Att Träna med barn

Min dotter har ju gått och blivit med träningskort, inte helt kravlöst från vår sida (läs tidigare inlägg om just barn, träning och krav) vi betalar hennes träningskort om hon tränar MINST två gånger i veckan, missar hon (obs gäller såklart inte om hon är sjuk är väl lika bra att skriva) så får hon själv stå för kostnaden. Man kan kanske tycka två är lite om man bortser från ingen aktivitet, men man kan säkert tycka mycket om man ser till att hon även tränar taekwondo 2-3 gånger i veckan, nu är hon själv tränare på tisdagar och kör dubbelpass på fredagar, hon har även öppet att träna nere på Viktoriahuset där den lite mer avancerade gruppen är, jag har ju fortfarande inställningen med taekwondon att det ska roligt och kravlöst, det är inte för alla att tävla och avancera, vissa vill bara träna för att dem tycker det är kul och bra träning, detta är mer viktigt för mig än att hon går och försöker vinna en massa medaljer, skydden är inhandlade så hon kan om hon vill men hon behöver definitivt inte bara för att skydden är köpta. 

Hitintills har det gått bra för dottern med träning, och det är lite extraskoj att hon faktiskt hittat bodypumpen som jag själv brinner för och som jag nog skrivit även instruerar i, första gången hon skulle på mitt pass tog jag mig tiden att gå igenom ALLA teknikerna med henne och deklarerade att det var LÄTT vikt som skulle användas, för det är viktigt att växande ungdomar inte slänger på en massa vikt för tidigt, jag vill även säga att vill man ta med sig ett barn på bodypump (NW där jag är instruktör har ju träning från 11 år med förälder) så se till så att man kan gå igenom teknikerna innan och var beredd att lägga undan din egna stång för att korrigera barnet, behöver man hjälp så fråga gärna instruktören innan, för just Les Mills Bodypump har ingen floorcoaching utan detta sker framifrån, så oavsett om vi ser att någon gör fel så varken får vi peka ut personer eller för den delen släppa vår stång och gå ner och korrigera, fel kan många tycka men det är lika lätt att göra fel ute i gymmet och där säger INGEN till, inne i salen så snackar, iallafall jag, teknik så deltagarna får sår i öronen, så vill man sen ha hjälp med tekniken så be instruktören visa innan eller efter och sen som sagt var beredd att få lägga ner stången och korrigera om inte barnet rättar efter vad instruktören säger. 

Jag har både haft dottern på mitt pass och vi har gått tillsammans på L bodypump, här har jag lagt ifrån min stång och kunnat korrigera henne, inte mycket för hon är duktig på att lyssna när hon är på mina pass, såpass att jag funderar på om jag ska ta allt med hemmaracet för henne när vi är där *ler*. 

Jag tycker det är viktigt att sätta barnen i fokus när man tränar med dem, lyssna på vad dem vill och faktiskt sätta sig själv åt sidan, ta träningen för vad den är med barn, samtidigt är det väldigt viktigt att INTE förminska deras prestation i vad dem gör, man tävlar inte med sina barn och man uppmuntrar dem att göra istället för att pressa, det är viktigt att förstå att ens egna långsamma tempo eller låga vikt kan vara deras snabba kontra tunga vikt. 

Och när dem gör rätt beröm och åter beröm, man kan aldrig få för mycket beröm som barn, behöver barnet stanna eller pausa så låter man dem göra det, dottern är 15 år så henne kan jag skämta med att hallå jag sa pulsa inte pausa på pumpen, men det är viktigt att veta att man KAN skämta med barnen, jag kan skämta med Lowa på pumpen men skulle jag dra så mycket som ett skämt till henne när hon springer (dem få gånger det har hänt) så är jag inte säker att jag hade kommit hem, däremot kan jag skämta med Ludwig under en löptur men måste vara mer försiktig fram med honom om annat. Så det gäller att känna av sina barn och utgå från där hur man får ens träning tillsammans att fungera, jag tycker även att det är viktigt att känslan under aktiviteten är bra, få barnen att förstå att det är OK att ha en dålig dag, det är ok att det är lite jobbigare, att man vill ta ett lugnt träningspass, det behöver inte alltid gå snabbt utan det är viktigare att man gör, här är det ens uppgift som förälder att ta bort sitt egna synsätt till träning, för det behöver inte vara samma för barnet, och det är ok då utgår man från barnet, jag vill säga samma tänk som jag har med löpningen mellan mig och sambon, jag är den långsamma så jag bestämmer tempot.

