Kcal in och Kcal ut

Vikt och kroppsutseende har aldrig varit mer på tapeten än vad det är just nu, aldrig någonsin har det funnits så mycket dieter som deklarerar att det är just så här du ska göra för att gå ner i vikt, aldrig någonsin har så många börjat träna och hoppat på den ena ohållbara dieten efter den andra för att gå ner i vikt och detta i mina ögon är fel. Alltså förstå mig rätt det är inte fel att träna eller om man vill gå ner i vikt försöka göra detta, men att tro att man går ner i vikt bara av att man börjar träna DET tror jag är fel, att tro att alla dessa ohållbara dieter är lösningen på viktproblemet det tror jag också är fel, vill man ha nått hållbart måste man sätta upp ett hållbart mål, man måste ställa sig frågan kan jag tänka mig att äta/träna så här resten av livet? Är svaret Ja! go for it, men är svaret njaaa då är det inte rätt väg att gå, mitt tips är då tänk om och tänk annorlunda.

Mitt måtto är och kommer alltid vara träna gör man för att bli stark i vardagen, vikten den fokuserar man på i köket, man går inte ner i vikt av att träna, inte rent rakt av som många tror, självklart gör man en förändring i sin vardag med träning självklart så tappar man i vikt, samma sak med kosten, gör du en förändring med kosten så går man ner i början, ofta mår man mycket bättre också, detta pga att ALLA som byter kost har en tendens att automatiskt plocka bort det självklara, dvs det onyttiga, bullarna, kakorna, minska på snackset utan att tänka på vad man egentligen äter och tycker därefter att man hittat världens bästa diet, men efter ett tag så klarar man inte hålla det utan faller tillbaka till gamla vanor och bullarna kommer in och snackset ökar och man går antingen upp i vikt eller så händer ingenting för man har inte tänkt om angående kosten, man fortsätter kanske träna men står still med vikten (been there done that) och tappar därmed träningen för man har, i mina ögon, börjat träna av fel anledning, hittar man däremot det positiva med träningen så kan den kvarstå men det händer fortfarande inget med vikten pga att man har inte tänkt om med kosten, många tänker kcal in och kcal ut, MEN handlar det alltid om kcal in och kcal ut? Det enkla svaret är ja, det lite mer invecklade svaret är faktiskt nej.

Eller om man ser till +/- kcal så gör det, men det handlar inte alltid om dagsbasics utan man måste tänka the big picture som man så klyschigt brukar säga, bara för att man äter några kcal mer en dag än vad man gör av med så betyder detta inte att man går upp i vikt, precis som underskott av kcal en dag inte betyder att man går ner i vikt, så därav att jag vill säga att det handlar inte om kcal in och ut i det kortsiktiga, men i längden gör det.

Sen är det skillnad på kcal och kcal, inte så att 1 kcal inte är 1 kcal, utan mer att kroppen gör av med mer kcal att byta ner vissa kcal, så även om 1 kcal är 1 kcal in så kan det krävas mer energi att bryta ner den ena än den andra och på så sätt hamnar man på ett kcal underskott. Rörigt jag vet, men det är när man vet denna vetskapen som det kanske går upp för en varför man kan äta viss mat i större mängder än annan mat och ändå stå still, gå ner eller gå upp i vikt.

Det man kan utgå från är ens BMR (basalmetabolism) detta är det som kroppen behöver bara för att fungera dvs för att organen ska fungera på ett korrekt sätt, om man sen reser sig upp ur sängen och tar tag i vardagen så kan man plussa på kcal. Mitt BMR är 1302 (dvs total viloläge), vilket inte är mycket, ett winerbröd ex innehåller över 500 kcal så tre stycken sådana och man är på minus, om man börjar tänka så, då kanske man även kan förstå att hmmm den där timmes träningen som jag gör som enligt klockan förbränner 500 kcal (är alltid ALLTID en glädjemätare) är ingenting om man tittar på vad man äter på en dag, eller en vecka för den delen, och tränar man inte varje dag, så får man ju INGA plus kcal och hamnar kanske på ungefär 1800 kcal, och det är nu ni tänker men jag skrev ju innan att man inte skulle tänka träning och viktnedgång, nä precis, man ska tänka kosten! 

