Racerapport Kullamannen Sprint 100 km

Kullamannen revanschen, som vi väntat, även om jag med mina fotproblem förra året är rätt glad att det blev uppskjutet ett år, men i fredags var det dax att entra startlinjen. Vi bestämde oss för att boka in oss på hotell skansen från torsdag till fredag, att kunna ramla ut på startlinjen kunde vara rätt gott, och verkligen ett beslut jag inte ångrade, visst vi fick förlita oss på den frukosten som vi fick i frukostpåsen, men ändå så värt att kunna sova någon timme längre. Dock tycker jag det är konstigt att man inte valde starta upp frukosten 2 h innan istället för alla dessa frukostpåsar som stod där, känns mer miljövänligt men men jag är supertacksam för frukostpåsen så missförstå mig rätt. 

Starten skulle gå 07:00 men pga att det tog längre tid vid nummerlappsutdelningen än dem räknat med så blev den framflyttad, vilket inte hade gjort supermycket om det inte varit för att vi tvingades stå ute och vänta i värsta vinden, eller för vår del var det rätt lugnt, med rätt kläder kommer man långt. 07:15 släppte dem iväg 100 mils löparna och 07:35 var det vår tur, ÄNTLIGEN!

Vi började lugnt, hade bestämt oss redan innan att inget försök till massa omspringningar utan vi skulle nöja oss att ligga där vi låg, just för att inte slösa energi på sidoförflyttningar och onödiga tempoökningar som man gärna gör när man ska komma om, nu var vi inte supermånga sprintare, ett 100 tal, vilket är lite om vi ser till dem 600?  som var i 100 miles gruppen (inom löpning så finns det tydligen fler galna personer än vad man tror *ler* ).

Allt flöt på bra, vi sprang och pratade om allt och inget, småpratade med andra löpare som var nyfikna på våra fivefingers, och även imponerade över hur starka våra fötter måste vara, och så här dagen efter, ja jag vet att vi startade i fredags och det är söndag men då vi kom i mål på lördagen så är det dagen efter, i vilket fall som så här dagen efter så är jag också djupt imponerad över min styrka jag byggt upp i fötterna på så kort tid, 2018 träffades jag och Anton innan dess har jag gått i diverse "stabila" skor, 2019 började jag springa med merrell barfota skor och 2020 när mina fotproblem uppstod gick jag helt över till fivefingers, men det var ett sidospår.

Anton hade satt upp som mål att vi skulle springa till Ängelholm, lugnt men ändå springa, planen var att vara i Ängelholm vid 14:00 (detta vid start 07:00), vi sprang mer eller mindre hela tiden, dem värsta backarna gick vi i och sen tvingades vi pga skorna att gå där det var som värst stenar, där vi förlorar vinner andra, över dessa stenar kan ju alla med skor bara plöja på medans vi får vara lite mer försiktig så det blev ett snabbare än gå men ändå inte jogg tempo där, men det visste vi och la inte ner vikt på, utan vi sprang på och höll faktiskt vår tidsplan jäkligt bra, trotts att vi båda vid mil 2 drog i och bröt varsen lilltå, jag på höger fot och Anton på vänster, tror vi var framme i Ängelholm vid 15:00 och med tanke på att starten flyttats till 07:35 var vi nöjda, löpningen hade flyttit på bra, magisk natur och många skratt när vi hade en lama som ville följa med oss hahaha, bästa minnet faktiskt och för att förstå det så måste man ha Anton bredvid sig som säger det han tror Laman tänker, som han kan få mig att skratta 💓. 

Leendet på oss båda, när andra trippade sidan om, sprang rakt genom leran, det är på någotvis vår typ av löpning, rakt genom leran med ett leende och det svalkade den där brutna tån, vi valde faktiskt flera gånger att strunta i spång och istället rakt igenom vattnet, det gäller att ta fram det som får en att le på sådana här löpturer, det gäller även att stanna upp och ta 5 sekunder till att titta var man ska, jag har full förståelse för dem som tävlar i toppen att dem inte gör detta men för oss som har som mål att ta oss i mål vore det dumt att INTE passa på att njuta i plågan. 

