Tränar för lite

Jag och sambon satt och diskuterade hur mycket, eller faktiskt som vi kom fram till hur lite, tid man lägger ner på träning om man sätter sig ner och räknar på det. I dagens läge så kan man ju statistikföra det mesta och så även ens träning, vi använder ju oss av Garmin och strava till detta och i Oktober månad tror jag Sambon igår den 19 Oktober hade 21 h och jag hade väl 37 h, vilket kanske i första anblicken kan verka som mycket men om ni ser uträkningarna nertill så får man en annan ahaaa upplevelse. 

Jag var ju på en arbetsledarutbildning en gång där kursledaren bad oss alla att skriva ner allt vi gjorde på en arbetsvecka och tidsätta detta, 40 h är en arbetsvecka, sen bad hon oss att skriva ner ALLT inkl toalettbesök, hämta kaffe, snacka med kollegor osv och tidsätta detta ex. hämta kaffe 4 koppar ala 2 min blir 8 min på en dag och 40 min på en vecka, detta här var inte för att kolla om vi slösade vår tid på att hämta kaffe då kanske jag ska tillägga utan det var för att se VAD lägger man sin tid på, det var även ett sätt att se hur man kunde "tro" att man la mycket kontra lite tid på saker, för dem som kom upp i ex närmare 50 h när dem var klar så var frågan, jobbar du över 10 timmar varje vecka, var svaret då nä, så hade man någonstans uppskattat att man la mer tid på något än vad man kanske egentligen gjorde, fick man som jag bara ihop 35 h så var ju frågan samma sak fast på andra hållet, går du och rullar tummarna 5 h i veckan, vilket jag såklart inte gjorde, lärdomen av denna övningen var faktiskt att det här med att uppskatta tid vad man verkligen lägger den på är svårt såvitt man inte noterar varje minut, men då skull man till sist få ta med tiden man lägger på att notera ner vad man gör. 

Jag tror (obs tror) vi gärna ökar upp tiden vi lägger på typ "bra" saker, städar, jobbar, lagar mat tränar osv. medans tiden vi lägger ner på sånt som kanske ses som "sämre" saker tex netflix, socialamedier, youtube osv. minskar vi tiden på. Jag får ju ofta höra hur mycket jag tränar, dock så är det ytterst sällan jag faktiskt hör detta från tränande människor (det händer men mer sällan) utan många gånger så tror jag (obs tror) det är folks egna dåliga samvete som gör att man tycker att en människa som tränar gör det för mycket och borde vila mer. 

Så jag gjorde som sagt en liten enkel uträkning, och när jag var klar så hade jag som ni ser nedan 54,5 h över i veckan till att vila och om jag bröt ner en arbetsdag så hade jag 5,4 h kvar att vila (förutom tiden jag sov då vill säga) Sambon tyckte en annan sak var intressant så han kollade upp hur många timmar en serie var, ex Lucifer är 17 h, vi blev ju förvånade hur lite timmar den serien var då det tagit oss tre svåra år att se klart denna hahaha medans dottern beta av den på typ en vecka, GoT är hela 56 h lång, lite merän en arbetsvecka, så när man bryter ner saker i tid så kan man lättare få grepp om vad vi lägger vår tid på och hur mycket tid vi lägger på div saker. 

Och nu är det säkert folk som tänker men jag sover inte 7 h per dygn och jag jobbar faktiskt fler timmar, har längre transportsträcka, tar längre tid på mig att laga mat osv. ja så är det säkert, vi alla har olika tidsscheman, detta var mitt, min sambo har ännu fler lediga timmar hahaha då han nästan aldrig lagar mat och faktiskt har sin träning som transportsträcka till jobb, detta gav nästan honom lite ångest hahaha är det då detta är till för, sätta en nagel i ögat på folk, få folk att få ångest, självklart INTE, det är däremot ett intressant sätt att se när folk säger att man tränar för mycket kontra att man måste vila, att man då kan svara men jag sitter ju på röven i 5,4 h varje vardag än mer på helgerna, faktiskt, jag fick nästan liiiite panik hur mycket vila tid jag har eller tid till annat om man nu vill se det så. Nä nu är det inte 5,4 h på rad utan dessa är utspridda över dagen såklart, jag och sambon sitter ju alltid ner 30-45 min varje morgon innan jobb och dricker kaffe, ren kvalitetstid i våran ögon och faktiskt ren "vila" sen har man vänttider på saker och ting,  men fortfarande så länge du inte står och gör jumpping jax medans du väntar så är det ju trotts allt "vila". Så då är ju genast min fundering, tränar jag för mycket och vilar för lite eller är det rent krasst så att jag vant min kropp över tid med så mycket vila att 2 h träning anses som mycket träning? Och är vi verkligen skapta att röra på oss så lite som vi gör? Och framförallt (ja nu tänker jag trycka en nagel i ögat) hur kan vi säga att vi inte har tid till att träna? 

Nu har vi alla olika livspussel och jag vet att varje gång sånt här kommer upp, så kommer även ursäkterna fram, förlåt, men jo så är det, jag har sagt det förr känsliga läsare avrådes att läsa denna bloggen, eller om jag väljer att skriva det på ett "snällt" sätt man underskattar den motionen man faktiskt hinner göra. Jag har också ett heltidsjobb, extraknäck (mina pumppass) jag har haft små barn, jag hade även hund samtidigt som Lowa var ny, så det är inte så att jag inte vet hur det är med heltidsjobb och småbarnsår, är man två vuxna så har ALLA 1 h att kunna få egentid om så bara för en promenad, allt annat är, ursäkta mig, bara ursäkter till att inte göra. Sen kommer vi alltid tillbaka till VILL man göra? DET är en annan diskussion, men ALLA kan, sätt er ner och skriv ner er dag så kommer ni inse att ni kan, sen kanske ni kommer fram till att ni inte vill men som sagt det är en annan sak, blanda inte ihop orden KAN och VILL. Och jajo det finns alltid undantag i reglerna, mannen/kvinnan är ute och reser, man är ensamstående (vilket jag också varit OCH hunnit träna) osv. men undantagen är just undantag och inte regel, och det är inte det detta inlägget handlar om, det handlar om vad lägger vi ner våra timmar på och tränar man verkligen för mycket. 

Jag har ju en tendens att sväva ut just när det kommer till träning och TID, även om detta inlägget handlade om just TID och träning så var det inte spåret att ta sig tiden till det som det handlade om i grunden även om det som sagt är lätt att man svävar ut i just detta när man snackar tid och träning, och speciellt om man sim jag tror på rörelse, jag tror att vi sitter alldeles för mycket still i vår vardag, vi är ofta helt slut efter en arbetsdag och tror att vila genom att sitta framför en skärm är lösningen, men en promenad är också vila, en aktiv vila, och den sortens vila tror jag vi alla hade mått så mycket bättre av om vi tagit oss tid till det, och kanske kan just bryta ner en dag i tid hjälpa en att kanske verkligen komma ut på den där promenaden och på köpet faktiskt få frisk luft. 

