När lusten springer ifrån en

Dagarna springer i stormsteg mot Kullamannen, och vad händer med mig då? jo jag hamnar i en löpsvacka, det som egentligen inte får hända händer, och jag kan känna smått panik, jag måste få kilometrar i benen samtidigt som jag inte vill trötta ut benen. En del av mig känner -sitt lugnt ner i båten, detta klarar du, Den 27 September 2018 sprang du 49 km med sambon utan att ha sprungit en endaste meter det året. En del av mig känner att jajo men då var jag nykär och yngre. 

Jag vet att jag har min grundstyrka från bodypumpen, jag har konditionen, och jag vet om att jag har pannbenet till att klara det mesta jag tar mig an, men jag känner också att det är mycket runt omkring mig som tar väldigt mycket energi just nu, gör mig trött, en trötthet jag inte alltid kan styra, och det var just tröttheten som var mitt stora problem 2019  när vi gjorde vårt första försök. 

Men vi är också bättre förberedda denna gången, vi har tom rekat stora delar av banan, det är bara första delen som vi inte kört igenom, förvisso har det varit en massa turer kring banan då länsstyrelserna inte verkar vara hälsofrämjande för fem öre, och lika mycket som jag bara vill skrika ge mig rätt bana NU så har jag all respekt mot dem som anordnar Kullamannen att dem orkar stånga sig blodiga för oss löpares skull, och egentligen så är ju en bana som ingen sprungit tidigare lika för alla om man ska se det positivt, men har man rekat en bana så vill man ju inte jättegärna att det ska skilja sig jättemycket från den. Det som är mest positivt för min (vår) del är att det blir mörkerstart, dvs vi startar tidigt, 07:00 skulle starten gå, och då slipper man så lång väntan från att man vaknar till att man ska springa vilket jag tror gynnar både mig och sambon.

Men glädjen till löpning då, hur ska jag motivera fram den? Just nu måste jag nog få till min run streak igen, tanken var efter Kullamannen men jag känner att jag har lätt att hoppa över löprundor om jag inte har en press på mig, som om -du ska springa Kullamannen inte var tillräckligt bra motivation, men nä faktiskt inte, jag kan lätt hamna i det som jag skrev ovan, detta klarar du, du har gjort det förr tänket, och det får inte ut mig på några löprundor kan jag meddela. 

Jag kom dock ut förra onsdagen (efter 4! dagars löpvila), själv, 5 km tom, känslan var bara gör det, och det är väl mitt främsta vapen just nu, tänket bara gör det, men det får ju inte mig motiverad ut på nästa runda, mitt andra vapen är dem som sambon "tvingar" ut mig på, som i lördagsmorse, dock så kom glädjen faktiskt där, det var en magisk dimmig morgon och luften var lätt att andas, dock så var det ett orosmoment, rundan kändes som den gick i ett för högt snacketempo med andningen MEN när vi kollade tiderna så borde jag inte varit så andfådd för det tempot, det var inte så att jag inte kunde springa och snacka men andningen var ansträngd och det var tufft för luftrören trotts att jag puffade mig innan och det var lätt luft att andas.

Mitt tredje och nog faktiskt bästa vapen just nu är pannlampslöpning, dem runderna görs med ett leende på läpparna och känslan där är faktiskt många gånger att jag hade kunnat springa HUR långt som helst så ja, kanske ska min runstreak bli just pannlampslöpning, iallafall tills jag kommit in i tänket att springa varje dag igen utan att känna skjutmigkänsla. 

 

Olika mål tillsammans

Kan man springa tillsammans fast man har olika mål och är på olika nivåer? Självklart kan man det! Jag och sambon är INTE på samma nivå och har helt olika vecko/månads/års mål när det kommer till löpning, 

• Ett hans huvudträning är löpning, min är bodypump, boxning, bodybalance löpning, rent kort sagt en mix av all träning, typ haha

• Två han har sprungit längre än mig, alltså inte distans utan tid, jag började ju springa för 3 år sedan, ja dvs löpning som innebar att man inte fick någon medalj, jag hade ju sprungit både toughest (4 ggr), extreme run, Action run, en halvmara och en mara, men då fick man som sagt medalj, att springa frivilligt var inte riktigt min grej, brukade säga -ser ni mig springa så spring för då är det något som jagar mig! Men då och där för 3 år sedan så smugglade Anton in löpningen tillsammans med kärleken, ni vet kärleken gör en blind och innan jag hann fatta vad jag gjorde så var vi anmälda till ett lopp tillsammans, och det var ju det här att springa för medalj.