1302 kcal i ren vila, nu går ju jag upp och jobbar och gör saker om dagarna, precis som dem flesta, samt träning, så igår (med ett pumppass) så visade min klocka 2200 kcal (läs notering om glädjemätare)  dvs 4 winerbröd, så om jag inte ska skjuta i höjden på vågen så räcker det alltså inte med träning för jag kan LÄTT äta 4 winerbröd utan att blinka, men det kommer inte göra så att jag står mig hela dagen, alltså kommer jag ju äta lite merän dessa 4 winerbröden och därmed LÄTT göra av med mina "intjänade" kcal, därav än en gång 1 kcal är 1 kcal men det handlar om var vi får dem ifrån. 

Så när vi tycker vi tränar järnet var och varannan dag och det inte händer någonting på vågen, så beror det ofta på att vi stoppar in "fel" kcal i munnen, det vi stoppar in ger fler kcal än vad det ger oss energi till att orka dagen så därav stoppar vi in fler kcal, om vi istället ser var vi får våra kcal ifrån så blir det genast lite bättre balans. För dem flesta som känner mig VET hur mycket jag tränar och inte f-n är jag trådsmal, jag älskar nämligen mat också, vill jag tappa i vikt så vet jag vad som måste göras, lite mindre tomma kcal. 

Och har man sen övervikt och vill gå ner i vikt så måste man tänka lite extra, och lägga sig på underskotts kcal, (inte under ens BMR då alltså, det blir en quickfix ala sopp dieter, det är ingen lösning, ni minns HÅLLBART) utan man måste helt enkelt göra av med fler kcal än vad man stoppar i sig, då kanske ni än en gång kommer tillbaka till att ja men då kan man gå ner genom att träna, jajo, det är klart man kan, om man har kosten till 100% men då handlar det fortfarande om det jag säger kosten, och jo vi kan ta extremfallen bara för att, jo man kan även gå ner i vikt genom att äta skit OM man gör av med fler kcal, för som jag skrev i det enkla handlar det om 1 kcal in - 1kcal ut = 0 kcal, men sen när blev livet enkelt? 

Jag hör folk säga då och då när dem kommer tillbaka till mina pass efter uppehåll, att jaha dax att ta tag i träningen igen, jag har ju lagt på mig en del, och jag svarar alltid samma sak, här fokuserar vi på att bli starka och klara av vardagen, vikten om den är ett problem den sköter du hemma. Jag vill inte att folk ska se mina pass som försök att gå ner i vikt, jag vill att folk ska se mina pass och träningen för övrigt som något skoj och som dem gör för att dem blir piggare, känner sig starkare och därmed orkar vardagen bättre, gör dem detta så tror jag att man inte tappar träningen, ser man träningen som nått ont måste som man måste göra för viktens skull det är då jag tror man får dessa ofrivilliga uppehållen över tid. För man måste vara beredd att det kan komma perioder i sitt liv när man av olika anledningar kanske inte kan träna lika mycket, har man då kosten så spelar detta ingen roll. 

Jag ser ju även folk som tränar dag ut och dag in, springer på det ena passet efter det andra, och inte förändras ett dugg viktmässigt, detta blir ju än mer bevis på att det är inte vad som sker på gymmet som avgör om man går ner i vikt eller inte.

Jag själv tränade ju sjukt mycket utan att vågen rörde sig ett endaste dugg neråt, jag räknade kcal så det stod härliga till (utan att tänka på felmarginaler) var jämt hungrig och föll ofta på helgerna och överåt av allt och inget, jag fattade inte hur jag som tränade så mycket inte kunde gå ner, ända tills det där magiska året 2013 när jag hoppade på en diet, japp ni läste rätt, som gick ut på att utesluta kolhydraterna, nä det var inte LCHF, men det handlade om att byta ut lightprodukterna till fullfett produkter, utan att för den delen överäta detta, så nä ingen bacon med gräddkaffe till frukost, utan det handlade mer om det som jag tror på idag, vara kritiskt till ALLA innehållsförteckningar, ju längre ju sämre var en bra måttstock, samt laga maten från grunden, även tänka som jag skrev grädde istället för matlagningsgrädde och min första aha upplevelse med detta var när vi gjorde korvstroganoff med riktig grädde, jag blev mättare på mindre portion OCH fick mindre totala kcal i mig än vad jag brukade trotts riktig grädde före matlagningsgrädde. 

Jag hoppade ju på denna dieten för jag blev arg på rubriken, platt mage på 8 veckor, för f-n största lögnen ever, och ja jag vill fortfarande säga lögn, trotts att jag efter 8 veckor hade minskat 15 cm om midjan och tappat 10 kg, min mage var inte platt nämligen för det handlar ju om ens utgångspunkt, hade jag idag ätit exakt enligt det schemat hade jag säkert kunnat få den platta magen men det är inte mitt mål med livet, jag vill inte äta enligt några extremkoster, utan jag trivs att äta så som jag gör utan några förbjudna livsmedel. 

