nu kan kolla, men som sagt dottern ville få den kollad och efter sonens spricka så vågade vi inte chansa med att nonchalera henne omifall att, det räcker att vi faktiskt skrattade lite ödmjukt åt henne i 3 dagar.

Så min plan för söndagen med att direkt efter mitt pumppass, skicka ner sonen och ev dottern till L-bryggan för att själv springa en omväg dit och sen spendera dagen med att fiska krabbor och bada tillsammans med dem blev som sagt helt omkullkastad, istället blev det endast en veckomål/runstreak runda på 4 km innan jag fixade middagen, fanns inte en chans att jag hade haft energi till att laga mat efter vi kom hem om jag gjort som dottern och slängt mig på soffan, istället så gick jag direkt upp och bytte om och begav mig ut, och det finns ingen bättre känsla än att känna hur huvudvärken sakta släpper under löpturen och känslan efteråt när man åter har energi till att orka ta tag i saker gör att det är värt kampen man för med sig själv när man står och väljer mellan soffan och löpskorna. Även om vila kan vara bra det med, så fanns det inte tid till både löpning och vila igår så då prioriterar jag löpningen och siktade på tidig sänggång på kvällen istället. 

Dock var igår en sådan dag när jag kände för att skrinlägga alla mina jäkla mål och utmaningar som jag har, men det är inte rätt tillfälle att göra det, jag och sambon har framtidsplaner, riktigt utmanande och kul sådan tom. kommer skriva mer om det, men det kommer innebära att löprundor som tänker skippas för att man har en jäkla fis på tvären nja det finns det inte utrymme för.

/Marie

Att få ihop vardagen

Jag håller ju på med en såkallad runstreak, dvs man ska springa varje dag, distans tror jag är frivillig men jag vill ha MINST 3,5 km varje dag. Jag har ju sprungit ett bra tag dem dagarna jag inte har mina pumppass men efter att ha snackat med min ena granne och beklagat mig lite om det här med tiden, ja jag av alla människor som menar att tid har vi om vi bara rannsakar oss själva beklagade mig om tiden, för hon menade att 30 minuter har vi alla, för ja, det är vad det max tar att springa 3,5 km (jag går 3 km på 30 min så jo jag vill sticka ut hakan här och säga att det är vad det max tar). 

Jag försökte ju med både den ena ursäkten efter den andra, barnvecka, fixa middag, köra till och från gymet osv. men när hon sa att hon ibland kom ut 21:30 så gav jag upp med ursäkter för jo om vi som sagt rannsakar oss så har vi faktiskt tiden. Orken, lusten, viljan you name it DET är en annan femma, den kan både dala och försvinna helt, det är jag villig och erkänna och ibland får man helt enkelt inse att det som måste göras är inte alltid det man har lust att göra.

Är det då bra för en att sätta denna pressen att hinna med allt? Träning ska ju inte vara en press utan skoj och bra för en, men det är ju faktiskt när man ser träningen som något ont måste som det blir en negativ press, och handen på hjärtat vad är det vi ska ha all tiden till? Netflix och chill som vi skämtsamt brukar säga där hemma? Det är viktigt att vila säger alla, men än en gång handen på hjärtat, vilar vi inte jäkligt mycket nu för tiden? 

Jag och Sambon brukar bryta ner det, om vi tränar 1 h om dagen så är det 7 h i veckan, en vecka består av 168 h, tänker man så, då är det väldigt lite man rör sig, och är det något som vi människor blir så är det latare OCH väldigt många av dem som tränar är faktiskt dem lataste, man gömmer sig bakom ev 7 h träning och menar att jag tränar minsann varje dag, och jajo det är bra men som med allt annat så är det faktiskt helheten av ens livstil som avgör. Vad säger jag då, ska vi springa ihjäl oss? ska vi aldrig få bara sitta ner med en kopp kaffe och bara andas? Självklart! men måste det ena utesluta det andra? 

Så tillbaka är det bra att pressa sig själv till aktivitet varje dag, svar ja JAG tror det, jag tror det är det bästa pensionssparandet man kan göra, jag tror att man ger sig själv en bra livsstil genom att göra detta, nu menar jag inte att man ska spränga blodkärlen på varje träningspass, jag vill tom säga att det är något man alltid ska undvika, såvitt du inte tänker satsa på någon proffskarriär så tycker jag inte att man ska pressa sig till sjuka vikter eller tider, utan målet med en vardagsträning ska vara att ha en stark och rörlig kropp som orkar med vardagen. 

Jag har inte ärats med fler timmar på dygnet än någon annan, utan jag liksom många andra får planera och snurra planerna både en och två gånger ibland för att hinna med allt jag både vill och som måste göras, även jag får mina planer omkullkastade och kan vid dessa tillfällena tappa allt och bara vilja strunta i det, men samtidigt så vet jag efter många års tränande att man ångrar ALDRIG ett träningspass! 

Och nä jag är inte ute efter en klapp på axeln och hur jäkla duktig jag är, jag är inte ute efter att sätta en nagel i ögat på folk, utan den sätter oftast folk i sina egna ögon med deras dåliga samvete för att dem vet vad som behövs göras men dem gör inte. 

Hur får jag då min vardag att gå ihop med barn varannan vecka, heltidsjobb och jobb som instruktör med två pass i veckan? Planering och åter planering såpass ibland att en bilkö eller en oplanerad maxitur kan ställa till det rejält, men då får man som sagt helt enkelt planera om och göra det bästa av det och försöka att inte gå ner sig. Nu är ju mina barn "stora" och jag får mycket hjälp av dottern som tycker det är skoj att laga mat, men dem har ju inte alltid varit stora. 

Och när jag sticker ut hakan så vet jag om att det ALLTID finns undantag, men dem är minimalistiska i det stora hela och många gånger är det inte ens dem som "gnäller" att tiden inte finns. 

Att få in löpningen tisdagar och Torsdagar barnveckorna har hitintills varit det kämpigaste, mest pga samvetet, detta samvete som ofta skapas på sociala medier, som så mycket annat, jag har löst detta genom att erbjuda barnen att följa med, och säger dem nej så har jag ju faktiskt erbjudit mig tid med dem, men dem valt att tacka nej, smart va! För barn kan faktiskt vara med på löprundan, självklart får man lägga det på deras nivå men alla löprundor räknas även dem som man kanske måste stanna och andas tre andetag på. 

Andra tips för att få in löpningen är som sambon, springa till eller hem från jobb (jag har för långt tycker jag, 14 km enkel väg), ta en omväg till affären, morgonlöpning (den kämpar jag med, har lyckats 2 gånger), som sagt lösningen finns om man inte fastnar på problemet! 

/Marie