• Tre som är det viktigaste att veta, det är att jag och Anton har två helt olika "bästa" tempo, där det skiljer mer än minuten per km, hans lugna tempo är typ mitt ha ihjäl mig tempo, här är det viktigt att respektera den långsammas tempo i vårt fall mitt tempo, när vi springer så är det jag som styr tempot och detta har jag fått jobba mycket med, att inte känna mig som en jäkla stoppkloss, där Anton gång på gång hävdat att han älskar att springa i vårt tempo, han älskar att springa tillsammans med mig, trotts detta kan jag än idag falla, inte lika ofta men dåliga löpdagar så är jag INTE snäll mot mig själv. 

Så när det kommer till att kunna springa tillsammans trotts olika mål så gäller det att hitta lösningar som gör att båda får ut det den vill ha ut av löpningen och ändå kunna göra det tillsammans, vi löser detta genom att vi ibland springer själv, vi jobbar ju om varandra så när den andre jobbar så tar vi våran rundor som passar oss och våran mål. Anton springer ju också hem från jobb, och när jag hinner och kan så springer jag och möter honom, då får han sitt tempo och jag får mitt fram tills vi möts sen enas vi om ett gemensamt tempo hem, ibland får jag dock påminna Anton om att jag faktiskt är med, när jag märker att jag håller på att dö för att ens ha en chans att hinna med. 

Det har även hänt nu på sistone att jag mött upp honom, han har behövt fler km än jag faktiskt orkat med, så då har vi möts upp sprungit kanske 1-2 km tillsammans för att sen skiljas åt igen och mötas upp hemma, detta gör att vi får löpning både tillsammans och vi når våra enskilda veckomål, jag ligger ju på 35 km i veckan och Anton ligger på 70 km i veckan, eller egentligen ligger han på mindre men i bakhuvudet vet jag om att han siktar på 70 km så jag kan likabra skriva 70 km.

När vi är lediga tillsammans så springer vi alltid tillsammans, det har hänt någon gång att jag skickat Anton att springa längre för jag vet att han vill och framförallt när han behövt för att nå sina mål när jag känt att jag har en dålig löpdag och helt enkelt inte kan springa så långt som han vill/behöver, men det är mer ett undantag i regeln. 

Hur är det då med våran olika tempo, får Anton ut vad han vill och behöver i sin löpning när han springer med mig? Sliter jag ut min kropp och pressar mig onödigt hårt för att hinna med hans tempo? 

Nä som sagt vi försöker alltid ta det tempot som passar oss den dagen, målet är behagligt snacketempo, vi springer och snackar om allt mellan himmel och jord under våran gemensamma löprundor, ibland klarar vi högre snacketempo ibland får det bli lägre, och som sagt jag är den långsamma av oss så det blir oftast jag som får styra tempot, men det har hänt nån gång (läs en typ ) att jag faktiskt fått justera mitt för att Anton haft en riktigt usel löpdag, hans dåliga löpdag tempo är ju som sagt mina bra löpdagar tempo *ler*  

Och då vi inte springer för att göra några PB på milen lopp utan faktiskt springer för att kunna springa ultralopp så ja, jag vill säga att han får ut massor av våran gemnsamma löprundor. Idag, när jag hade en sjukt bra löpdag igår, kan jag tom säga att mitt tempo gynnar oss där, ja inte om målet är att sätta banrekord men där är vi inte, och jag kommer heller inte komma dit, inte för att nervärdera min egna löpning utan helt enkelt för att det är inte mitt mål med träning och lopp, hur Anton tänker där vet jag egentligen inte 100% men idag är hans mål att tillsammans med mig göra Kullamannen sprint (100 km) och Tjörnarparen (100 km) och att vi ska ta oss i mål tillsammans.

Anton har även deklarerat att våran löprundor i det här långsammare tempot gjort honom snabbare, vilket jag ibland tror han säger för att vara snäll, men när jag ser hans tider på strava så kan det faktiskt vara just så.

Så oavsett tempo eller mål så kan man alltid hitta en medelväg till att kunna springa tillsammans om det verkligen är det man vill göra.

/Marie