    

I Ängelholm hade vi bestämt oss för att det fick ta den tid det tog, ingen stress, utan vi fyllde på med buljong, alltså den buljongen, to day for typ som mackorna man får efter förlossningen, i sin enkelhelt vid tillfället så blir det rena lyxmåltiden, lägg sen till kaffe på det och ni förstår nog lyckan, kaffe smakar alltid bäst utomhus men efter 52 mil i benen så kan jag meddela att det är MAGISKT med en kopp kaffe.

Blev även byte av kläder och skor, och här var det en tvekan om jag skulle våga byta skor, risken att ta av skon är att den brutna tån svullnar upp innan man hinner få på nästa, men samtidigt så skyddar dem skorna som låg i dropboxen lite mer om man råkar slå i tårna, så det blev ett snabbt av med kläder, strumpor och skor sen bita ihop och tvinga på nya skor. Byte av löparkläderna var bara för att få på oss värmare inte för att vi fryst en endaste gång på vägen till ängelholm utan mest för att vi vet att både temperaturen och tempot går ner på natten när man springer i pannlampans sken och ska hitta rätt samtidigt, och var det nått vi INTE tänkte falla på så var det fel klädval. Tanken var som sagt innan vi kom till Ängelholm att ta god tid på oss, ev sitta ner i lugn och ro innan vi begav oss ut, men dem har verkligen tänkt på att ingen ska fastna i depåerna, för det var till att byta om ute och sen inga stolar alls att sitta på haha, så när vi fått på oss kläderna, gått på toa, så begav vi oss faktiskt iväg, här hade jag gått in med en åsikt, den enda faktiskt i vårt upplägg hahaha, vi skulle springa minst två km, även om stavarna kopplades loss från väskan och blev lättillgängliga så ville jag springa minst två km, och vi sprang faktisk 4 km, sen hände något i min baksida nere vid knävecket, en smärta smög sig på, så jag frågade om vi inte kunde gå en bit. 

  

Det började även bli mörkt och pannlampor fick plockas fram, tror vi gick och sprang kanske någon km till kanske till 60 km sen ville inte min baksida springa mer, vi försökte väl springa vid två omgångar till men där kände jag att jag ville hellre att vi gick ner och speedhikeade oss fram med stavarna till Kullaberg så att jag inte gick i sönder innan dess, vår tidsplan när vi skulle vara på berget skrinlades i samma veva och humöret på sambon sjönk, jag valde att inte ta åt mig även om hela jag kände att det var pga mig, men en skada som uppkommer kan man aldrig göra något åt och jag bet ihop och fortsatte framåt, tystnaden är aldrig bra men den smög sig på oss, vi försökte hålla humöret uppe och den där kaffen i Svanshall var litegrann av en räddning, men när vi kom vid Himelstorp var Anton tidspressad, jag kände att det var lugnt fortfarande, han vill ha minst 8 h på berget, jag kunde inte riktigt ge honom det, och när jag som varit och rekat "bonus" delen inte kunde svara på hur långt det var ner till Mölle och han irriterat tittade på klockan och menade att vi skulle ha långt över 120 km innan vi var i mål och vi hade faktiskt signat upp oss på ett 100 km lopp. Jag försökte bita ihop och intala mig att det var bara smärtan i Antons fötter samt trötthet som talade, vi kom väl in i Mölle vid 22:30 på fredagskvällen 7 timmer hade det tagit oss från Ängelholm till Mölle och nu hade vi "bara" 7 timmar på oss att ta oss runt dem sista 22 km, herregud tänker kanske ni nu 2,2 mil på 7 timmar, man går 1 mil på 1,5 timme, jajo så kan man kanske tänka om man inte som vi hade 87 km i benen OCH att det är 22 km på just kullaberg! 4 timmar hade det tagit oss när vi rekade den delen för någon månad sedan, jäkligt många fellöp dock men vi ska oxå tillägga att då var vi hela och hade pigga ben, nu var vi trasiga och hade allt annat än pigga ben. 