Och det är lika bra att skriva nä allt handlar inte om att gå ner i vikt och vara så vältränad som man bara kan, alla har vi inte samma mål i livet, alla får se ut som dem vill och göra som dem vill men snälla stå då verkligen för att det är det ni vill! Det är inte vad jag vill, fel kost och stilla sittande vardag är inget jag tror är hälsosamt för en, och jag tror vi alla hade mått bättre om vi ätit och rört på oss utan att för den delen anamma denna kroppshets som finns. 

PS En diet fungerar INTE om man måste börja om med den, så orden denna dieten fungerar så länge jag går på den är i min ögon ett försök att få en själv att tro på dieten, en diet som du kan hålla resten av livet lämnar dietträsket och blir en hållbar kost. justsaying!

/Marie

Kost och barn

Jag tänker fortsätta på samma tema som igår, dvs kosten, denna gången med fokus kosten och barn, för även jag har två barn som kan rynka på näsan åt maten som jag tycker vi ska äta, lägg till att dem är varannan vecka barn, där deras pappa inte har samma kosttänk som vi, så kanske ni förstår att det inte alla gånger är så lätt, varken för mig eller för barnen för den delen.

Jag tror ju på att barn äter det som serveras och att alla barn ska smaka av maten och mina barn har alltid behövt smaka lika många skedar som dem är år, detta då jag inte tror på att ta in en liten bit i munnen och sen döma ut maten, jag ser även till att dem smakar igen med jämna mellanrum, och även i olika former, tex en svamp i en gryta kan smaka annorlunda i en annan, konsistenser kan man inte alltid göra något åt men även här tycker jag det är viktigt att dem smakar igen så att det inte bara blir en fixide i huvudet. 

Jag tillhör ju även den "stränga" mamman som inte låter mina barn leva på mackor till frukost och mellis, utan jag vill att dem äter frukost/mellis som man blir ordentligt mätt på, självklart att jag kan fråga vad dem är sugna på och sen försöker jag möta det med det som jag tycker dem ska äta, som tex om sonen vill ha yoghurt med flingor så kompromissar vi på turkisk yoghurt med pauluns granola. Dottern är ju lite svårare att pleasa med frukostar då hon måste vara sugen på det, men som förra veckan deklarerade hon efter att ha ätit chiapudding vara och varannan dag i några veckor att hon var trött på det och ville ha just mackor, så då valde jag att baka ett bröd istället, hon var nöjd (en dag eller två) och det blev frukost som jag iallafall visste vad det innehöll. 

Vi har inga sockrade flingor hemma, vi har faktiskt inga flingor alls, jag har hittat EN cornflakes som var utan socker, denna fanns faktisk på den glutenfria hyllan, EN! det är tamigfan skrämmande, kellogs k tänker kanske ni nu, dem är väl iallafall utan socker, jo tjena eller inte, som sagt frukostflingor är inget som finns hos oss, däremot så har vi som sagt pauluns Granola då denna är utan tillsatt socker, jag själv kör ju med min torra frö mussli men den tycker inte barnen om. 

Så man kan få bra frukost utan en massa socker och som barnen också uppskattar, det gäller bara att introducera den för dem, nu får faktiskt sonen ta lite kokossirap (vi har ingen flytande honung hemma just nu) på, och ja det är socker men här kan man själv styra mängden, och som jag skrev igår det är inte sockret i sig som är det farliga utan HUR ofta man äter det. Sonen har ju också fastnat för overnightout som han varierar med och dottern har som jag skrev innan kört på chiapudding, havregrynsgröt eller smoothie. 

Dryck till maten är vatten, eller ett glas mjölk, och skrik inte nu vaaa begränsar du mjölk, ja jag begränsar mjölk, ett glas om dagen, är man törstig dricker man vatten, mjölk för starka ben är så old news, man får i sig tillräckligt av detta om man äter en varierad kost! Ibland på helgen kan dem få någon "socker dryck", aldrig coca cola, denna är beroendeframkallande iockmed koffeinet tillsammans med sockret så hos mig får dem inte det även om jag vet att dem dricker det hos sin pappa, ren principsak helt enkelt, nu är ju barnen vana vid detta och protesterar heller inte, och självklart dricker vi också vatten, det är som sagt på helgerna när vi ta en öl till maten som dem också kan få något annat, man kan inte säga till barnen att dricka vatten och sen dricka något annat själv, barn gör som man gör inte som man säger. 

Vi pratar jättemycket om kost hemma hos oss, mycket mindre om vikt, för mitt kosttänk med barnen handlar INTE om vikt, det handlar om att barnen ska få i sig bra och näringsrik mat som gör att dem orkar vardagen och aktiviteterna som dem utför, jag vill även att dem ska veta hur mycket skit det finns i den färdiga maten man köper, och jag förklarar sakligt varför jag inte köper hem en viss sorts mat eller dryck, jag vill säga att oftast köper barnen det, den lille mer än den stora, men ofta är det hennes vilja att ha en viss sak som tar över viljan att lyssna på mig varför jag inte köper hem den.

Middagar bestämmer vi ju oftast tillsammans, och det är inte svårt att laga mat från grunden enligt barns önskemål, vill dem ha kyckling nuggets så är det faktiskt bara att köpa kycklingfilé och panera denna, vill dem ha hamburgare så köper man någon färs och gör sina egna burgare, fiskpinnar samma som med nuggets, köp fisken och panera själv, pizza, även här gör den själv, fixa din egna tomatsås så blir den exakt så som du vill ha den, pasta och köttfärssås, använd bönpasta (säg inget till barnen så märker dem garanterat inte ens det) som sagt det finns många lösningar att få i barnen bättre råvaror, jo det tar kanske liiiite längre tid i köket, men kan det inte vara värt det för att få i våra käraste näringsrik mat? Om inget annat ta det som tar längre tid på helgerna och gör det tillsammans med barnen, tänk att få äta fiskpinnen som dem själv panerat. Ofta gör vi saker krångligare än vad det är och hamnar i korv och färdiga köttbullar träsket och gömmer oss bakom -ja men köttprocenten var hög, men hur mycket annat som där inte ska vara fanns i? Och nä jag stoppar inte min egna korv, jag äter inte gärna korv faktiskt och inte heller mina barn, såvitt den inte är grillad i skogen (inte ens då äter dottern korv om hon får välja), och som jag skrev igår det handlar inte om undantagen utan det handlar om det vardagliga. 

Det kan låta väldigt hårt i folks ögon men jag tror det låter hårt pga att det är så långt från ens egna tänk, för alla som tycker jag är hård tycker jag garanterat är för slappa, det går liksom handihand, det är vi som kan påverka att våran barn blir så hälsosamma man bara kan, den vägen vi visar barnen kan vi bara hoppas och önskar att dem väljer att gå, men vi kan inte visa dem en väg i sockrets/halvfabrikatets bana och sen hoppas att dem byter väg själv.

/Marie

Genrep Kullamannen

Vi testsprang del av kullamannen banan i fredags, den delen som "knäckte" oss förra gången, tanken var från första början att vi skulle springa exakt banan från Ängelholm till Mölle och sen fortsätta skåneleden hem, men redan innan start så reviderade vi bort snurrningen man gör precis efter campingen då planen inte var att springa efter GPX fil utan försöka hitta utan, dock så snurrade vi bort oss redan när vi kom till ufomonumentet vid Sibirien då vi råkade komma in fel hål och därmed var vi tvungna att plocka upp gpx filen ändå, kom på banan igen och hittade till sist till skåneledens markering som man ska gå efter fram till berget. 

Fick dock plocka upp den en gång till när vi kom till den i våran ögon ökända kohagen, kohagen som vi irrade rundor i på Kullamannen, där var skåneledsmarkeringar överallt kändes det som, in i hagen, runt hagen på vänster sida, sen en grind som såg kasserad ut till höger även den med en skåneledsmarkering, så det blev bara upp med gpx filen igen där vi såg att det var markeringen runt hagen på vänster sida som vi skulle gå efter och därmed såg vi var vi gjort fel förra gången, då vi gick in i hagen och irrade bort oss rejält. 

Planen var ju att springa i mörkret just för att vi vet om att det kommer vara mörkt på den sträckan under Kullamanen så dumt att hitta i ljuset när det är mörkret som förvirrar bort en. Vi ville också "likna" dagen med att ha varit uppe tidigt innan vi kom dit, så jag jobbade fram till 14:00 och sen hade vi frågat bästa vännen G om han kunde släppa oss i Ängeholm efter jobb dvs att han hämtade oss vid 16:30/16:45. 

Tror G släppte oss vi Råbocka camping vid 17:15, snabbt hejdå innan vi startade klockorna och begav oss, lugnt tempo, vi skulle hålla länge, det var tänket, vi kollade kartan precis efter campingen valde den röda slingan för att komma mot Sibirien och ufot, ufot visste vi båda att vi suttit och sovit vid under Kullamannen 2019, eller rättare sagt jag tog en powernap, då tröttheten slog ut mig totalt, när jag upptäckte att jag sprang och blundade var jag bara tvungen att stanna och få vila ögonen, och där var bänkar till det.