Jag fick även med mig dottern på bodybalance, här gick jag inte in och korrigerade henne någonting, det är kroppsvikt samt att man byte övningar och positioner hela tiden, A är också sjukt bra på att säga exakt vad man ska göra så jag tyckte Lowa hängde med bra. Detta var dock inget för henne men jag är glad att hon provade, det var jag som tyckte Lowa skulle få känna på ett rörlighetspass och hade hon kunnat komma bara på avslappningen hade hon gjort det hahaha

Dottern har ju mer tävlingstänk än sin bror, vilket gör att man måste tänka olika med dem, när dottern försöker tävla göra klart för henne att jag är inte intresserad av det, för mitt mål är att lyfta henne utifrån hennes grund, inte riskera att bryta ner henne bara för att bevisa att jag kan vinna, sonen blir ju lättare där då han och jag har samma tänkt om tävlandet, det är me vs me inget annat, alla vikter, sträckor, segment resultat är me vs me, att alltid sträva efter att bli en bättre version av sig själv och inte bry sig om hur andra presterar, med löpning har jag varit inne på det innan, där är dag, mående, skor antal km i benen innan, efter och massa andra faktorer som spelar in, det är inte svart vitt, då är det bättre att bara försöka bli en bättre version av sig själv och skita i vad andra presterar. 

/Marie

Kost och barn

Jag tänker fortsätta på samma tema som igår, dvs kosten, denna gången med fokus kosten och barn, för även jag har två barn som kan rynka på näsan åt maten som jag tycker vi ska äta, lägg till att dem är varannan vecka barn, där deras pappa inte har samma kosttänk som vi, så kanske ni förstår att det inte alla gånger är så lätt, varken för mig eller för barnen för den delen.

Jag tror ju på att barn äter det som serveras och att alla barn ska smaka av maten och mina barn har alltid behövt smaka lika många skedar som dem är år, detta då jag inte tror på att ta in en liten bit i munnen och sen döma ut maten, jag ser även till att dem smakar igen med jämna mellanrum, och även i olika former, tex en svamp i en gryta kan smaka annorlunda i en annan, konsistenser kan man inte alltid göra något åt men även här tycker jag det är viktigt att dem smakar igen så att det inte bara blir en fixide i huvudet. 

Jag tillhör ju även den "stränga" mamman som inte låter mina barn leva på mackor till frukost och mellis, utan jag vill att dem äter frukost/mellis som man blir ordentligt mätt på, självklart att jag kan fråga vad dem är sugna på och sen försöker jag möta det med det som jag tycker dem ska äta, som tex om sonen vill ha yoghurt med flingor så kompromissar vi på turkisk yoghurt med pauluns granola. Dottern är ju lite svårare att pleasa med frukostar då hon måste vara sugen på det, men som förra veckan deklarerade hon efter att ha ätit chiapudding vara och varannan dag i några veckor att hon var trött på det och ville ha just mackor, så då valde jag att baka ett bröd istället, hon var nöjd (en dag eller två) och det blev frukost som jag iallafall visste vad det innehöll. 

Vi har inga sockrade flingor hemma, vi har faktiskt inga flingor alls, jag har hittat EN cornflakes som var utan socker, denna fanns faktisk på den glutenfria hyllan, EN! det är tamigfan skrämmande, kellogs k tänker kanske ni nu, dem är väl iallafall utan socker, jo tjena eller inte, som sagt frukostflingor är inget som finns hos oss, däremot så har vi som sagt pauluns Granola då denna är utan tillsatt socker, jag själv kör ju med min torra frö mussli men den tycker inte barnen om. 

Så man kan få bra frukost utan en massa socker och som barnen också uppskattar, det gäller bara att introducera den för dem, nu får faktiskt sonen ta lite kokossirap (vi har ingen flytande honung hemma just nu) på, och ja det är socker men här kan man själv styra mängden, och som jag skrev igår det är inte sockret i sig som är det farliga utan HUR ofta man äter det. Sonen har ju också fastnat för overnightout som han varierar med och dottern har som jag skrev innan kört på chiapudding, havregrynsgröt eller smoothie. 

Dryck till maten är vatten, eller ett glas mjölk, och skrik inte nu vaaa begränsar du mjölk, ja jag begränsar mjölk, ett glas om dagen, är man törstig dricker man vatten, mjölk för starka ben är så old news, man får i sig tillräckligt av detta om man äter en varierad kost! Ibland på helgen kan dem få någon "socker dryck", aldrig coca cola, denna är beroendeframkallande iockmed koffeinet tillsammans med sockret så hos mig får dem inte det även om jag vet att dem dricker det hos sin pappa, ren principsak helt enkelt, nu är ju barnen vana vid detta och protesterar heller inte, och självklart dricker vi också vatten, det är som sagt på helgerna när vi ta en öl till maten som dem också kan få något annat, man kan inte säga till barnen att dricka vatten och sen dricka något annat själv, barn gör som man gör inte som man säger. 

Vi pratar jättemycket om kost hemma hos oss, mycket mindre om vikt, för mitt kosttänk med barnen handlar INTE om vikt, det handlar om att barnen ska få i sig bra och näringsrik mat som gör att dem orkar vardagen och aktiviteterna som dem utför, jag vill även att dem ska veta hur mycket skit det finns i den färdiga maten man köper, och jag förklarar sakligt varför jag inte köper hem en viss sorts mat eller dryck, jag vill säga att oftast köper barnen det, den lille mer än den stora, men ofta är det hennes vilja att ha en viss sak som tar över viljan att lyssna på mig varför jag inte köper hem den.

Middagar bestämmer vi ju oftast tillsammans, och det är inte svårt att laga mat från grunden enligt barns önskemål, vill dem ha kyckling nuggets så är det faktiskt bara att köpa kycklingfilé och panera denna, vill dem ha hamburgare så köper man någon färs och gör sina egna burgare, fiskpinnar samma som med nuggets, köp fisken och panera själv, pizza, även här gör den själv, fixa din egna tomatsås så blir den exakt så som du vill ha den, pasta och köttfärssås, använd bönpasta (säg inget till barnen så märker dem garanterat inte ens det) som sagt det finns många lösningar att få i barnen bättre råvaror, jo det tar kanske liiiite längre tid i köket, men kan det inte vara värt det för att få i våra käraste näringsrik mat? Om inget annat ta det som tar längre tid på helgerna och gör det tillsammans med barnen, tänk att få äta fiskpinnen som dem själv panerat. Ofta gör vi saker krångligare än vad det är och hamnar i korv och färdiga köttbullar träsket och gömmer oss bakom -ja men köttprocenten var hög, men hur mycket annat som där inte ska vara fanns i? Och nä jag stoppar inte min egna korv, jag äter inte gärna korv faktiskt och inte heller mina barn, såvitt den inte är grillad i skogen (inte ens då äter dottern korv om hon får välja), och som jag skrev igår det handlar inte om undantagen utan det handlar om det vardagliga. 

Det kan låta väldigt hårt i folks ögon men jag tror det låter hårt pga att det är så långt från ens egna tänk, för alla som tycker jag är hård tycker jag garanterat är för slappa, det går liksom handihand, det är vi som kan påverka att våran barn blir så hälsosamma man bara kan, den vägen vi visar barnen kan vi bara hoppas och önskar att dem väljer att gå, men vi kan inte visa dem en väg i sockrets/halvfabrikatets bana och sen hoppas att dem byter väg själv.

/Marie

Den perfekta planen sprack

I helgen blev det exakt detta som jag snackade om häromdagen, en plan, en perfekt plan, träning och tid med barnen men ändå blev allt bara totalt kalops, ett akutbesök med dottern fördärvade allt och till ingen nytta tänkte jag skriva, men klart vi fick ju reda på att inget var brutet så helt bortkastat var det ju inte, även om det gick onödiga timmar i olika väntrum pga vad jag vill säga rent jäkla dålig samarbete mellan 1177 och våran vårdanrättningar, nu försökte "hon som var trött på livet" inne på akuten försvara 1177 att dem är ju trotts allt risktäckande och vet inte att det finns en kvälls/helgmottagning i Helsingborg, vilket jag vill säga njaaaa då har ju faktiskt 1177/sjukvården något att jobba med, samt orden "det är en lag att 1177 ska säga kör upp på akuten" som jag fortfarande inte vet om hon menade eller om hon var sarkastisk då tonläget på människan var detsamma hela tiden dvs jag har jobbat hela helgen och är så jäkla trött på folk som kommer upp med icke akuta anledningar (inkl vi kände jag).

Summan av kardemumman av denna 3 h vistelsen på akuten var att vi kunde ringt kvälls/helgmottagningen fått BOKAT en tid och därmed sluppit sitta och vänta 2 h på akuten för att få komma till receptionen, som jag sen tycker skulle kunnat sagt och bokat detta till oss, istället för att skriva in oss på akuten för att sen sköterska skulle göra detta, tur var att vi fick iallafall tid 30 min senare så det blev en flytt från ett väntrum till ett annat, läkaren där sen tittade på Lowa, och nu menar jag ordagrant tittade, inte klämde inte kände, ingenting utan tittade och sa - ja jag kan inte bedöma utan röntgen så jag skriver en remiss till akutröntgen (detta tycker jag ju hon inne på akuten kunde gjort så hade vi kunnat gå dit och gjort detta under dem 30 min som vi ändå bara väntade), på akutröntgen var det den kortaste väntan iallafall 10 min senare så satt vi åter i väntrummet och väntade, fick beskedet inget brutet jobba med handen hejdå. Jag vet inte vad jag egentligen vill att dem ska göra men det kändes som sagt som 3 h till ingen nytta då man inte ens kände och kollade mjukdelarna eller senorna eller vad man nu kan kolla, men som sagt dottern ville få den kollad och efter sonens spricka så vågade vi inte chansa med att nonchalera henne omifall att, det räcker att vi faktiskt skrattade lite ödmjukt åt henne i 3 dagar.

Så min plan för söndagen med att direkt efter mitt pumppass, skicka ner sonen och ev dottern till L-bryggan för att själv springa en omväg dit och sen spendera dagen med att fiska krabbor och bada tillsammans med dem blev som sagt helt omkullkastad, istället blev det endast en veckomål/runstreak runda på 4 km innan jag fixade middagen, fanns inte en chans att jag hade haft energi till att laga mat efter vi kom hem om jag gjort som dottern och slängt mig på soffan, istället så gick jag direkt upp och bytte om och begav mig ut, och det finns ingen bättre känsla än att känna hur huvudvärken sakta släpper under löpturen och känslan efteråt när man åter har energi till att orka ta tag i saker gör att det är värt kampen man för med sig själv när man står och väljer mellan soffan och löpskorna. Även om vila kan vara bra det med, så fanns det inte tid till både löpning och vila igår så då prioriterar jag löpningen och siktade på tidig sänggång på kvällen istället. 

Dock var igår en sådan dag när jag kände för att skrinlägga alla mina jäkla mål och utmaningar som jag har, men det är inte rätt tillfälle att göra det, jag och sambon har framtidsplaner, riktigt utmanande och kul sådan tom. kommer skriva mer om det, men det kommer innebära att löprundor som tänker skippas för att man har en jäkla fis på tvären nja det finns det inte utrymme för.

/Marie

Att få ihop vardagen

Jag håller ju på med en såkallad runstreak, dvs man ska springa varje dag, distans tror jag är frivillig men jag vill ha MINST 3,5 km varje dag. Jag har ju sprungit ett bra tag dem dagarna jag inte har mina pumppass men efter att ha snackat med min ena granne och beklagat mig lite om det här med tiden, ja jag av alla människor som menar att tid har vi om vi bara rannsakar oss själva beklagade mig om tiden, för hon menade att 30 minuter har vi alla, för ja, det är vad det max tar att springa 3,5 km (jag går 3 km på 30 min så jo jag vill sticka ut hakan här och säga att det är vad det max tar). 

Jag försökte ju med både den ena ursäkten efter den andra, barnvecka, fixa middag, köra till och från gymet osv. men när hon sa att hon ibland kom ut 21:30 så gav jag upp med ursäkter för jo om vi som sagt rannsakar oss så har vi faktiskt tiden. Orken, lusten, viljan you name it DET är en annan femma, den kan både dala och försvinna helt, det är jag villig och erkänna och ibland får man helt enkelt inse att det som måste göras är inte alltid det man har lust att göra.

Är det då bra för en att sätta denna pressen att hinna med allt? Träning ska ju inte vara en press utan skoj och bra för en, men det är ju faktiskt när man ser träningen som något ont måste som det blir en negativ press, och handen på hjärtat vad är det vi ska ha all tiden till? Netflix och chill som vi skämtsamt brukar säga där hemma? Det är viktigt att vila säger alla, men än en gång handen på hjärtat, vilar vi inte jäkligt mycket nu för tiden? 

Jag och Sambon brukar bryta ner det, om vi tränar 1 h om dagen så är det 7 h i veckan, en vecka består av 168 h, tänker man så, då är det väldigt lite man rör sig, och är det något som vi människor blir så är det latare OCH väldigt många av dem som tränar är faktiskt dem lataste, man gömmer sig bakom ev 7 h träning och menar att jag tränar minsann varje dag, och jajo det är bra men som med allt annat så är det faktiskt helheten av ens livstil som avgör. Vad säger jag då, ska vi springa ihjäl oss? ska vi aldrig få bara sitta ner med en kopp kaffe och bara andas? Självklart! men måste det ena utesluta det andra? 

Så tillbaka är det bra att pressa sig själv till aktivitet varje dag, svar ja JAG tror det, jag tror det är det bästa pensionssparandet man kan göra, jag tror att man ger sig själv en bra livsstil genom att göra detta, nu menar jag inte att man ska spränga blodkärlen på varje träningspass, jag vill tom säga att det är något man alltid ska undvika, såvitt du inte tänker satsa på någon proffskarriär så tycker jag inte att man ska pressa sig till sjuka vikter eller tider, utan målet med en vardagsträning ska vara att ha en stark och rörlig kropp som orkar med vardagen. 

Jag har inte ärats med fler timmar på dygnet än någon annan, utan jag liksom många andra får planera och snurra planerna både en och två gånger ibland för att hinna med allt jag både vill och som måste göras, även jag får mina planer omkullkastade och kan vid dessa tillfällena tappa allt och bara vilja strunta i det, men samtidigt så vet jag efter många års tränande att man ångrar ALDRIG ett träningspass! 

Och nä jag är inte ute efter en klapp på axeln och hur jäkla duktig jag är, jag är inte ute efter att sätta en nagel i ögat på folk, utan den sätter oftast folk i sina egna ögon med deras dåliga samvete för att dem vet vad som behövs göras men dem gör inte. 

Hur får jag då min vardag att gå ihop med barn varannan vecka, heltidsjobb och jobb som instruktör med två pass i veckan? Planering och åter planering såpass ibland att en bilkö eller en oplanerad maxitur kan ställa till det rejält, men då får man som sagt helt enkelt planera om och göra det bästa av det och försöka att inte gå ner sig. Nu är ju mina barn "stora" och jag får mycket hjälp av dottern som tycker det är skoj att laga mat, men dem har ju inte alltid varit stora. 

Och när jag sticker ut hakan så vet jag om att det ALLTID finns undantag, men dem är minimalistiska i det stora hela och många gånger är det inte ens dem som "gnäller" att tiden inte finns. 

Att få in löpningen tisdagar och Torsdagar barnveckorna har hitintills varit det kämpigaste, mest pga samvetet, detta samvete som ofta skapas på sociala medier, som så mycket annat, jag har löst detta genom att erbjuda barnen att följa med, och säger dem nej så har jag ju faktiskt erbjudit mig tid med dem, men dem valt att tacka nej, smart va! För barn kan faktiskt vara med på löprundan, självklart får man lägga det på deras nivå men alla löprundor räknas även dem som man kanske måste stanna och andas tre andetag på. 

Andra tips för att få in löpningen är som sambon, springa till eller hem från jobb (jag har för långt tycker jag, 14 km enkel väg), ta en omväg till affären, morgonlöpning (den kämpar jag med, har lyckats 2 gånger), som sagt lösningen finns om man inte fastnar på problemet! 

/Marie