 

Det hade börjat blåsa upp rejält innan vi nådde Mölle så båda två valde att ta på oss vindjackorna, men efter att vi kommit upp för första backen och hamnade i lä inne i skogen så fick dem snabbt åka av, det är inget bra att kyla ner sig inifrån och ut genom att bli svettiga i onödan, nu kör vi förvisso med ullklädder så dem värmer ändå, men som sagt det finns alltid begränsningar på hur mycket det värmer när tröttheten slår in och man är låg på energi. Första delen av Kullaberg var "lätt" dock så gav Antons höftböj upp, samt att han hade rejält ont under fötterna, och hans humör sjönk mer och mer, vi stannade till i ett vindskydd vid himmesltorp ( japp vi skulle ditåt igen) så Anton kunde massera ut sina fötter samtidigt så upptäckte jag hur jäkla svullen jag var ovandel knäveck/nederdel lår, såpass att jag kunde inte böja benet, bestämde mig för att linda benet med gasbinda, men mest troligt pga dålig lindning så fick den slitas av relativt snabbt då det bara gjorde mer ont, efter himmeslstorp börjar helvetet, mot hållkull, det är inte mänskligt för fem öre, och jag kan inte sluta imponeras över dem som springer över denna terrängen som en annan springer på asfalt, men vi stavade på, försiktigt över stenarna och sen genom snår, rätt som det är känns det som vi går in i en vägg, det var en backe men det känns som en vägg, straight up och den tog aldrig slut, tårarna brände för varje träd jag skulle ta mig över, hittade till sist en teknik som funkade, när vi väl var upp för denna backe hade vi någon meters "lättare" terräng innan det var dax att bestiga hålkull, det finns en "lätt" väg sen finns det en svår, jag tror inte jag behöver skriva vilken vi skulle upp för, vi var ju som sagt och rekade denna delen för någon månad sedan, då trodde vi att vi hamnat fel, nu vet vi att det hade vi inte, att "klättra" upp för denna delen med ett ben som knappt kunde böjas, en bruten tå som värkte varje gång man stötte i var påfrestande men upp skulle vi, och känslan när vi väl kom upp var så jäkla underbar, såpass att jag bara var tvungen att fota.

 

Det var oxå sista bilden under loppet, för sen gick vi in i ett mörker, nu visste jag att det hängde på mig och mitt humör om vi skulle ta oss i mål, Anton tappade det mer och mer för varje meter och när vi kom till extra snurren innan Josefinelust hade brytjävulen börjat bita sig fast i honom, lägg sen till att vi båda två drog i våra brutna tår så många gånger så jag tappade till sista räkningen, min ända tanke när jag gjorde det och Anton frågade hur gick det var att vända mig om och bara skrika på honom HUR FAN TROR DU! men jag vet oxå om att det hade inte hjälpt oss så jag svor ut när jag slog i den, sen masade jag mig framåt med tårarna rinnandes och ända tanken var jag vill ha min medalj, det är det ända som kan göra att det är värt denna smärtan, nere vid Josefinelust tittade sambon på klockan, 03:30 tyckte jag han sa att klockan var, och då var han riktigt uppgiven och menade att har vi inte 1,5 timme minst uppe vid fyren så bryter vi. Jag blev helt tyst, va bryter, när vi är så nära, max 6 km bort och två timmar, så jag tog täten, stavade på, mantrade ut till sambon, sten här lyft på fötterna, rot akta så du inte snubblar, backe ner hala stenar osv. drog i min tå, grät tyst och fortsatte mana på sambon upp mot fyren, väl uppe var klockan 04:10 och sambon sa att det kommer aldrig gå, jag gjorde en snabb uträkning, det hade tagit oss 40 min från josefinelust upp mot fyren, det var lika långt till ramsvik och sen max 1 km till, sa detta till sambon, och vår räddning var nog att det fanns inte en vätskestation eller människa vid fyren, så vi klättrade neråt, jäkligt försiktigt, tog oss säkert 20 min ner (kändes det som) ett felkliv och vi hade varit skadade om ens levande, det kan låta dramatiskt men det är verkligen stup rakt ner bland klipporna och det var mörkt. När vi kom ner och började trampa upp ett tempo igen så började jag mitt mantra, varav Sambon säger sjukt irriterat, skit i alla stenar och rötter och bara stava på, oyeees han har fått målvittring detta kan gå, genom fårhagar med björnbärssnår stavade vi, ner till Ramsvik, där säger Anton, det kommer gå, och det var sån jäkla skön känsla att känna, väl nere på asfalt, mindre än 1 km så hade vi 28 minuter på oss, där visste vi att vi skulle klara det, vi hade inte gett upp, utan fortsatt, trotts smärta, trotts irritationer, så hade vi fortsatt, pussarna vid varje mil, kramen mitt på kullaberg som Anton tvingade sig till när vi tvingades stanna och byta pannlampa och jag gjorde allt för att hjälpa men möttes av irritation, orden det är inte mot dig samtidigt som han drar mig intill sig, alla små kärleksbevis under loppen, orden som du är stark älskling, jag älskar dig mitt från ingenstans men när dem behövdes som mest, alla skratt, laman (ja den jäkla laman) med Antons ord *ler* allt sköljde över mig när vi närmade oss mållinjen och när vi handihand gick över mållinjen med 16 minuter till godo så var lyckan total, sist av alla 100 km javisst men deras medalj är inte annorlunda än vår, och alla som tar sig i mål i dessa lopp är i mina ögon sådana jäkla vinnare, sen tänker jag inte ta ifrån det från dem som gör det på sjukt grymma tider, hatten av till dem, så jäkla imponerande så det finns inte. Men man kan också se det så här, vi såg till att verkligen få valuta för pengarna och utnyttja tiden till MAX.

Kullamenna 2021 110,77 km slutade sträckan på tid 21:43:40 om jag är nöjd? Galet nöjd! Hur min kropp mår idag? Tån mår bra, den är nog bara lite bruten, värst är dock baksidan av mitt högra ben, vad som gått sönder vet jag inte, svullnaden har dock lagt sig bra, dock har en rodnad börjat uppstå så något är sönder det vet jag, mest troligt en bristning med tanke på rodnaden. Tröttheten som kommer och går även med inslag av feberkänsla finns där och trotts sömn till och från hela lördagen så är man fortfarande trött, just nu försöker vi äta, dricka och sova så mycket vi kan, och njuta av att vi faktisk klarade det, revansch Kullamanne 2021 and we did it! 

Det jag tar med mig som min styrka det är när det gör ont så är det jag som får oss att gå framåt, jag är inte den snabbe av oss, jag är inte den duktigaste löparen av oss, det är Anton, men jag har ett pannben som får oss framåt när det är som störst mörker, sen får vi aldrig veta hur det gått för oss om vi sprungit var och en för sig, men vi har sagt att när bestämt att köra lopp tillsammans så startar vi tillsammans och vi bryter/tar oss i mål tillsammans. 

 

Alltid afterrun öl dock världens sämsta glutenfria Pizza men igår satt den där den skulle ändå. 

Detta är mina tankar om loppet, mina känslor så som jag kände under loppet, sambon har säkert upplevt det på ett helt annat sätt, förhoppningsvis kommer hans rapport upp här inom kort, eller om han bara väljer att köra den på insta det märker vi 💓

/Marie 

Revanschen

Kullamannen närmar sig med stormsteg och första frågan som ploppar upp är jag redo? Svar på den frågan blir med en annan fråga, blir man någonsin redo? 100 km 10 mil hur kan man bli redo för ett sådan lopp? Allt man kan göra är att ge sig själv dem bästa förutsättningarna, men betyder det att man är redo? njaaa det vill jag nog inte påstå. Är jag taggad då? Inte ett dugg, jag är aldrig taggad för saker, min fokus gör att jag ofta verkar vara obrydd inför stora saker, jag är inte den som skriker och tjoar och har mig att detta ska bli så jäkla skoj, allvar vi ska springa 10 mil hur jäkla skoj på en skala 1-10 kan man säga att det är? Men va kanske ni tänker, vilken inställning, men jag sa bara att jag ser inte ett 10 mils lopp som något skoj jag ska göra, jag ser det som en utmaning, en sjukt utmanande utmaning, men skoj njaaa faktiskt inte.

Så varför gör jag då detta kanske ni tänker, mitt svar på det blir med ännu en motfråga,  måste allt vara skoj? Jag har svårt att se folk framför mig stå och säga FAN vad skoj det ska bli att springa 10 mil, Kullamannen JA GUD SÅ SKOJ och klappa händerna fanatiskt. Jag har till och med svårt att skriva en skoj utmaning, betyder detta då att vi kommer lida oss igenom loppet, självklart (inte), vi kommer skratta, men då har vi skoj tänker ni, ja det har vi, jag sa inte att vi inte kommer ha skoj under 10 mil, jag sa bara att jag ser inte det som något skojigt lopp. 

Under 10 mil hinner man uppleva mycket tillsammans, man hinner fundera på varför man öht ställde sig på startlinjen, man hinner ställa sig frågan om man inte skulle ta raka vägen till en psykolog som tittar in i hjärnan (som man faktiskt starkt tvivlar på att den ens finns) och säger till en vad det är för fel på en. Man hinner scana igenom kroppen flera gånger om, för att försöka hitta en skada som hindrar en från att fortsätta, sen kommer man ägna lika mycket tid att försöka övertala sig att den skadan man precis hittat inte finns utan det är hjärnan (den som man starkt tvivlade på att man hade alltså) som försöker spela en ett spratt, lägg sen till att detta sker vid olika tillfällen på loppet om och om igen så förstår ni att skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Så är det bara elände och misär? Självklart (inte), 10 mil vet ni hur många världsproblem man hinner lösa på den sträckan? Vet ni hur vacker natur vi har i sverige om man bara tittar upp och blickar framåt? Kullaberg får man visualisera från tidigare besök då det kommer vara bäcksvart när vi når dit, men även mörkret har sin charm, merän man tror, natten i pannlampans sken tillsammans med den som betyder mest är jäkligt magiskt, det är dessa stunder som får mig att anmäla mig att vilja springa dessa lopp, tiden tillsammans i en magisk natur, utmanande för kroppen men även jäkligt utmanande för sinnet och framförallt förhållandet när man som oss gör det tillsammans. Herregud vad är en uppfälld toasits hemma kontra att ens sambo missar en markering så man kommer 1 meter fel? nu är det förvisso jag som är ögonen i mörkret av mig och sambon så ni förstår nog också vem det är som får utskällningen om vi svänger fel (även jag som inte fäller ner toalocket) *ler*,  eller en icke tömd diskmaskin mot att man inte svarar på en sjukt viktig fråga som -ser du nästa markering, 1 sekund för långsamt. Det är när den andre bryter ihop på en för att man råkar hamna 1 meter för långt fram eller inte kan läsa en GPX fil rätt, som man inser att man måste verkligen älska den människan som står framför en och skäller för att man inte lös åt rätt håll med pannlampan när den andre behövde mer ljus. 