Väl där virrade vi som sagt bort oss då vi kom in från det hållet som vi sen såg på GPX filen att vi nog skulle kommit ut från, blev väl 10 minuters irrande där och Sambon tappade lite, eller rättare sagt han hade svårt att komma igång med huvudet, allt detta är bra saker, va tänker kanske ni nu, men faktiskt, för just sådana här stunder har man under ett 100 km lopp, och det är bra att öva hur man tar sig ur dem, även om det är skillnad från gång till gång. Vi valde att gå tills vi var 100 på att vi var på rätt väg då började vi springa igen, men som sagt vi kom inte riktigt igång utan gick snart över på gång igen, då jag och sambon inte har samma tempo att gå deklarerade jag att jag behövde ha stavarna annars skulle mina ben gå sönder innan vi ens kommit till Mölle, fick upp stavarna och vilket hallelujamoment, avlastningen på benen att gå med stavar, helt underbart och att kunna stava fram i ett högre tempo än utan var ren lycka, även sambon tog fram sina, för det var just detta som var tanken med detta "genrepet" att prova banan, stavar, tempo osv. och med stavarna kom humöret tillbaka och vi kunde gå och prata och skratta så som bara vi kan 💓.

När vi kom till Farhult tog vi vår första paus, på en bänk, max 10 minuter sa jag, gäller ha bestämda tider så man inte fastnar! satt och tittade ut över havet, där vi kunde se toppen på kullaberg på vänster sida och hela Bjärre halvön på höger sida, det är långt, väldigt långt, vi är galna som gör detta! Men det är väl den galenskapen som vi har tillsammans som faktiskt får oss att fortsätta framåt *ler*.

  

10 minuter senare fortsatte vi vår stavgång, fulla av energi, tror dock den mer kom ifrån dem salta S:en, än det där jäkla torra baret som vi åt, funderar skarpt på att ha hela väskan fullt av salta S istället för energibars hahaha, alltså lite skämt men mycket allvar, dock fick jag en tanke imorrse att man kan ha chiapudding med i en lite flaska, glider lätt ner och ger en både energi och mättnadskänsla, den tanken får jag nog diskutera med Anton. För det är lång sträcka utan depåer, dropboxen är i Ängelholm 5 mil från Båstad, och sen är nästa möjlighet till någon form av föda i målgången i Mölle, och det sista man vill är att droppa i energi en kall novembernatt när man är ensam i mörkret, kärlek kommer man långt med, men inte när kylan tar ett järngrepp om en, då kan inte ens kärleken till varandra värma en. 

Efter Farhult gick vi bara och väntade på den där "berömda" kohagen, det var väl mest den som vi ville få full koll på hur vi tog oss igenom, eller som vi märkte runt, dock så var det bara skymning när vi kom hit, pannlamporna var inte på än, så vi har verkligen memorerat VÄNSTER hahaha, höger, höger igen, över bron och sen höger, och höger igen innan vänster och sen är det Snett över hagen. Då vi inte visste om korna var på vår sida eller bakom ett staket, så blev det gående i mörker sista biten innan vi var ute ur hagen och kunde sätta på oss pannlamporna, för vi ville inte sätta på pannlamporna och dra kornas uppmärksamhet till oss hahhaa, måtte dessa ha kommit in i en lada tills november. 

  

 

Efter kohagen var sträckan i mörker och med pannlampa, precis som det kommer vara på kullamannen, fokusen låg på att inte gå fel, varje fel kan innebära onödiga metrar i benen och det vill man inte efter 8 mil som det kommer vara på Kullamanen, vi bestämde även här att faktiskt utesluta berget, två anledningar, ett, mitt främsta, fästingar, dem har förhoppningsvis gått och lagt sig tills November, samt att irra runder mitt i natten på en bansträckning vi aldrig sprungit på, utan gps sändare på oss omifall olyckan är framme, kändes dumt, bättre att reka den delen i ljuset efter GPX fil, även om det kommer vara mörkt när vi är där under loppet. Så det blev den "enkla" vägen, röd slinga, till Mölle, här valde vi att springa lite, denna vägen kan vi liksom nästan utan och innantill, berget som jag vet att många ser som den största utmaningen är ju våran "hemmabana", inte exakta kullamannenbansträckningen, men stor del, jag vet att jag är kaxig nu, nä vi har aldrig sprungit på berget med 9 mil i benen, så det är inte så att jag menar att det kommer bli lätt, men vi har en tendens att hitta leendet och humöret när vi är där och jag kommer välja tro detta tills motsatsen är bevisad och förhoppningsvis kan detta vara min drivkraft framåt den 5 November.

