Revanschen

Kullamannen närmar sig med stormsteg och första frågan som ploppar upp är jag redo? Svar på den frågan blir med en annan fråga, blir man någonsin redo? 100 km 10 mil hur kan man bli redo för ett sådan lopp? Allt man kan göra är att ge sig själv dem bästa förutsättningarna, men betyder det att man är redo? njaaa det vill jag nog inte påstå. Är jag taggad då? Inte ett dugg, jag är aldrig taggad för saker, min fokus gör att jag ofta verkar vara obrydd inför stora saker, jag är inte den som skriker och tjoar och har mig att detta ska bli så jäkla skoj, allvar vi ska springa 10 mil hur jäkla skoj på en skala 1-10 kan man säga att det är? Men va kanske ni tänker, vilken inställning, men jag sa bara att jag ser inte ett 10 mils lopp som något skoj jag ska göra, jag ser det som en utmaning, en sjukt utmanande utmaning, men skoj njaaa faktiskt inte.

Så varför gör jag då detta kanske ni tänker, mitt svar på det blir med ännu en motfråga,  måste allt vara skoj? Jag har svårt att se folk framför mig stå och säga FAN vad skoj det ska bli att springa 10 mil, Kullamannen JA GUD SÅ SKOJ och klappa händerna fanatiskt. Jag har till och med svårt att skriva en skoj utmaning, betyder detta då att vi kommer lida oss igenom loppet, självklart (inte), vi kommer skratta, men då har vi skoj tänker ni, ja det har vi, jag sa inte att vi inte kommer ha skoj under 10 mil, jag sa bara att jag ser inte det som något skojigt lopp. 

Under 10 mil hinner man uppleva mycket tillsammans, man hinner fundera på varför man öht ställde sig på startlinjen, man hinner ställa sig frågan om man inte skulle ta raka vägen till en psykolog som tittar in i hjärnan (som man faktiskt starkt tvivlar på att den ens finns) och säger till en vad det är för fel på en. Man hinner scana igenom kroppen flera gånger om, för att försöka hitta en skada som hindrar en från att fortsätta, sen kommer man ägna lika mycket tid att försöka övertala sig att den skadan man precis hittat inte finns utan det är hjärnan (den som man starkt tvivlade på att man hade alltså) som försöker spela en ett spratt, lägg sen till att detta sker vid olika tillfällen på loppet om och om igen så förstår ni att skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Så är det bara elände och misär? Självklart (inte), 10 mil vet ni hur många världsproblem man hinner lösa på den sträckan? Vet ni hur vacker natur vi har i sverige om man bara tittar upp och blickar framåt? Kullaberg får man visualisera från tidigare besök då det kommer vara bäcksvart när vi når dit, men även mörkret har sin charm, merän man tror, natten i pannlampans sken tillsammans med den som betyder mest är jäkligt magiskt, det är dessa stunder som får mig att anmäla mig att vilja springa dessa lopp, tiden tillsammans i en magisk natur, utmanande för kroppen men även jäkligt utmanande för sinnet och framförallt förhållandet när man som oss gör det tillsammans. Herregud vad är en uppfälld toasits hemma kontra att ens sambo missar en markering så man kommer 1 meter fel? nu är det förvisso jag som är ögonen i mörkret av mig och sambon så ni förstår nog också vem det är som får utskällningen om vi svänger fel (även jag som inte fäller ner toalocket) *ler*,  eller en icke tömd diskmaskin mot att man inte svarar på en sjukt viktig fråga som -ser du nästa markering, 1 sekund för långsamt. Det är när den andre bryter ihop på en för att man råkar hamna 1 meter för långt fram eller inte kan läsa en GPX fil rätt, som man inser att man måste verkligen älska den människan som står framför en och skäller för att man inte lös åt rätt håll med pannlampan när den andre behövde mer ljus. 

Vi har gjort ett försök på Kullamannen tidigare 2019, vi kom till Jonstorp och även om det var min trötthet som sinkade ner tempot så var det sambons höft som satte spiken i kistan att vi var tvungna att bryta, hans kamp är tempot, min kamp är att acceptera att jag är anledningen till tempot, nu vet jag om min styrka i löpningen och framförallt långlopp, jag vet om att när vi står och surar på varandra i skogen så är jag stark nog att få oss i mål, dock så var det faktisk sambon som plockade tillbaka mig nu senast när vi var ute och rekade banan på kullaberg och jag bröt ihop över att han ifrågesatte min GPX fil läsning, som jag surade, och han plockade tillbaka oss till skratt och njutning av resten av rundan. Så vi har verkligen vuxit tillsammans sedan 2019 och tills på fredag är jag inte ens orolig att om någon av oss faller i humöret så kan den andra lyfta, detta är nyckeln till att vi ska klara det, allt det andra kan vi, springa/gå, vi har övat, och framförallt vi har rekat banan, så revansch på Kullamannen here we come!