Vi har gjort ett försök på Kullamannen tidigare 2019, vi kom till Jonstorp och även om det var min trötthet som sinkade ner tempot så var det sambons höft som satte spiken i kistan att vi var tvungna att bryta, hans kamp är tempot, min kamp är att acceptera att jag är anledningen till tempot, nu vet jag om min styrka i löpningen och framförallt långlopp, jag vet om att när vi står och surar på varandra i skogen så är jag stark nog att få oss i mål, dock så var det faktisk sambon som plockade tillbaka mig nu senast när vi var ute och rekade banan på kullaberg och jag bröt ihop över att han ifrågesatte min GPX fil läsning, som jag surade, och han plockade tillbaka oss till skratt och njutning av resten av rundan. Så vi har verkligen vuxit tillsammans sedan 2019 och tills på fredag är jag inte ens orolig att om någon av oss faller i humöret så kan den andra lyfta, detta är nyckeln till att vi ska klara det, allt det andra kan vi, springa/gå, vi har övat, och framförallt vi har rekat banan, så revansch på Kullamannen here we come! 

Pannlampa och sonen som dragkraft

Min motivation till löpning har ju varit rätt låg, så mörkerlöpning med pannlampa och sonen togs till handa, ett pannlampslöpning är sååå jäkla skoj, två att springa med sonen ger mig så mycket energi så det får mig att längta tills nästa gång han och jag ska springa. Jag är nu uppe i en vecka med runstreak och det känns lite grann som jag är på väg åt rätt håll faktiskt, såpass att jag igår tog mig ut mitt på ljusa dagen helt själv, så det får man väl ändå vara nöjd med, nu kommer en vecka där sonen är hos sin pappa så jag får helt själv motivera mig ut, men det ska gå.

Som jag skrev att springa med sonen och sambon för den delen ger mig så mycket energi, men vi jobbar ju om varandra rätt mycket så det är inte så många rundor som blir tillsammans med sambon barnveckorna, förvisso mötte jag och Ludwig upp Sambon i måndags, sprang tillsammans med honom på torsdagen då han hann hem för mig efter mitt pass så han tog en liten såkallad bonusrunda.

I lördags gjorde jag och sonen något helt fantastiskt, jag hade bestämt att jag skulle springa en mil i ett tempo på 7,isch/km och frågade sonen om han ville med och det ville han, skrev till sambon att vår plan var att möta honom vid toaletterna i pålsjöskog, och att vår tanke var lugnt tempo så han fick själv avgöra om han ville springa tillbaka med oss eller själv, blev att vi sprang tillsammans men sambon snurrade lite fortare på vissa ställen för att han också skulle komma upp i en mil. Älskar just när vi får ihop dessa tillsammanslöpningarna fast vi har olika veckomål. 

Valde även att ta nya vätskeväskan med vatten (Ludwig vill ha det på längre rundor) samt packa lite baktill för att känna på hur det var att springa med nya väskan både fylld med vatten framtill och med lite packning baktill, och nja den var inget för mig, nu ska jag ha min mens förvisso och är sjukt öm i brösten (sorry infon haha) och dessa vattenflaskornas korkar tryckte exakt på bröstvårtorna vilket var sjukt obekvämt, där var även en massa snören som piskade och irriterade men dessa kan man kanske justera undan om man tittar närmre, för själva väskan i sig satt skönt om man bortsåg från flaskorna som tryckte så använder man bara den som transportväska utan vatten eller vätskeblåsa baktill så är den säkert mycket bättre. 

Löpningen i sig gick över all förväntan, vi lyckades hålla tempot vi sagt och det bästa av allt det kändes kanon i kroppen, ingen smärta någonstans (förutom brösten då hahaha) och sonen var sjuuuukt duktig, hans andra mil och han såg stark och avslappnad ut hela tiden och behövde inte stanna EN endaste gång, dock tvingades han att stanna vid toaletterna då jag behövde kissa och sambon inte kommit än, men om man bortser från det trummade han på hela tiden UTAN några problem och detta med 4 dagars a 18 km löpning i benen och en offroadcykelrunda *stolt*, när vi kom hem tittade jag på snitt tempot, 7,07/km vilket man får säga är jäkligt bra gjort. 

Söndagen sen så var ju min plan att göra om samma bedrift det vill säga springa en 5:a i 7 tempo men vad ska man säga när inte sonen är med och ajbajar en när det går för snabbt så brister det lite, men ändå 6,17 är jag ändå nöjd med, då känslan i kroppen var bra, dock så bråkade halsen att den slemmade men det kan vara allt från väderomslag till att jag inte kunde ta min astma medicin pga att jag tagit den tidigare på pumpen och vill inte ta den för ofta. 

När lusten springer ifrån en

Dagarna springer i stormsteg mot Kullamannen, och vad händer med mig då? jo jag hamnar i en löpsvacka, det som egentligen inte får hända händer, och jag kan känna smått panik, jag måste få kilometrar i benen samtidigt som jag inte vill trötta ut benen. En del av mig känner -sitt lugnt ner i båten, detta klarar du, Den 27 September 2018 sprang du 49 km med sambon utan att ha sprungit en endaste meter det året. En del av mig känner att jajo men då var jag nykär och yngre. 

Jag vet att jag har min grundstyrka från bodypumpen, jag har konditionen, och jag vet om att jag har pannbenet till att klara det mesta jag tar mig an, men jag känner också att det är mycket runt omkring mig som tar väldigt mycket energi just nu, gör mig trött, en trötthet jag inte alltid kan styra, och det var just tröttheten som var mitt stora problem 2019  när vi gjorde vårt första försök. 

Men vi är också bättre förberedda denna gången, vi har tom rekat stora delar av banan, det är bara första delen som vi inte kört igenom, förvisso har det varit en massa turer kring banan då länsstyrelserna inte verkar vara hälsofrämjande för fem öre, och lika mycket som jag bara vill skrika ge mig rätt bana NU så har jag all respekt mot dem som anordnar Kullamannen att dem orkar stånga sig blodiga för oss löpares skull, och egentligen så är ju en bana som ingen sprungit tidigare lika för alla om man ska se det positivt, men har man rekat en bana så vill man ju inte jättegärna att det ska skilja sig jättemycket från den. Det som är mest positivt för min (vår) del är att det blir mörkerstart, dvs vi startar tidigt, 07:00 skulle starten gå, och då slipper man så lång väntan från att man vaknar till att man ska springa vilket jag tror gynnar både mig och sambon.

Men glädjen till löpning då, hur ska jag motivera fram den? Just nu måste jag nog få till min run streak igen, tanken var efter Kullamannen men jag känner att jag har lätt att hoppa över löprundor om jag inte har en press på mig, som om -du ska springa Kullamannen inte var tillräckligt bra motivation, men nä faktiskt inte, jag kan lätt hamna i det som jag skrev ovan, detta klarar du, du har gjort det förr tänket, och det får inte ut mig på några löprundor kan jag meddela. 

Jag kom dock ut förra onsdagen (efter 4! dagars löpvila), själv, 5 km tom, känslan var bara gör det, och det är väl mitt främsta vapen just nu, tänket bara gör det, men det får ju inte mig motiverad ut på nästa runda, mitt andra vapen är dem som sambon "tvingar" ut mig på, som i lördagsmorse, dock så kom glädjen faktiskt där, det var en magisk dimmig morgon och luften var lätt att andas, dock så var det ett orosmoment, rundan kändes som den gick i ett för högt snacketempo med andningen MEN när vi kollade tiderna så borde jag inte varit så andfådd för det tempot, det var inte så att jag inte kunde springa och snacka men andningen var ansträngd och det var tufft för luftrören trotts att jag puffade mig innan och det var lätt luft att andas.

Mitt tredje och nog faktiskt bästa vapen just nu är pannlampslöpning, dem runderna görs med ett leende på läpparna och känslan där är faktiskt många gånger att jag hade kunnat springa HUR långt som helst så ja, kanske ska min runstreak bli just pannlampslöpning, iallafall tills jag kommit in i tänket att springa varje dag igen utan att känna skjutmigkänsla.