Sprang med sonen igår, och han hade en RIKTIGT dålig löpdag, han har ju en tendens att kunna fastna (som många vuxna) i håll, torr i halsen, jobbigt att andas osv. och det är svårt att veta hur man som mamma ska puscha en snart 11 åring, samtidigt så vet jag ju nu efter 1 års löpning med honom hur han funkar och igår fick jag kvitto på att jag gjorde rätt, när jag "tvingade" honom att springa vidare i ett sänkt tempo istället för att ge upp, när vi kom hem och han sa -tack mamma för att du fick mig att fokusera på annat, alltså var det bara hjärnspöken och inte outhärdlig håll som han ett tag gjorde sken av.
Sonen bestämde ju själv för ett år sedan att han ville börja springa och frågade mig om jag ville springa med honom, vi bestämde en dag i veckan och han fick själv avgöra distansen, vi stannade varje gång han behövde stanna, tog tre andetag sen fortsatte vi, sonen har ju astma precis som jag, men jag har varit noga att påtala för honom att astma inte ska ses som ett hinder i löpningen utan vi hittar en lösning som passar honom, därav att vi la in dessa pauser med 3 andetag och sen på det igen alt att vi sänker tempot tills han har kontroll på andningen igen.
Vid årsskiftet var vi uppe i 5 km och jag tyckte det gick så lätt för honom så jag, tillsammans med honom såklart, bestämde att 5 km var den nya veckodistansen, däremot satte sonen ett eget mål, en mil ville han klara till sommaren, vi la upp det så att vi skulle öka med 1 km per månad och då skulle vi hamna på att springa 1 mil i Juni.
Ludwig tycker ju om att springa i skogen precis som jag, även han vill ha dessa rötter och stenar och lite backar upp och ner så våran löprundor har varit allt annat än glassiga asfaltsrundor, och jag har hela tiden imponerats över hur fint han springer fram över rötter och stenar utan minsta lilla problem. Han har inte heller varit sen att utmana sig med backar, skogsvarvet som vi kallar det har han sprungit både 1,2 och 3 varv i, vilket ger ungefär 90 hm på 3,5 km.
När det kom till våran målrundor, dvs 6,7,8,9 km har jag dock valt lite plattare rundor samt i stort sett samma men lagt på en extra sväng för att få den ökade distansen, detta har gjort att vi kunnat bryta ner rundorna i delmål, där vi skulle stanna OM det behövdes och ta tre andetag, ev dricka och sen springa vidare, mellan delmålen stannade vi inte och behövde han inte stanna vid ett delmål så var siktet nästa.
Detta upplägget har fungerat kanon för honom, och när vi sprang 9 km så blev det en high five vid varje mål som vi sprang förbi och stoltheten när han klarade 9 km utan att stanna var enorm, att få vara med och se denna utvecklingen, från att stanna flera gånger på en 2 km runda till att springa 9 km utan att stanna under loppet av 10 månader, OCH med en höst där luftrören bråkade med honom såpass att många rundor fick ställas in, är så jäkla imponerande.
Milen då tänker ni, klarade han inte den? jodå i Juni månad sprang han sin mil, det var varmt ute så dricka var med, jag valde att bära vätskevästen så han skulle slippa, vilket gjorde att behövde han dricka så var vi tvungen att stanna. Luften stod mer eller mindre still, det var som sagt varm och även om där fanns en antydan till vind så vill jag ju inte påstå att den svalkade, så redan dem första metrarna så la vi upp var vi skulle ha drickpauser, tre klunkar för att skölja mun och hals och sen sprang vi vidare, informerade även honom när det var som jobbigast att när vi kom till 5 km så skulle jag avslöja en hemlighet, vilket motiverade honom till 5 km, när vi kom dit så släppte jag överraskningen att milen skulle sluta i glasskiosken och detta fick löpstegen att bli liiiite lättare fram till 8 km, där fick han ett litet bryt, en justering av rundan och en sväng 200 meter längre bort gjorde att han tappade och jag förstår honom, ändrar sambon rundan och det blir fel i mitt huvud så kan jag nästan stanna och skita i att springa, men när han märkte att svängen inte var så långt borta som han trodde var han snabbt tillbaka och kunde avsluta starkt dem 2 sista km som blev lite upp och ner för backar då vi undvek stekande sol på asfalt och begav oss in i skogen istället. när klockorna pep milen, hans före min (såklart) så valde han ändå att springa dem sista metrarna fram till kiosken dels för att min skulle pipa men även för att det var bara knappt 100 meter kvar, vilket kan låta löjligt lite men för en snart 11 åring som hade siktet på milen och hade det tufft sista metrarna så är varje extra meter en sjukt stor bedrift!
Stoltheten i hans ansikte efter att ha klarat milen gjorde mig varm i mammahjärtat, han hade ett mål och han klarade det, och fast att vi aldrig har sprungit på tider så kan jag ändå inte låta bli att vara lite extra stolt att han klarar sin första första mil, med den värmen och den terrängen på 1:10:46.
Målet med våran löprundor tillsammans är att klara rundorna, goa snackerundor utan att över huvud taget tänka på tider, blir det en bra tid så självklart visar jag honom detta och ger honom beröm utan att för den delen påvisa att det har betydelse utan mer att han ska vara stolt över rundan han precis gjorde, så när det kommer till att pusha så försöker jag aldrig pusha honom till att springa fortare, utan min push ligger i att få honom att klara den rundan vi bestämt göra oavsett bra eller dålig löpdag.
Så hur mycket kan man då pressa? Jag vill säga att man kan pressa rätt mycket, så länge det handlar om att klara en backe, en runda, en sträcka, faktiskt tom ett segment (strava kommer mer om det i framtida inlägg, tills dess, ni som vet ni vet) även om det faktiskt handlar om tid, annars så när det kommer till tider så tycker jag det ska vara helt på barnets villkor, där man går in och stöttar istället för att pressa, jag tror ju på att det är större chans att dem fortsätter och därmed utvecklas om det får ske på deras villkor och i deras takt.
Jag tro ju på att tycker dem det är skoj att utöva sin aktivitet (inte bara löpning då) så kommer dem kunna nå dem målen dem har, för har man ett barn som vill satsa på sin aktivitet så kommer dem pressa sig själva, men pressar man själv sitt barn att satsa på sin aktivitet så är risken större att dem faktiskt lägger av.
Däremot så tycker jag i alla lägen att det är viktigt att pressa barnet till att utöva sin aktivitet, inte låta -jag orkar inte idag, ta över, visst alla kan ha en dag när man bara inte orkar MEN så kan det ju även vara med skolan ska dem slippa den också?
/Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar