Racerapport Kullamannen Sprint 100 km

Kullamannen revanschen, som vi väntat, även om jag med mina fotproblem förra året är rätt glad att det blev uppskjutet ett år, men i fredags var det dax att entra startlinjen. Vi bestämde oss för att boka in oss på hotell skansen från torsdag till fredag, att kunna ramla ut på startlinjen kunde vara rätt gott, och verkligen ett beslut jag inte ångrade, visst vi fick förlita oss på den frukosten som vi fick i frukostpåsen, men ändå så värt att kunna sova någon timme längre. Dock tycker jag det är konstigt att man inte valde starta upp frukosten 2 h innan istället för alla dessa frukostpåsar som stod där, känns mer miljövänligt men men jag är supertacksam för frukostpåsen så missförstå mig rätt. 

Starten skulle gå 07:00 men pga att det tog längre tid vid nummerlappsutdelningen än dem räknat med så blev den framflyttad, vilket inte hade gjort supermycket om det inte varit för att vi tvingades stå ute och vänta i värsta vinden, eller för vår del var det rätt lugnt, med rätt kläder kommer man långt. 07:15 släppte dem iväg 100 mils löparna och 07:35 var det vår tur, ÄNTLIGEN!

Vi började lugnt, hade bestämt oss redan innan att inget försök till massa omspringningar utan vi skulle nöja oss att ligga där vi låg, just för att inte slösa energi på sidoförflyttningar och onödiga tempoökningar som man gärna gör när man ska komma om, nu var vi inte supermånga sprintare, ett 100 tal, vilket är lite om vi ser till dem 600?  som var i 100 miles gruppen (inom löpning så finns det tydligen fler galna personer än vad man tror *ler* ).

Allt flöt på bra, vi sprang och pratade om allt och inget, småpratade med andra löpare som var nyfikna på våra fivefingers, och även imponerade över hur starka våra fötter måste vara, och så här dagen efter, ja jag vet att vi startade i fredags och det är söndag men då vi kom i mål på lördagen så är det dagen efter, i vilket fall som så här dagen efter så är jag också djupt imponerad över min styrka jag byggt upp i fötterna på så kort tid, 2018 träffades jag och Anton innan dess har jag gått i diverse "stabila" skor, 2019 började jag springa med merrell barfota skor och 2020 när mina fotproblem uppstod gick jag helt över till fivefingers, men det var ett sidospår.

Anton hade satt upp som mål att vi skulle springa till Ängelholm, lugnt men ändå springa, planen var att vara i Ängelholm vid 14:00 (detta vid start 07:00), vi sprang mer eller mindre hela tiden, dem värsta backarna gick vi i och sen tvingades vi pga skorna att gå där det var som värst stenar, där vi förlorar vinner andra, över dessa stenar kan ju alla med skor bara plöja på medans vi får vara lite mer försiktig så det blev ett snabbare än gå men ändå inte jogg tempo där, men det visste vi och la inte ner vikt på, utan vi sprang på och höll faktiskt vår tidsplan jäkligt bra, trotts att vi båda vid mil 2 drog i och bröt varsen lilltå, jag på höger fot och Anton på vänster, tror vi var framme i Ängelholm vid 15:00 och med tanke på att starten flyttats till 07:35 var vi nöjda, löpningen hade flyttit på bra, magisk natur och många skratt när vi hade en lama som ville följa med oss hahaha, bästa minnet faktiskt och för att förstå det så måste man ha Anton bredvid sig som säger det han tror Laman tänker, som han kan få mig att skratta 💓. 

Leendet på oss båda, när andra trippade sidan om, sprang rakt genom leran, det är på någotvis vår typ av löpning, rakt genom leran med ett leende och det svalkade den där brutna tån, vi valde faktiskt flera gånger att strunta i spång och istället rakt igenom vattnet, det gäller att ta fram det som får en att le på sådana här löpturer, det gäller även att stanna upp och ta 5 sekunder till att titta var man ska, jag har full förståelse för dem som tävlar i toppen att dem inte gör detta men för oss som har som mål att ta oss i mål vore det dumt att INTE passa på att njuta i plågan. 

    

I Ängelholm hade vi bestämt oss för att det fick ta den tid det tog, ingen stress, utan vi fyllde på med buljong, alltså den buljongen, to day for typ som mackorna man får efter förlossningen, i sin enkelhelt vid tillfället så blir det rena lyxmåltiden, lägg sen till kaffe på det och ni förstår nog lyckan, kaffe smakar alltid bäst utomhus men efter 52 mil i benen så kan jag meddela att det är MAGISKT med en kopp kaffe.

Blev även byte av kläder och skor, och här var det en tvekan om jag skulle våga byta skor, risken att ta av skon är att den brutna tån svullnar upp innan man hinner få på nästa, men samtidigt så skyddar dem skorna som låg i dropboxen lite mer om man råkar slå i tårna, så det blev ett snabbt av med kläder, strumpor och skor sen bita ihop och tvinga på nya skor. Byte av löparkläderna var bara för att få på oss värmare inte för att vi fryst en endaste gång på vägen till ängelholm utan mest för att vi vet att både temperaturen och tempot går ner på natten när man springer i pannlampans sken och ska hitta rätt samtidigt, och var det nått vi INTE tänkte falla på så var det fel klädval. Tanken var som sagt innan vi kom till Ängelholm att ta god tid på oss, ev sitta ner i lugn och ro innan vi begav oss ut, men dem har verkligen tänkt på att ingen ska fastna i depåerna, för det var till att byta om ute och sen inga stolar alls att sitta på haha, så när vi fått på oss kläderna, gått på toa, så begav vi oss faktiskt iväg, här hade jag gått in med en åsikt, den enda faktiskt i vårt upplägg hahaha, vi skulle springa minst två km, även om stavarna kopplades loss från väskan och blev lättillgängliga så ville jag springa minst två km, och vi sprang faktisk 4 km, sen hände något i min baksida nere vid knävecket, en smärta smög sig på, så jag frågade om vi inte kunde gå en bit. 

  

Det började även bli mörkt och pannlampor fick plockas fram, tror vi gick och sprang kanske någon km till kanske till 60 km sen ville inte min baksida springa mer, vi försökte väl springa vid två omgångar till men där kände jag att jag ville hellre att vi gick ner och speedhikeade oss fram med stavarna till Kullaberg så att jag inte gick i sönder innan dess, vår tidsplan när vi skulle vara på berget skrinlades i samma veva och humöret på sambon sjönk, jag valde att inte ta åt mig även om hela jag kände att det var pga mig, men en skada som uppkommer kan man aldrig göra något åt och jag bet ihop och fortsatte framåt, tystnaden är aldrig bra men den smög sig på oss, vi försökte hålla humöret uppe och den där kaffen i Svanshall var litegrann av en räddning, men när vi kom vid Himelstorp var Anton tidspressad, jag kände att det var lugnt fortfarande, han vill ha minst 8 h på berget, jag kunde inte riktigt ge honom det, och när jag som varit och rekat "bonus" delen inte kunde svara på hur långt det var ner till Mölle och han irriterat tittade på klockan och menade att vi skulle ha långt över 120 km innan vi var i mål och vi hade faktiskt signat upp oss på ett 100 km lopp. Jag försökte bita ihop och intala mig att det var bara smärtan i Antons fötter samt trötthet som talade, vi kom väl in i Mölle vid 22:30 på fredagskvällen 7 timmer hade det tagit oss från Ängelholm till Mölle och nu hade vi "bara" 7 timmar på oss att ta oss runt dem sista 22 km, herregud tänker kanske ni nu 2,2 mil på 7 timmar, man går 1 mil på 1,5 timme, jajo så kan man kanske tänka om man inte som vi hade 87 km i benen OCH att det är 22 km på just kullaberg! 4 timmar hade det tagit oss när vi rekade den delen för någon månad sedan, jäkligt många fellöp dock men vi ska oxå tillägga att då var vi hela och hade pigga ben, nu var vi trasiga och hade allt annat än pigga ben. 

 

Det hade börjat blåsa upp rejält innan vi nådde Mölle så båda två valde att ta på oss vindjackorna, men efter att vi kommit upp för första backen och hamnade i lä inne i skogen så fick dem snabbt åka av, det är inget bra att kyla ner sig inifrån och ut genom att bli svettiga i onödan, nu kör vi förvisso med ullklädder så dem värmer ändå, men som sagt det finns alltid begränsningar på hur mycket det värmer när tröttheten slår in och man är låg på energi. Första delen av Kullaberg var "lätt" dock så gav Antons höftböj upp, samt att han hade rejält ont under fötterna, och hans humör sjönk mer och mer, vi stannade till i ett vindskydd vid himmesltorp ( japp vi skulle ditåt igen) så Anton kunde massera ut sina fötter samtidigt så upptäckte jag hur jäkla svullen jag var ovandel knäveck/nederdel lår, såpass att jag kunde inte böja benet, bestämde mig för att linda benet med gasbinda, men mest troligt pga dålig lindning så fick den slitas av relativt snabbt då det bara gjorde mer ont, efter himmeslstorp börjar helvetet, mot hållkull, det är inte mänskligt för fem öre, och jag kan inte sluta imponeras över dem som springer över denna terrängen som en annan springer på asfalt, men vi stavade på, försiktigt över stenarna och sen genom snår, rätt som det är känns det som vi går in i en vägg, det var en backe men det känns som en vägg, straight up och den tog aldrig slut, tårarna brände för varje träd jag skulle ta mig över, hittade till sist en teknik som funkade, när vi väl var upp för denna backe hade vi någon meters "lättare" terräng innan det var dax att bestiga hålkull, det finns en "lätt" väg sen finns det en svår, jag tror inte jag behöver skriva vilken vi skulle upp för, vi var ju som sagt och rekade denna delen för någon månad sedan, då trodde vi att vi hamnat fel, nu vet vi att det hade vi inte, att "klättra" upp för denna delen med ett ben som knappt kunde böjas, en bruten tå som värkte varje gång man stötte i var påfrestande men upp skulle vi, och känslan när vi väl kom upp var så jäkla underbar, såpass att jag bara var tvungen att fota.

 

Det var oxå sista bilden under loppet, för sen gick vi in i ett mörker, nu visste jag att det hängde på mig och mitt humör om vi skulle ta oss i mål, Anton tappade det mer och mer för varje meter och när vi kom till extra snurren innan Josefinelust hade brytjävulen börjat bita sig fast i honom, lägg sen till att vi båda två drog i våra brutna tår så många gånger så jag tappade till sista räkningen, min ända tanke när jag gjorde det och Anton frågade hur gick det var att vända mig om och bara skrika på honom HUR FAN TROR DU! men jag vet oxå om att det hade inte hjälpt oss så jag svor ut när jag slog i den, sen masade jag mig framåt med tårarna rinnandes och ända tanken var jag vill ha min medalj, det är det ända som kan göra att det är värt denna smärtan, nere vid Josefinelust tittade sambon på klockan, 03:30 tyckte jag han sa att klockan var, och då var han riktigt uppgiven och menade att har vi inte 1,5 timme minst uppe vid fyren så bryter vi. Jag blev helt tyst, va bryter, när vi är så nära, max 6 km bort och två timmar, så jag tog täten, stavade på, mantrade ut till sambon, sten här lyft på fötterna, rot akta så du inte snubblar, backe ner hala stenar osv. drog i min tå, grät tyst och fortsatte mana på sambon upp mot fyren, väl uppe var klockan 04:10 och sambon sa att det kommer aldrig gå, jag gjorde en snabb uträkning, det hade tagit oss 40 min från josefinelust upp mot fyren, det var lika långt till ramsvik och sen max 1 km till, sa detta till sambon, och vår räddning var nog att det fanns inte en vätskestation eller människa vid fyren, så vi klättrade neråt, jäkligt försiktigt, tog oss säkert 20 min ner (kändes det som) ett felkliv och vi hade varit skadade om ens levande, det kan låta dramatiskt men det är verkligen stup rakt ner bland klipporna och det var mörkt. När vi kom ner och började trampa upp ett tempo igen så började jag mitt mantra, varav Sambon säger sjukt irriterat, skit i alla stenar och rötter och bara stava på, oyeees han har fått målvittring detta kan gå, genom fårhagar med björnbärssnår stavade vi, ner till Ramsvik, där säger Anton, det kommer gå, och det var sån jäkla skön känsla att känna, väl nere på asfalt, mindre än 1 km så hade vi 28 minuter på oss, där visste vi att vi skulle klara det, vi hade inte gett upp, utan fortsatt, trotts smärta, trotts irritationer, så hade vi fortsatt, pussarna vid varje mil, kramen mitt på kullaberg som Anton tvingade sig till när vi tvingades stanna och byta pannlampa och jag gjorde allt för att hjälpa men möttes av irritation, orden det är inte mot dig samtidigt som han drar mig intill sig, alla små kärleksbevis under loppen, orden som du är stark älskling, jag älskar dig mitt från ingenstans men när dem behövdes som mest, alla skratt, laman (ja den jäkla laman) med Antons ord *ler* allt sköljde över mig när vi närmade oss mållinjen och när vi handihand gick över mållinjen med 16 minuter till godo så var lyckan total, sist av alla 100 km javisst men deras medalj är inte annorlunda än vår, och alla som tar sig i mål i dessa lopp är i mina ögon sådana jäkla vinnare, sen tänker jag inte ta ifrån det från dem som gör det på sjukt grymma tider, hatten av till dem, så jäkla imponerande så det finns inte. Men man kan också se det så här, vi såg till att verkligen få valuta för pengarna och utnyttja tiden till MAX.