Vad är då min slutsats i hela detta tränar jag och min sambo för mycket, mitt spontana svar är NEJ, inte om man tittar på dagsbasics, sen finns det vissa dagar som kanske det blir mycket träning i folks ögon, men jag vill ändå understryka att det är ytterst sällan jag kör 3 stenhårda pulshöjande träningspass på en dag. Jag är även jäkligt noga med min vila, merän nog många tror, jag går nästan alltid och lägger mig så jag ska kunna få 7 h sömn och jag har väldigt mycket sitta på röven och göra ingenting tid på vardagarna, merän jag faktiskt trodde när jag bröt ner dagen då jag faktiskt inte gör så mycket merän det jag skrivit ner just på arbetsdagar, sen finns det ju undantagsdagar men dem är just som dem låter undantag.

/Marie

Rek av slutspurten

Vi har ju Kullamannen sprint 100 km (ja jag vet kul namn haha) stående inför dörren, närmare bestämt den 5 November, så en månad bort, som jag skrev här om veckan så testade vi sträckan från Ängelhom till Mölle för att se var vi sprang fel sist och för att ha den under "kontroll" ( allt kan hända raceday) förra helgen var det dax att testa berget, vi har ju mer eller mindre koll på den största delen, men biten från Aril in till berget och sen mot Josefinelust har vi sämre koll på, så med GPX filen nerladdad i klockan så begav vi oss av mot Kullaberg, parkerade vid Himmelstorp och gick ner till vägen där Aril möter berget (typ). Startade klockan och började springa, blev en hel del felspring, det är INTE lätt att springa efter en GPX fil på ett ställe man aldrig sprungit och där det sporadiskt faktiskt även är dålig GPS täckning, den första delen var en del av berget som vi faktiskt aldrig sprungit på, vilket var synd för det var faktiskt en fin del, vi stötte även på ett rådjur här, vilket vi heller aldrig gjort på berget, så denna sträckan kommer hädanefter läggas till när vi beger oss ut till "berget" för att springa. 

Vi kom nog fel på en del ställen efter Nimis också men det är marginellt och förhoppningsvis är faktiskt banan bra uppmärkt på raceday så det tillsammans med GPX filen så kanske vi slipper lika mycket fellöpning. Efter hållkull tappade jag det rejält, jag hade GPX filen så det var jag som skötte "kartläsningen" och sambon menade att jag kunde inte gå nitiskt efter den, utan man var tvungen att låta det gå 50-70 meter, det var bara det att han sagt innan vi startade att den meddelade rätt snabbt när man var fel och snabbt för mig är 2-3 meter och inte som han sa 50-70 meter och jajo nu när jag sitter här hemma och skriver så är det ju mer logiskt med 50-70 meter än 2-3 men där ute när man inte gärna vill springa en endaste meter fel för det är extra km i benen som kanske inte gjorde så mycket förra helgen men som kan vara avgörande raceday, så jag tappade det helt, Anton fick sig en rejäl avhyvling och det blev några surande minutrar från min sida innan han fångade upp mig och kramade bort både tårar och surandet, dock så väljer jag att se detta som positivt, då det är just sånt här som kan hända och garanterat kommer hända efter x antal mil i benen, man är trött och kanske har tappat det lite, då måste man kunna fånga upp varandra, jag har ju lättare att hålla upp humöret om Anton tappar det, vi brukar faktiskt säga att tappar jag det är vi körda, så det var rätt skönt faktiskt att jag tappade det och att Anton faktiskt lyckades få oss båda tillbaka så vi kunde springa och prata och skratta igen, för DET är viktigt att just när det är som jobbigast kunna hitta snacket och skrattet, inte fastna i tystnaden, tystnaden har en tendens att göra att man scanar igenom ens kropp och jäklar vad man kan hitta smärtor och skavanker då som man inte känner när man springer och snackar och humöret är på topp.

Jag fick även ett riktigt gott kvitto på vad kroppen klarar av, berget är ju som sagt tuffast dem 5-7 första km, sen är det varierat med tuffheten, dock från den gamla betalstationen och röda slingan mot Himmelstorp är det "enkel" löpning, dvs inga klippor att bestiga och straight up backar, det går uppåt, det gör det, faktiskt 200 hm tror jag klockan sladdrade om, på ca 3,5 km, men det är som sagt vanlig grusstig, och här sa jag till Anton att jag ville springa hela sträckan, oavsett backe så skulle vi springa, och det gjorde vi, med 16 tuffa km och närmare 700 hm i benen så sprang vi, inte fort men vi sprang. som sagt allt detta tillsammans med löpningen vi gjort 14 dagar innan blev ett sådant kvitto på att vi är nog redo för Kullamannen, alltså så redo som man kan bli då alltså. 

Kcal in och Kcal ut

Vikt och kroppsutseende har aldrig varit mer på tapeten än vad det är just nu, aldrig någonsin har det funnits så mycket dieter som deklarerar att det är just så här du ska göra för att gå ner i vikt, aldrig någonsin har så många börjat träna och hoppat på den ena ohållbara dieten efter den andra för att gå ner i vikt och detta i mina ögon är fel. Alltså förstå mig rätt det är inte fel att träna eller om man vill gå ner i vikt försöka göra detta, men att tro att man går ner i vikt bara av att man börjar träna DET tror jag är fel, att tro att alla dessa ohållbara dieter är lösningen på viktproblemet det tror jag också är fel, vill man ha nått hållbart måste man sätta upp ett hållbart mål, man måste ställa sig frågan kan jag tänka mig att äta/träna så här resten av livet? Är svaret Ja! go for it, men är svaret njaaa då är det inte rätt väg att gå, mitt tips är då tänk om och tänk annorlunda.

Mitt måtto är och kommer alltid vara träna gör man för att bli stark i vardagen, vikten den fokuserar man på i köket, man går inte ner i vikt av att träna, inte rent rakt av som många tror, självklart gör man en förändring i sin vardag med träning självklart så tappar man i vikt, samma sak med kosten, gör du en förändring med kosten så går man ner i början, ofta mår man mycket bättre också, detta pga att ALLA som byter kost har en tendens att automatiskt plocka bort det självklara, dvs det onyttiga, bullarna, kakorna, minska på snackset utan att tänka på vad man egentligen äter och tycker därefter att man hittat världens bästa diet, men efter ett tag så klarar man inte hålla det utan faller tillbaka till gamla vanor och bullarna kommer in och snackset ökar och man går antingen upp i vikt eller så händer ingenting för man har inte tänkt om angående kosten, man fortsätter kanske träna men står still med vikten (been there done that) och tappar därmed träningen för man har, i mina ögon, börjat träna av fel anledning, hittar man däremot det positiva med träningen så kan den kvarstå men det händer fortfarande inget med vikten pga att man har inte tänkt om med kosten, många tänker kcal in och kcal ut, MEN handlar det alltid om kcal in och kcal ut? Det enkla svaret är ja, det lite mer invecklade svaret är faktiskt nej.

Eller om man ser till +/- kcal så gör det, men det handlar inte alltid om dagsbasics utan man måste tänka the big picture som man så klyschigt brukar säga, bara för att man äter några kcal mer en dag än vad man gör av med så betyder detta inte att man går upp i vikt, precis som underskott av kcal en dag inte betyder att man går ner i vikt, så därav att jag vill säga att det handlar inte om kcal in och ut i det kortsiktiga, men i längden gör det.

Sen är det skillnad på kcal och kcal, inte så att 1 kcal inte är 1 kcal, utan mer att kroppen gör av med mer kcal att byta ner vissa kcal, så även om 1 kcal är 1 kcal in så kan det krävas mer energi att bryta ner den ena än den andra och på så sätt hamnar man på ett kcal underskott. Rörigt jag vet, men det är när man vet denna vetskapen som det kanske går upp för en varför man kan äta viss mat i större mängder än annan mat och ändå stå still, gå ner eller gå upp i vikt.

Det man kan utgå från är ens BMR (basalmetabolism) detta är det som kroppen behöver bara för att fungera dvs för att organen ska fungera på ett korrekt sätt, om man sen reser sig upp ur sängen och tar tag i vardagen så kan man plussa på kcal. Mitt BMR är 1302 (dvs total viloläge), vilket inte är mycket, ett winerbröd ex innehåller över 500 kcal så tre stycken sådana och man är på minus, om man börjar tänka så, då kanske man även kan förstå att hmmm den där timmes träningen som jag gör som enligt klockan förbränner 500 kcal (är alltid ALLTID en glädjemätare) är ingenting om man tittar på vad man äter på en dag, eller en vecka för den delen, och tränar man inte varje dag, så får man ju INGA plus kcal och hamnar kanske på ungefär 1800 kcal, och det är nu ni tänker men jag skrev ju innan att man inte skulle tänka träning och viktnedgång, nä precis, man ska tänka kosten! 

1302 kcal i ren vila, nu går ju jag upp och jobbar och gör saker om dagarna, precis som dem flesta, samt träning, så igår (med ett pumppass) så visade min klocka 2200 kcal (läs notering om glädjemätare)  dvs 4 winerbröd, så om jag inte ska skjuta i höjden på vågen så räcker det alltså inte med träning för jag kan LÄTT äta 4 winerbröd utan att blinka, men det kommer inte göra så att jag står mig hela dagen, alltså kommer jag ju äta lite merän dessa 4 winerbröden och därmed LÄTT göra av med mina "intjänade" kcal, därav än en gång 1 kcal är 1 kcal men det handlar om var vi får dem ifrån. 

Så när vi tycker vi tränar järnet var och varannan dag och det inte händer någonting på vågen, så beror det ofta på att vi stoppar in "fel" kcal i munnen, det vi stoppar in ger fler kcal än vad det ger oss energi till att orka dagen så därav stoppar vi in fler kcal, om vi istället ser var vi får våra kcal ifrån så blir det genast lite bättre balans. För dem flesta som känner mig VET hur mycket jag tränar och inte f-n är jag trådsmal, jag älskar nämligen mat också, vill jag tappa i vikt så vet jag vad som måste göras, lite mindre tomma kcal. 

Och har man sen övervikt och vill gå ner i vikt så måste man tänka lite extra, och lägga sig på underskotts kcal, (inte under ens BMR då alltså, det blir en quickfix ala sopp dieter, det är ingen lösning, ni minns HÅLLBART) utan man måste helt enkelt göra av med fler kcal än vad man stoppar i sig, då kanske ni än en gång kommer tillbaka till att ja men då kan man gå ner genom att träna, jajo, det är klart man kan, om man har kosten till 100% men då handlar det fortfarande om det jag säger kosten, och jo vi kan ta extremfallen bara för att, jo man kan även gå ner i vikt genom att äta skit OM man gör av med fler kcal, för som jag skrev i det enkla handlar det om 1 kcal in - 1kcal ut = 0 kcal, men sen när blev livet enkelt? 

Jag hör folk säga då och då när dem kommer tillbaka till mina pass efter uppehåll, att jaha dax att ta tag i träningen igen, jag har ju lagt på mig en del, och jag svarar alltid samma sak, här fokuserar vi på att bli starka och klara av vardagen, vikten om den är ett problem den sköter du hemma. Jag vill inte att folk ska se mina pass som försök att gå ner i vikt, jag vill att folk ska se mina pass och träningen för övrigt som något skoj och som dem gör för att dem blir piggare, känner sig starkare och därmed orkar vardagen bättre, gör dem detta så tror jag att man inte tappar träningen, ser man träningen som nått ont måste som man måste göra för viktens skull det är då jag tror man får dessa ofrivilliga uppehållen över tid. För man måste vara beredd att det kan komma perioder i sitt liv när man av olika anledningar kanske inte kan träna lika mycket, har man då kosten så spelar detta ingen roll. 

Jag ser ju även folk som tränar dag ut och dag in, springer på det ena passet efter det andra, och inte förändras ett dugg viktmässigt, detta blir ju än mer bevis på att det är inte vad som sker på gymmet som avgör om man går ner i vikt eller inte.

Jag själv tränade ju sjukt mycket utan att vågen rörde sig ett endaste dugg neråt, jag räknade kcal så det stod härliga till (utan att tänka på felmarginaler) var jämt hungrig och föll ofta på helgerna och överåt av allt och inget, jag fattade inte hur jag som tränade så mycket inte kunde gå ner, ända tills det där magiska året 2013 när jag hoppade på en diet, japp ni läste rätt, som gick ut på att utesluta kolhydraterna, nä det var inte LCHF, men det handlade om att byta ut lightprodukterna till fullfett produkter, utan att för den delen överäta detta, så nä ingen bacon med gräddkaffe till frukost, utan det handlade mer om det som jag tror på idag, vara kritiskt till ALLA innehållsförteckningar, ju längre ju sämre var en bra måttstock, samt laga maten från grunden, även tänka som jag skrev grädde istället för matlagningsgrädde och min första aha upplevelse med detta var när vi gjorde korvstroganoff med riktig grädde, jag blev mättare på mindre portion OCH fick mindre totala kcal i mig än vad jag brukade trotts riktig grädde före matlagningsgrädde. 

Jag hoppade ju på denna dieten för jag blev arg på rubriken, platt mage på 8 veckor, för f-n största lögnen ever, och ja jag vill fortfarande säga lögn, trotts att jag efter 8 veckor hade minskat 15 cm om midjan och tappat 10 kg, min mage var inte platt nämligen för det handlar ju om ens utgångspunkt, hade jag idag ätit exakt enligt det schemat hade jag säkert kunnat få den platta magen men det är inte mitt mål med livet, jag vill inte äta enligt några extremkoster, utan jag trivs att äta så som jag gör utan några förbjudna livsmedel. 

Och det är lika bra att skriva nä allt handlar inte om att gå ner i vikt och vara så vältränad som man bara kan, alla har vi inte samma mål i livet, alla får se ut som dem vill och göra som dem vill men snälla stå då verkligen för att det är det ni vill! Det är inte vad jag vill, fel kost och stilla sittande vardag är inget jag tror är hälsosamt för en, och jag tror vi alla hade mått bättre om vi ätit och rört på oss utan att för den delen anamma denna kroppshets som finns. 

PS En diet fungerar INTE om man måste börja om med den, så orden denna dieten fungerar så länge jag går på den är i min ögon ett försök att få en själv att tro på dieten, en diet som du kan hålla resten av livet lämnar dietträsket och blir en hållbar kost. justsaying!

/Marie

Att Träna med barn

Min dotter har ju gått och blivit med träningskort, inte helt kravlöst från vår sida (läs tidigare inlägg om just barn, träning och krav) vi betalar hennes träningskort om hon tränar MINST två gånger i veckan, missar hon (obs gäller såklart inte om hon är sjuk är väl lika bra att skriva) så får hon själv stå för kostnaden. Man kan kanske tycka två är lite om man bortser från ingen aktivitet, men man kan säkert tycka mycket om man ser till att hon även tränar taekwondo 2-3 gånger i veckan, nu är hon själv tränare på tisdagar och kör dubbelpass på fredagar, hon har även öppet att träna nere på Viktoriahuset där den lite mer avancerade gruppen är, jag har ju fortfarande inställningen med taekwondon att det ska roligt och kravlöst, det är inte för alla att tävla och avancera, vissa vill bara träna för att dem tycker det är kul och bra träning, detta är mer viktigt för mig än att hon går och försöker vinna en massa medaljer, skydden är inhandlade så hon kan om hon vill men hon behöver definitivt inte bara för att skydden är köpta. 

Hitintills har det gått bra för dottern med träning, och det är lite extraskoj att hon faktiskt hittat bodypumpen som jag själv brinner för och som jag nog skrivit även instruerar i, första gången hon skulle på mitt pass tog jag mig tiden att gå igenom ALLA teknikerna med henne och deklarerade att det var LÄTT vikt som skulle användas, för det är viktigt att växande ungdomar inte slänger på en massa vikt för tidigt, jag vill även säga att vill man ta med sig ett barn på bodypump (NW där jag är instruktör har ju träning från 11 år med förälder) så se till så att man kan gå igenom teknikerna innan och var beredd att lägga undan din egna stång för att korrigera barnet, behöver man hjälp så fråga gärna instruktören innan, för just Les Mills Bodypump har ingen floorcoaching utan detta sker framifrån, så oavsett om vi ser att någon gör fel så varken får vi peka ut personer eller för den delen släppa vår stång och gå ner och korrigera, fel kan många tycka men det är lika lätt att göra fel ute i gymmet och där säger INGEN till, inne i salen så snackar, iallafall jag, teknik så deltagarna får sår i öronen, så vill man sen ha hjälp med tekniken så be instruktören visa innan eller efter och sen som sagt var beredd att få lägga ner stången och korrigera om inte barnet rättar efter vad instruktören säger. 

Jag har både haft dottern på mitt pass och vi har gått tillsammans på L bodypump, här har jag lagt ifrån min stång och kunnat korrigera henne, inte mycket för hon är duktig på att lyssna när hon är på mina pass, såpass att jag funderar på om jag ska ta allt med hemmaracet för henne när vi är där *ler*. 

Jag tycker det är viktigt att sätta barnen i fokus när man tränar med dem, lyssna på vad dem vill och faktiskt sätta sig själv åt sidan, ta träningen för vad den är med barn, samtidigt är det väldigt viktigt att INTE förminska deras prestation i vad dem gör, man tävlar inte med sina barn och man uppmuntrar dem att göra istället för att pressa, det är viktigt att förstå att ens egna långsamma tempo eller låga vikt kan vara deras snabba kontra tunga vikt. 

Och när dem gör rätt beröm och åter beröm, man kan aldrig få för mycket beröm som barn, behöver barnet stanna eller pausa så låter man dem göra det, dottern är 15 år så henne kan jag skämta med att hallå jag sa pulsa inte pausa på pumpen, men det är viktigt att veta att man KAN skämta med barnen, jag kan skämta med Lowa på pumpen men skulle jag dra så mycket som ett skämt till henne när hon springer (dem få gånger det har hänt) så är jag inte säker att jag hade kommit hem, däremot kan jag skämta med Ludwig under en löptur men måste vara mer försiktig fram med honom om annat. Så det gäller att känna av sina barn och utgå från där hur man får ens träning tillsammans att fungera, jag tycker även att det är viktigt att känslan under aktiviteten är bra, få barnen att förstå att det är OK att ha en dålig dag, det är ok att det är lite jobbigare, att man vill ta ett lugnt träningspass, det behöver inte alltid gå snabbt utan det är viktigare att man gör, här är det ens uppgift som förälder att ta bort sitt egna synsätt till träning, för det behöver inte vara samma för barnet, och det är ok då utgår man från barnet, jag vill säga samma tänk som jag har med löpningen mellan mig och sambon, jag är den långsamma så jag bestämmer tempot.

Jag fick även med mig dottern på bodybalance, här gick jag inte in och korrigerade henne någonting, det är kroppsvikt samt att man byte övningar och positioner hela tiden, A är också sjukt bra på att säga exakt vad man ska göra så jag tyckte Lowa hängde med bra. Detta var dock inget för henne men jag är glad att hon provade, det var jag som tyckte Lowa skulle få känna på ett rörlighetspass och hade hon kunnat komma bara på avslappningen hade hon gjort det hahaha

Dottern har ju mer tävlingstänk än sin bror, vilket gör att man måste tänka olika med dem, när dottern försöker tävla göra klart för henne att jag är inte intresserad av det, för mitt mål är att lyfta henne utifrån hennes grund, inte riskera att bryta ner henne bara för att bevisa att jag kan vinna, sonen blir ju lättare där då han och jag har samma tänkt om tävlandet, det är me vs me inget annat, alla vikter, sträckor, segment resultat är me vs me, att alltid sträva efter att bli en bättre version av sig själv och inte bry sig om hur andra presterar, med löpning har jag varit inne på det innan, där är dag, mående, skor antal km i benen innan, efter och massa andra faktorer som spelar in, det är inte svart vitt, då är det bättre att bara försöka bli en bättre version av sig själv och skita i vad andra presterar. 

/Marie

Genrep Kullamannen

Vi testsprang del av kullamannen banan i fredags, den delen som "knäckte" oss förra gången, tanken var från första början att vi skulle springa exakt banan från Ängelholm till Mölle och sen fortsätta skåneleden hem, men redan innan start så reviderade vi bort snurrningen man gör precis efter campingen då planen inte var att springa efter GPX fil utan försöka hitta utan, dock så snurrade vi bort oss redan när vi kom till ufomonumentet vid Sibirien då vi råkade komma in fel hål och därmed var vi tvungna att plocka upp gpx filen ändå, kom på banan igen och hittade till sist till skåneledens markering som man ska gå efter fram till berget. 

Fick dock plocka upp den en gång till när vi kom till den i våran ögon ökända kohagen, kohagen som vi irrade rundor i på Kullamannen, där var skåneledsmarkeringar överallt kändes det som, in i hagen, runt hagen på vänster sida, sen en grind som såg kasserad ut till höger även den med en skåneledsmarkering, så det blev bara upp med gpx filen igen där vi såg att det var markeringen runt hagen på vänster sida som vi skulle gå efter och därmed såg vi var vi gjort fel förra gången, då vi gick in i hagen och irrade bort oss rejält. 

Planen var ju att springa i mörkret just för att vi vet om att det kommer vara mörkt på den sträckan under Kullamanen så dumt att hitta i ljuset när det är mörkret som förvirrar bort en. Vi ville också "likna" dagen med att ha varit uppe tidigt innan vi kom dit, så jag jobbade fram till 14:00 och sen hade vi frågat bästa vännen G om han kunde släppa oss i Ängeholm efter jobb dvs att han hämtade oss vid 16:30/16:45. 

Tror G släppte oss vi Råbocka camping vid 17:15, snabbt hejdå innan vi startade klockorna och begav oss, lugnt tempo, vi skulle hålla länge, det var tänket, vi kollade kartan precis efter campingen valde den röda slingan för att komma mot Sibirien och ufot, ufot visste vi båda att vi suttit och sovit vid under Kullamannen 2019, eller rättare sagt jag tog en powernap, då tröttheten slog ut mig totalt, när jag upptäckte att jag sprang och blundade var jag bara tvungen att stanna och få vila ögonen, och där var bänkar till det.

Väl där virrade vi som sagt bort oss då vi kom in från det hållet som vi sen såg på GPX filen att vi nog skulle kommit ut från, blev väl 10 minuters irrande där och Sambon tappade lite, eller rättare sagt han hade svårt att komma igång med huvudet, allt detta är bra saker, va tänker kanske ni nu, men faktiskt, för just sådana här stunder har man under ett 100 km lopp, och det är bra att öva hur man tar sig ur dem, även om det är skillnad från gång till gång. Vi valde att gå tills vi var 100 på att vi var på rätt väg då började vi springa igen, men som sagt vi kom inte riktigt igång utan gick snart över på gång igen, då jag och sambon inte har samma tempo att gå deklarerade jag att jag behövde ha stavarna annars skulle mina ben gå sönder innan vi ens kommit till Mölle, fick upp stavarna och vilket hallelujamoment, avlastningen på benen att gå med stavar, helt underbart och att kunna stava fram i ett högre tempo än utan var ren lycka, även sambon tog fram sina, för det var just detta som var tanken med detta "genrepet" att prova banan, stavar, tempo osv. och med stavarna kom humöret tillbaka och vi kunde gå och prata och skratta så som bara vi kan 💓.

När vi kom till Farhult tog vi vår första paus, på en bänk, max 10 minuter sa jag, gäller ha bestämda tider så man inte fastnar! satt och tittade ut över havet, där vi kunde se toppen på kullaberg på vänster sida och hela Bjärre halvön på höger sida, det är långt, väldigt långt, vi är galna som gör detta! Men det är väl den galenskapen som vi har tillsammans som faktiskt får oss att fortsätta framåt *ler*.

  

10 minuter senare fortsatte vi vår stavgång, fulla av energi, tror dock den mer kom ifrån dem salta S:en, än det där jäkla torra baret som vi åt, funderar skarpt på att ha hela väskan fullt av salta S istället för energibars hahaha, alltså lite skämt men mycket allvar, dock fick jag en tanke imorrse att man kan ha chiapudding med i en lite flaska, glider lätt ner och ger en både energi och mättnadskänsla, den tanken får jag nog diskutera med Anton. För det är lång sträcka utan depåer, dropboxen är i Ängelholm 5 mil från Båstad, och sen är nästa möjlighet till någon form av föda i målgången i Mölle, och det sista man vill är att droppa i energi en kall novembernatt när man är ensam i mörkret, kärlek kommer man långt med, men inte när kylan tar ett järngrepp om en, då kan inte ens kärleken till varandra värma en. 

Efter Farhult gick vi bara och väntade på den där "berömda" kohagen, det var väl mest den som vi ville få full koll på hur vi tog oss igenom, eller som vi märkte runt, dock så var det bara skymning när vi kom hit, pannlamporna var inte på än, så vi har verkligen memorerat VÄNSTER hahaha, höger, höger igen, över bron och sen höger, och höger igen innan vänster och sen är det Snett över hagen. Då vi inte visste om korna var på vår sida eller bakom ett staket, så blev det gående i mörker sista biten innan vi var ute ur hagen och kunde sätta på oss pannlamporna, för vi ville inte sätta på pannlamporna och dra kornas uppmärksamhet till oss hahhaa, måtte dessa ha kommit in i en lada tills november. 

  

 

Efter kohagen var sträckan i mörker och med pannlampa, precis som det kommer vara på kullamannen, fokusen låg på att inte gå fel, varje fel kan innebära onödiga metrar i benen och det vill man inte efter 8 mil som det kommer vara på Kullamanen, vi bestämde även här att faktiskt utesluta berget, två anledningar, ett, mitt främsta, fästingar, dem har förhoppningsvis gått och lagt sig tills November, samt att irra runder mitt i natten på en bansträckning vi aldrig sprungit på, utan gps sändare på oss omifall olyckan är framme, kändes dumt, bättre att reka den delen i ljuset efter GPX fil, även om det kommer vara mörkt när vi är där under loppet. Så det blev den "enkla" vägen, röd slinga, till Mölle, här valde vi att springa lite, denna vägen kan vi liksom nästan utan och innantill, berget som jag vet att många ser som den största utmaningen är ju våran "hemmabana", inte exakta kullamannenbansträckningen, men stor del, jag vet att jag är kaxig nu, nä vi har aldrig sprungit på berget med 9 mil i benen, så det är inte så att jag menar att det kommer bli lätt, men vi har en tendens att hitta leendet och humöret när vi är där och jag kommer välja tro detta tills motsatsen är bevisad och förhoppningsvis kan detta vara min drivkraft framåt den 5 November.

I Mölle blev det en välförtjänt paus, pestobullarna som jag smugglat ner i min packning, utan att för den delen rubba på någon annan viktig sak att ha med, gjorde sambon överlycklig, och ja dessa är goda i vanliga fall, men där och då var det tamigfan världens lyxmåltid, nästan att jämföra med mackorna man får efter förlossningen hahhaa. Här blev det ett lite längre stopp, skorna plockades av, massage av min trampdyna framtill, som efter Arild där dem lagt skifferstenar på grusstigen sökte mig, dock inget som inte massage hjälpte mot, även detta en stor lättnad inför loppet, även hälsenorna masserades mest i förebyggande syfte då dessa slutade ömma i samma veva som stavarna plockades fram. Även jackorna plockades fram i Mölle, för vi vet om att väderförutsättningarna var INTE till vår fördel i fredags, bästa sensommarvärmen var inget vi ville ha, lite mer kyla hade varit mer optimalt MEN man kan inte få allt. 

Redan utanför Mölle kände vi båda att vi tappade motivationen som vi haft, vi hade liksom gjort det vi skulle, ta oss från Ängelholm till Mölle och när vi hamnade på Skåneledens rullstolsvänliga väg, rakare än rakast så kände vi båda två att vi var rätt nöjda, i Nyhamsläge gick vi fel och kom ifrån skåneleden, valde då att gå upp till vägen och kollade om där gick någon buss, sista bussen gick från Höganäs 40 minuter senare, så vi pinnade på, dock upptäckte vi i slutet av strandbaden att det var kört, vi skulle inte hinna, tröttheten började nu komma ifatt oss, så i en busskur precis innan Höganässkylten tog vi vår första powernap, innan vi stavade vidare, blev ytterligare ett stop i Lerberget, laddning av min klocka och ytterligare vila ögonen innan vi begav oss vidare, att motivera sig framåt när ingenting står på spel är svårt, träning, km och tid i benen är liksom inte tillräckligt, men vi stavade på, i Viken var jag tvungen att ta av min väska och räta ut ryggen, busskurer hade härmed blivit vår bästa vän hahaha, genom Viken hittade vi ändå lite humör även om mesta sträckan nu gick under tystnad, Anton ville ta en bänk utanför Viken men jag lyckades övertala honom till Busshållsplatsen vid 111 i Gråläge och väl där så valde vi den första inne i Domsten istället, vi till och med valde att springa fram till denna, och det är så jäkla imponerande hur man kan få igång kroppen och springa efter så många timmar i rörelse, och det mest fantastiska var att det kändes tom bra att springa, klockan hade nu blivit så pass att bussen skulle komma om en halvtimme, så vi bestämde oss för att ta oss till sista busshållsplatsen i Domsten, den precis nedanför Domstensbacken, 3 km innan vi var hemma, varför tänker kanske ni nu, så nära varför ge upp? Vi ser inte det som att ge upp, då vi rent mentalt var klara redan i Mölle, kollade buss i Nyhamsläge så motiverade vi oss fram till Domsten och vi vet om att hade det stått en medalj på spel så hade vi kunnat springa hela vägen hem, men med 10 minuter kvar till bussen kom, så kände vi att riskera knä, höfter eller fötter 7 veckor innan Kullamannen är jäkligt dumt! Vi hade fått ut exakt vad vi ville med detta genrepet, att springa, gå med stavar, lokalisera banan, finna var vi kan springa, var vi ska gå, svårigheter och humördippar, nu ska vi bara reka banan på Kullaberg sen vill jag nog säga att vi kan inte göra mer innan Kullamannen, utan vi är så förberedda vi bara kan bli! 

  

Att vara igång så många timmar, 10 h i rörelse och 12 h totalt, är helt sjukt intressant upplevelse, att se hur kroppen orkar, vad man klarar, och framförallt hur den återhämtar sig efteråt, hur huvudet skriker efter sömn medan kroppen efter rörelse, hur man kan slockna på 3 röda sekunder och sen vakna upp 3 h senare och känna att kroppen måste få röra på sig, helt omöjligt att somna om annars, hur man hela dagen efter går mellan att vila och vilja röra på sig, hur kroppen bara skriket yeeees när man sätter sig på en cykel och trampar runt benen, utan belastning bara enkel cykling, hur man på söndagen faktiskt kan stå på ett pumppass och direkt efter uppvärmningen känner sig stark i kroppen och kan köra på som vanligt, att köra bodybalance utan att leder smärtar och det bästa av allt när man går ut och kör pannlampslöpning på kvällen och har två ben som springer ifrån en. Den känslan, den får mig att känna mig stark inför kommande lopp, och jag hoppas innerligt att jag kan få behålla denna känslan och att den kan hjälpa mig den 5 November när vi står på startlinjen och har 10 orörda mil framför oss! 

Olika mål tillsammans

Kan man springa tillsammans fast man har olika mål och är på olika nivåer? Självklart kan man det! Jag och sambon är INTE på samma nivå och har helt olika vecko/månads/års mål när det kommer till löpning, 

• Ett hans huvudträning är löpning, min är bodypump, boxning, bodybalance löpning, rent kort sagt en mix av all träning, typ haha

• Två han har sprungit längre än mig, alltså inte distans utan tid, jag började ju springa för 3 år sedan, ja dvs löpning som innebar att man inte fick någon medalj, jag hade ju sprungit både toughest (4 ggr), extreme run, Action run, en halvmara och en mara, men då fick man som sagt medalj, att springa frivilligt var inte riktigt min grej, brukade säga -ser ni mig springa så spring för då är det något som jagar mig! Men då och där för 3 år sedan så smugglade Anton in löpningen tillsammans med kärleken, ni vet kärleken gör en blind och innan jag hann fatta vad jag gjorde så var vi anmälda till ett lopp tillsammans, och det var ju det här att springa för medalj.

• Tre som är det viktigaste att veta, det är att jag och Anton har två helt olika "bästa" tempo, där det skiljer mer än minuten per km, hans lugna tempo är typ mitt ha ihjäl mig tempo, här är det viktigt att respektera den långsammas tempo i vårt fall mitt tempo, när vi springer så är det jag som styr tempot och detta har jag fått jobba mycket med, att inte känna mig som en jäkla stoppkloss, där Anton gång på gång hävdat att han älskar att springa i vårt tempo, han älskar att springa tillsammans med mig, trotts detta kan jag än idag falla, inte lika ofta men dåliga löpdagar så är jag INTE snäll mot mig själv. 

Så när det kommer till att kunna springa tillsammans trotts olika mål så gäller det att hitta lösningar som gör att båda får ut det den vill ha ut av löpningen och ändå kunna göra det tillsammans, vi löser detta genom att vi ibland springer själv, vi jobbar ju om varandra så när den andre jobbar så tar vi våran rundor som passar oss och våran mål. Anton springer ju också hem från jobb, och när jag hinner och kan så springer jag och möter honom, då får han sitt tempo och jag får mitt fram tills vi möts sen enas vi om ett gemensamt tempo hem, ibland får jag dock påminna Anton om att jag faktiskt är med, när jag märker att jag håller på att dö för att ens ha en chans att hinna med. 

Det har även hänt nu på sistone att jag mött upp honom, han har behövt fler km än jag faktiskt orkat med, så då har vi möts upp sprungit kanske 1-2 km tillsammans för att sen skiljas åt igen och mötas upp hemma, detta gör att vi får löpning både tillsammans och vi når våra enskilda veckomål, jag ligger ju på 35 km i veckan och Anton ligger på 70 km i veckan, eller egentligen ligger han på mindre men i bakhuvudet vet jag om att han siktar på 70 km så jag kan likabra skriva 70 km.

När vi är lediga tillsammans så springer vi alltid tillsammans, det har hänt någon gång att jag skickat Anton att springa längre för jag vet att han vill och framförallt när han behövt för att nå sina mål när jag känt att jag har en dålig löpdag och helt enkelt inte kan springa så långt som han vill/behöver, men det är mer ett undantag i regeln. 

Hur är det då med våran olika tempo, får Anton ut vad han vill och behöver i sin löpning när han springer med mig? Sliter jag ut min kropp och pressar mig onödigt hårt för att hinna med hans tempo? 

Nä som sagt vi försöker alltid ta det tempot som passar oss den dagen, målet är behagligt snacketempo, vi springer och snackar om allt mellan himmel och jord under våran gemensamma löprundor, ibland klarar vi högre snacketempo ibland får det bli lägre, och som sagt jag är den långsamma av oss så det blir oftast jag som får styra tempot, men det har hänt nån gång (läs en typ ) att jag faktiskt fått justera mitt för att Anton haft en riktigt usel löpdag, hans dåliga löpdag tempo är ju som sagt mina bra löpdagar tempo *ler*  

Och då vi inte springer för att göra några PB på milen lopp utan faktiskt springer för att kunna springa ultralopp så ja, jag vill säga att han får ut massor av våran gemnsamma löprundor. Idag, när jag hade en sjukt bra löpdag igår, kan jag tom säga att mitt tempo gynnar oss där, ja inte om målet är att sätta banrekord men där är vi inte, och jag kommer heller inte komma dit, inte för att nervärdera min egna löpning utan helt enkelt för att det är inte mitt mål med träning och lopp, hur Anton tänker där vet jag egentligen inte 100% men idag är hans mål att tillsammans med mig göra Kullamannen sprint (100 km) och Tjörnarparen (100 km) och att vi ska ta oss i mål tillsammans.

Anton har även deklarerat att våran löprundor i det här långsammare tempot gjort honom snabbare, vilket jag ibland tror han säger för att vara snäll, men när jag ser hans tider på strava så kan det faktiskt vara just så.

Så oavsett tempo eller mål så kan man alltid hitta en medelväg till att kunna springa tillsammans om det verkligen är det man vill göra.

/Marie 

Den perfekta planen sprack

I helgen blev det exakt detta som jag snackade om häromdagen, en plan, en perfekt plan, träning och tid med barnen men ändå blev allt bara totalt kalops, ett akutbesök med dottern fördärvade allt och till ingen nytta tänkte jag skriva, men klart vi fick ju reda på att inget var brutet så helt bortkastat var det ju inte, även om det gick onödiga timmar i olika väntrum pga vad jag vill säga rent jäkla dålig samarbete mellan 1177 och våran vårdanrättningar, nu försökte "hon som var trött på livet" inne på akuten försvara 1177 att dem är ju trotts allt risktäckande och vet inte att det finns en kvälls/helgmottagning i Helsingborg, vilket jag vill säga njaaaa då har ju faktiskt 1177/sjukvården något att jobba med, samt orden "det är en lag att 1177 ska säga kör upp på akuten" som jag fortfarande inte vet om hon menade eller om hon var sarkastisk då tonläget på människan var detsamma hela tiden dvs jag har jobbat hela helgen och är så jäkla trött på folk som kommer upp med icke akuta anledningar (inkl vi kände jag).

Summan av kardemumman av denna 3 h vistelsen på akuten var att vi kunde ringt kvälls/helgmottagningen fått BOKAT en tid och därmed sluppit sitta och vänta 2 h på akuten för att få komma till receptionen, som jag sen tycker skulle kunnat sagt och bokat detta till oss, istället för att skriva in oss på akuten för att sen sköterska skulle göra detta, tur var att vi fick iallafall tid 30 min senare så det blev en flytt från ett väntrum till ett annat, läkaren där sen tittade på Lowa, och nu menar jag ordagrant tittade, inte klämde inte kände, ingenting utan tittade och sa - ja jag kan inte bedöma utan röntgen så jag skriver en remiss till akutröntgen (detta tycker jag ju hon inne på akuten kunde gjort så hade vi kunnat gå dit och gjort detta under dem 30 min som vi ändå bara väntade), på akutröntgen var det den kortaste väntan iallafall 10 min senare så satt vi åter i väntrummet och väntade, fick beskedet inget brutet jobba med handen hejdå. Jag vet inte vad jag egentligen vill att dem ska göra men det kändes som sagt som 3 h till ingen nytta då man inte ens kände och kollade mjukdelarna eller senorna eller vad man nu kan kolla, men som sagt dottern ville få den kollad och efter sonens spricka så vågade vi inte chansa med att nonchalera henne omifall att, det räcker att vi faktiskt skrattade lite ödmjukt åt henne i 3 dagar.

Så min plan för söndagen med att direkt efter mitt pumppass, skicka ner sonen och ev dottern till L-bryggan för att själv springa en omväg dit och sen spendera dagen med att fiska krabbor och bada tillsammans med dem blev som sagt helt omkullkastad, istället blev det endast en veckomål/runstreak runda på 4 km innan jag fixade middagen, fanns inte en chans att jag hade haft energi till att laga mat efter vi kom hem om jag gjort som dottern och slängt mig på soffan, istället så gick jag direkt upp och bytte om och begav mig ut, och det finns ingen bättre känsla än att känna hur huvudvärken sakta släpper under löpturen och känslan efteråt när man åter har energi till att orka ta tag i saker gör att det är värt kampen man för med sig själv när man står och väljer mellan soffan och löpskorna. Även om vila kan vara bra det med, så fanns det inte tid till både löpning och vila igår så då prioriterar jag löpningen och siktade på tidig sänggång på kvällen istället. 

Dock var igår en sådan dag när jag kände för att skrinlägga alla mina jäkla mål och utmaningar som jag har, men det är inte rätt tillfälle att göra det, jag och sambon har framtidsplaner, riktigt utmanande och kul sådan tom. kommer skriva mer om det, men det kommer innebära att löprundor som tänker skippas för att man har en jäkla fis på tvären nja det finns det inte utrymme för.

/Marie

Att få ihop vardagen

Jag håller ju på med en såkallad runstreak, dvs man ska springa varje dag, distans tror jag är frivillig men jag vill ha MINST 3,5 km varje dag. Jag har ju sprungit ett bra tag dem dagarna jag inte har mina pumppass men efter att ha snackat med min ena granne och beklagat mig lite om det här med tiden, ja jag av alla människor som menar att tid har vi om vi bara rannsakar oss själva beklagade mig om tiden, för hon menade att 30 minuter har vi alla, för ja, det är vad det max tar att springa 3,5 km (jag går 3 km på 30 min så jo jag vill sticka ut hakan här och säga att det är vad det max tar). 

Jag försökte ju med både den ena ursäkten efter den andra, barnvecka, fixa middag, köra till och från gymet osv. men när hon sa att hon ibland kom ut 21:30 så gav jag upp med ursäkter för jo om vi som sagt rannsakar oss så har vi faktiskt tiden. Orken, lusten, viljan you name it DET är en annan femma, den kan både dala och försvinna helt, det är jag villig och erkänna och ibland får man helt enkelt inse att det som måste göras är inte alltid det man har lust att göra.

Är det då bra för en att sätta denna pressen att hinna med allt? Träning ska ju inte vara en press utan skoj och bra för en, men det är ju faktiskt när man ser träningen som något ont måste som det blir en negativ press, och handen på hjärtat vad är det vi ska ha all tiden till? Netflix och chill som vi skämtsamt brukar säga där hemma? Det är viktigt att vila säger alla, men än en gång handen på hjärtat, vilar vi inte jäkligt mycket nu för tiden? 

Jag och Sambon brukar bryta ner det, om vi tränar 1 h om dagen så är det 7 h i veckan, en vecka består av 168 h, tänker man så, då är det väldigt lite man rör sig, och är det något som vi människor blir så är det latare OCH väldigt många av dem som tränar är faktiskt dem lataste, man gömmer sig bakom ev 7 h träning och menar att jag tränar minsann varje dag, och jajo det är bra men som med allt annat så är det faktiskt helheten av ens livstil som avgör. Vad säger jag då, ska vi springa ihjäl oss? ska vi aldrig få bara sitta ner med en kopp kaffe och bara andas? Självklart! men måste det ena utesluta det andra? 

Så tillbaka är det bra att pressa sig själv till aktivitet varje dag, svar ja JAG tror det, jag tror det är det bästa pensionssparandet man kan göra, jag tror att man ger sig själv en bra livsstil genom att göra detta, nu menar jag inte att man ska spränga blodkärlen på varje träningspass, jag vill tom säga att det är något man alltid ska undvika, såvitt du inte tänker satsa på någon proffskarriär så tycker jag inte att man ska pressa sig till sjuka vikter eller tider, utan målet med en vardagsträning ska vara att ha en stark och rörlig kropp som orkar med vardagen. 

Jag har inte ärats med fler timmar på dygnet än någon annan, utan jag liksom många andra får planera och snurra planerna både en och två gånger ibland för att hinna med allt jag både vill och som måste göras, även jag får mina planer omkullkastade och kan vid dessa tillfällena tappa allt och bara vilja strunta i det, men samtidigt så vet jag efter många års tränande att man ångrar ALDRIG ett träningspass! 

Och nä jag är inte ute efter en klapp på axeln och hur jäkla duktig jag är, jag är inte ute efter att sätta en nagel i ögat på folk, utan den sätter oftast folk i sina egna ögon med deras dåliga samvete för att dem vet vad som behövs göras men dem gör inte. 

Hur får jag då min vardag att gå ihop med barn varannan vecka, heltidsjobb och jobb som instruktör med två pass i veckan? Planering och åter planering såpass ibland att en bilkö eller en oplanerad maxitur kan ställa till det rejält, men då får man som sagt helt enkelt planera om och göra det bästa av det och försöka att inte gå ner sig. Nu är ju mina barn "stora" och jag får mycket hjälp av dottern som tycker det är skoj att laga mat, men dem har ju inte alltid varit stora. 

Och när jag sticker ut hakan så vet jag om att det ALLTID finns undantag, men dem är minimalistiska i det stora hela och många gånger är det inte ens dem som "gnäller" att tiden inte finns. 

Att få in löpningen tisdagar och Torsdagar barnveckorna har hitintills varit det kämpigaste, mest pga samvetet, detta samvete som ofta skapas på sociala medier, som så mycket annat, jag har löst detta genom att erbjuda barnen att följa med, och säger dem nej så har jag ju faktiskt erbjudit mig tid med dem, men dem valt att tacka nej, smart va! För barn kan faktiskt vara med på löprundan, självklart får man lägga det på deras nivå men alla löprundor räknas även dem som man kanske måste stanna och andas tre andetag på. 

Andra tips för att få in löpningen är som sambon, springa till eller hem från jobb (jag har för långt tycker jag, 14 km enkel väg), ta en omväg till affären, morgonlöpning (den kämpar jag med, har lyckats 2 gånger), som sagt lösningen finns om man inte fastnar på problemet! 

/Marie 

Börjar om

 Jag har länge funderat på om jag skulle börja blogga igen, velat fram och tillbaka, jag tycker ju om att skriva, jag är inte bra på det, och kommatecken och punkter tja dem får ni släng in där ni tycker dem ska vara för JAG har INGEN aning, och med två barn som fått diagnosen dyslexi så får jag väl helt enkelt inse att dem ärvt det från någon 👀

Jag har ju svårt att hålla mig till teman och sånt där, men jag kan nog redan nu säga att det kommer vara mycket tankar och åsikter om kost, barfotalöpning och träning rent allmänt. Jag är ingen expert och har ingen som helst utbildning varken i kosthållning eller ergonomi utan bara helt enkelt full av åsikter, funderingar och frågeställningar som ibland måste vädras, och kanske kan man tycka att hmmm det där låter vettigt eller bara men herregud vad tappad hon är och det bästa av allt är att det är OK, dvs så länge det går åt båda hållen vill säga 😊 

Och till alla er som bara inte kan med emojis, sorry dem kommer finnas 😝