I Mölle blev det en välförtjänt paus, pestobullarna som jag smugglat ner i min packning, utan att för den delen rubba på någon annan viktig sak att ha med, gjorde sambon överlycklig, och ja dessa är goda i vanliga fall, men där och då var det tamigfan världens lyxmåltid, nästan att jämföra med mackorna man får efter förlossningen hahhaa. Här blev det ett lite längre stopp, skorna plockades av, massage av min trampdyna framtill, som efter Arild där dem lagt skifferstenar på grusstigen sökte mig, dock inget som inte massage hjälpte mot, även detta en stor lättnad inför loppet, även hälsenorna masserades mest i förebyggande syfte då dessa slutade ömma i samma veva som stavarna plockades fram. Även jackorna plockades fram i Mölle, för vi vet om att väderförutsättningarna var INTE till vår fördel i fredags, bästa sensommarvärmen var inget vi ville ha, lite mer kyla hade varit mer optimalt MEN man kan inte få allt. 

Redan utanför Mölle kände vi båda att vi tappade motivationen som vi haft, vi hade liksom gjort det vi skulle, ta oss från Ängelholm till Mölle och när vi hamnade på Skåneledens rullstolsvänliga väg, rakare än rakast så kände vi båda två att vi var rätt nöjda, i Nyhamsläge gick vi fel och kom ifrån skåneleden, valde då att gå upp till vägen och kollade om där gick någon buss, sista bussen gick från Höganäs 40 minuter senare, så vi pinnade på, dock upptäckte vi i slutet av strandbaden att det var kört, vi skulle inte hinna, tröttheten började nu komma ifatt oss, så i en busskur precis innan Höganässkylten tog vi vår första powernap, innan vi stavade vidare, blev ytterligare ett stop i Lerberget, laddning av min klocka och ytterligare vila ögonen innan vi begav oss vidare, att motivera sig framåt när ingenting står på spel är svårt, träning, km och tid i benen är liksom inte tillräckligt, men vi stavade på, i Viken var jag tvungen att ta av min väska och räta ut ryggen, busskurer hade härmed blivit vår bästa vän hahaha, genom Viken hittade vi ändå lite humör även om mesta sträckan nu gick under tystnad, Anton ville ta en bänk utanför Viken men jag lyckades övertala honom till Busshållsplatsen vid 111 i Gråläge och väl där så valde vi den första inne i Domsten istället, vi till och med valde att springa fram till denna, och det är så jäkla imponerande hur man kan få igång kroppen och springa efter så många timmar i rörelse, och det mest fantastiska var att det kändes tom bra att springa, klockan hade nu blivit så pass att bussen skulle komma om en halvtimme, så vi bestämde oss för att ta oss till sista busshållsplatsen i Domsten, den precis nedanför Domstensbacken, 3 km innan vi var hemma, varför tänker kanske ni nu, så nära varför ge upp? Vi ser inte det som att ge upp, då vi rent mentalt var klara redan i Mölle, kollade buss i Nyhamsläge så motiverade vi oss fram till Domsten och vi vet om att hade det stått en medalj på spel så hade vi kunnat springa hela vägen hem, men med 10 minuter kvar till bussen kom, så kände vi att riskera knä, höfter eller fötter 7 veckor innan Kullamannen är jäkligt dumt! Vi hade fått ut exakt vad vi ville med detta genrepet, att springa, gå med stavar, lokalisera banan, finna var vi kan springa, var vi ska gå, svårigheter och humördippar, nu ska vi bara reka banan på Kullaberg sen vill jag nog säga att vi kan inte göra mer innan Kullamannen, utan vi är så förberedda vi bara kan bli! 

  

Att vara igång så många timmar, 10 h i rörelse och 12 h totalt, är helt sjukt intressant upplevelse, att se hur kroppen orkar, vad man klarar, och framförallt hur den återhämtar sig efteråt, hur huvudet skriker efter sömn medan kroppen efter rörelse, hur man kan slockna på 3 röda sekunder och sen vakna upp 3 h senare och känna att kroppen måste få röra på sig, helt omöjligt att somna om annars, hur man hela dagen efter går mellan att vila och vilja röra på sig, hur kroppen bara skriket yeeees när man sätter sig på en cykel och trampar runt benen, utan belastning bara enkel cykling, hur man på söndagen faktiskt kan stå på ett pumppass och direkt efter uppvärmningen känner sig stark i kroppen och kan köra på som vanligt, att köra bodybalance utan att leder smärtar och det bästa av allt när man går ut och kör pannlampslöpning på kvällen och har två ben som springer ifrån en. Den känslan, den får mig att känna mig stark inför kommande lopp, och jag hoppas innerligt att jag kan få behålla denna känslan och att den kan hjälpa mig den 5 November när vi står på startlinjen och har 10 orörda mil framför oss! 

Springa in Semester på Kullaberg

Vi har semester nu, 3 veckor av ledighet, 3 veckor där en del av mig vill göra absolut ingenting men en annan del av mig vill hinna så mycket som möjligt, speciellt barnveckorna, får skriva barnveckor då vi har två med barnen dock har dem faktiskt hunnit börja skolan så det får bli vår inga planer vecka. 

Vi startade ju vår semester med att springa in den på Kullaberg, en halvmara var planen, ett varv är närmare 20 km,  ja dvs om man parkerar vid himmelstorp och går på Toa vid Josefinelust (vilket vi brukar). Vi parkerade vid Josefinelust (utan att gå på toa i Himmelstorp), då är varvet bara 17 km kan jag meddela😩, så från att tänka snurr 1 km till att verkligen behöva snurra till sig 4 km, varför? räcker det inte med 17 km? jodå om målet hade varit ett varv på kullaberg så både räcker det och blir över, jag hade en strava utmaning ( ja ni som vet ni vet) att klara en halvmara kvar i Juli, vår semester startade ju den 30 Juli, och ett varv på kullaberg den 30 och sen springa en halvmara den 31, njaaa där går min gräns på galenskap utan medalj 😜, så därmed räckte det inte. 

Trött men ändå glad att det äntligen var semester packade jag min löpväska, plockade upp sambon från jobb för att bege oss ut, var väl på Berget vid 18:00. Vi började med det tuffaste partiet, josefinserpentinen, stright up i en serpentin led, 500 meter a över 100 hm, mitt mål, springa upp utan att behöva gå, inte fort men steget skulle vara löpsteg och inte gång. Kände rätt snabbt att det var ingen bra löpdag för benen, vaderna var vätskefyllda efter en hel dags stående på jobb, utan lunchpromenad (det öste ner) och jag var riktigt trött i huvudet, dock så är det rätt magiskt med hur toppen på ett "berg" kan få en att hitta energi, den magiska utsikten och sambons pussar och kramar får en att tända lusten att fortsätta.

Klarade nästan att springa hela varvet, var en backe vid Nimis och sen en fårhage där vi fick gå, eller Sambon kunde springa upp vid Nimis, vid fårhagen tvingade jag honom att gå vid mig, jag har blivit jagad av ett får där en gång och det låste sig rejält när ett får gick emot mig, jag vågade inte springa, hatar när det blir så men efter att ha haft en tanke att bryta varvet vi utkicksplatsen så kände jag inte att ett bråk med ett får var till min fördel, speciellt inte när jag precis hittat det som krävdes för att ta mig runt, så vi gick i den hagen och sen sprang vi en meter förbi korna, jag sa stanna och dem stannade, så trotts större djur så kunde jag hantera dem haha.

Sista biten från fyren mot Josefinelust är ju min sträcka, älskar denna och från att benen värkte så blev löpsteget genast liiite lättare, när vi närmade oss bilen såg vi att vi skulle behöva snurra, som sagt 4 km, sambon hade en plan, serpentinen, jag kände plattare (på kullaberg haha vilket skämt), så vi skiljdes åt, jag lämnade av väskan i bilen och sen gick jag på den gula leden, med en liten extra sväng för att ta kort på den fina solnedgången så fattades jag fortfarande 1 km, där och då ville en del av mig ge upp, tårarna brände och jag hatade att min kropp var så trött, trotts detta sprang jag, bort 800 meter på asfalten för att sen springa tillbaka, när man snurrar för att få ihop sista km då är 1 km världens längsta km kan jag meddela, och för att vara på den säkra sidan ville jag ju inte bara ha 21 km utan 21,12.

Väl vid bilen väntade sambon (såklart) han är ju lite snabbare än mig, och när jag såg honom stå och vänta redan när jag fattades 1 km så brast allt, varför springer han ens med mig? jag, den här jäkla stoppklossen, ja ni vet alla dem här dumma tankarna som bara kan skölja över en när man tappar sig själv, sambon röt till åt mig, medans han kramade mig, att jag skulle sluta med sådana dumma ord och för en gångs skull kom jag tillbaka jäkligt snabbt och kunde se vilken jäkla bedrift det är att bara springa ett varv på Kullaberg, lägg sen till att snurra 4 km efter detta så har man inte rätt att tänka dumma tankar om sig själv.

Blev en öl (alkoholfri såklart) i bagageluckan med en ölkorv innan vi satte oss i bilen och körde hem för att duscha och åter ta en öl med lite snacks, afterrun öl, kan det blir bättre start på semestern 👀.

Den perfekta planen sprack

I helgen blev det exakt detta som jag snackade om häromdagen, en plan, en perfekt plan, träning och tid med barnen men ändå blev allt bara totalt kalops, ett akutbesök med dottern fördärvade allt och till ingen nytta tänkte jag skriva, men klart vi fick ju reda på att inget var brutet så helt bortkastat var det ju inte, även om det gick onödiga timmar i olika väntrum pga vad jag vill säga rent jäkla dålig samarbete mellan 1177 och våran vårdanrättningar, nu försökte "hon som var trött på livet" inne på akuten försvara 1177 att dem är ju trotts allt risktäckande och vet inte att det finns en kvälls/helgmottagning i Helsingborg, vilket jag vill säga njaaaa då har ju faktiskt 1177/sjukvården något att jobba med, samt orden "det är en lag att 1177 ska säga kör upp på akuten" som jag fortfarande inte vet om hon menade eller om hon var sarkastisk då tonläget på människan var detsamma hela tiden dvs jag har jobbat hela helgen och är så jäkla trött på folk som kommer upp med icke akuta anledningar (inkl vi kände jag).

Summan av kardemumman av denna 3 h vistelsen på akuten var att vi kunde ringt kvälls/helgmottagningen fått BOKAT en tid och därmed sluppit sitta och vänta 2 h på akuten för att få komma till receptionen, som jag sen tycker skulle kunnat sagt och bokat detta till oss, istället för att skriva in oss på akuten för att sen sköterska skulle göra detta, tur var att vi fick iallafall tid 30 min senare så det blev en flytt från ett väntrum till ett annat, läkaren där sen tittade på Lowa, och nu menar jag ordagrant tittade, inte klämde inte kände, ingenting utan tittade och sa - ja jag kan inte bedöma utan röntgen så jag skriver en remiss till akutröntgen (detta tycker jag ju hon inne på akuten kunde gjort så hade vi kunnat gå dit och gjort detta under dem 30 min som vi ändå bara väntade), på akutröntgen var det den kortaste väntan iallafall 10 min senare så satt vi åter i väntrummet och väntade, fick beskedet inget brutet jobba med handen hejdå. Jag vet inte vad jag egentligen vill att dem ska göra men det kändes som sagt som 3 h till ingen nytta då man inte ens kände och kollade mjukdelarna eller senorna eller vad man nu kan kolla, men som sagt dottern ville få den kollad och efter sonens spricka så vågade vi inte chansa med att nonchalera henne omifall att, det räcker att vi faktiskt skrattade lite ödmjukt åt henne i 3 dagar.

Så min plan för söndagen med att direkt efter mitt pumppass, skicka ner sonen och ev dottern till L-bryggan för att själv springa en omväg dit och sen spendera dagen med att fiska krabbor och bada tillsammans med dem blev som sagt helt omkullkastad, istället blev det endast en veckomål/runstreak runda på 4 km innan jag fixade middagen, fanns inte en chans att jag hade haft energi till att laga mat efter vi kom hem om jag gjort som dottern och slängt mig på soffan, istället så gick jag direkt upp och bytte om och begav mig ut, och det finns ingen bättre känsla än att känna hur huvudvärken sakta släpper under löpturen och känslan efteråt när man åter har energi till att orka ta tag i saker gör att det är värt kampen man för med sig själv när man står och väljer mellan soffan och löpskorna. Även om vila kan vara bra det med, så fanns det inte tid till både löpning och vila igår så då prioriterar jag löpningen och siktade på tidig sänggång på kvällen istället. 

Dock var igår en sådan dag när jag kände för att skrinlägga alla mina jäkla mål och utmaningar som jag har, men det är inte rätt tillfälle att göra det, jag och sambon har framtidsplaner, riktigt utmanande och kul sådan tom. kommer skriva mer om det, men det kommer innebära att löprundor som tänker skippas för att man har en jäkla fis på tvären nja det finns det inte utrymme för.

/Marie