Kullamenna 2021 110,77 km slutade sträckan på tid 21:43:40 om jag är nöjd? Galet nöjd! Hur min kropp mår idag? Tån mår bra, den är nog bara lite bruten, värst är dock baksidan av mitt högra ben, vad som gått sönder vet jag inte, svullnaden har dock lagt sig bra, dock har en rodnad börjat uppstå så något är sönder det vet jag, mest troligt en bristning med tanke på rodnaden. Tröttheten som kommer och går även med inslag av feberkänsla finns där och trotts sömn till och från hela lördagen så är man fortfarande trött, just nu försöker vi äta, dricka och sova så mycket vi kan, och njuta av att vi faktisk klarade det, revansch Kullamanne 2021 and we did it! 

Det jag tar med mig som min styrka det är när det gör ont så är det jag som får oss att gå framåt, jag är inte den snabbe av oss, jag är inte den duktigaste löparen av oss, det är Anton, men jag har ett pannben som får oss framåt när det är som störst mörker, sen får vi aldrig veta hur det gått för oss om vi sprungit var och en för sig, men vi har sagt att när bestämt att köra lopp tillsammans så startar vi tillsammans och vi bryter/tar oss i mål tillsammans. 

 

Alltid afterrun öl dock världens sämsta glutenfria Pizza men igår satt den där den skulle ändå. 

Detta är mina tankar om loppet, mina känslor så som jag kände under loppet, sambon har säkert upplevt det på ett helt annat sätt, förhoppningsvis kommer hans rapport upp här inom kort, eller om han bara väljer att köra den på insta det märker vi 💓

/Marie 

Revanschen

Kullamannen närmar sig med stormsteg och första frågan som ploppar upp är jag redo? Svar på den frågan blir med en annan fråga, blir man någonsin redo? 100 km 10 mil hur kan man bli redo för ett sådan lopp? Allt man kan göra är att ge sig själv dem bästa förutsättningarna, men betyder det att man är redo? njaaa det vill jag nog inte påstå. Är jag taggad då? Inte ett dugg, jag är aldrig taggad för saker, min fokus gör att jag ofta verkar vara obrydd inför stora saker, jag är inte den som skriker och tjoar och har mig att detta ska bli så jäkla skoj, allvar vi ska springa 10 mil hur jäkla skoj på en skala 1-10 kan man säga att det är? Men va kanske ni tänker, vilken inställning, men jag sa bara att jag ser inte ett 10 mils lopp som något skoj jag ska göra, jag ser det som en utmaning, en sjukt utmanande utmaning, men skoj njaaa faktiskt inte.

Så varför gör jag då detta kanske ni tänker, mitt svar på det blir med ännu en motfråga,  måste allt vara skoj? Jag har svårt att se folk framför mig stå och säga FAN vad skoj det ska bli att springa 10 mil, Kullamannen JA GUD SÅ SKOJ och klappa händerna fanatiskt. Jag har till och med svårt att skriva en skoj utmaning, betyder detta då att vi kommer lida oss igenom loppet, självklart (inte), vi kommer skratta, men då har vi skoj tänker ni, ja det har vi, jag sa inte att vi inte kommer ha skoj under 10 mil, jag sa bara att jag ser inte det som något skojigt lopp. 

Under 10 mil hinner man uppleva mycket tillsammans, man hinner fundera på varför man öht ställde sig på startlinjen, man hinner ställa sig frågan om man inte skulle ta raka vägen till en psykolog som tittar in i hjärnan (som man faktiskt starkt tvivlar på att den ens finns) och säger till en vad det är för fel på en. Man hinner scana igenom kroppen flera gånger om, för att försöka hitta en skada som hindrar en från att fortsätta, sen kommer man ägna lika mycket tid att försöka övertala sig att den skadan man precis hittat inte finns utan det är hjärnan (den som man starkt tvivlade på att man hade alltså) som försöker spela en ett spratt, lägg sen till att detta sker vid olika tillfällen på loppet om och om igen så förstår ni att skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Så är det bara elände och misär? Självklart (inte), 10 mil vet ni hur många världsproblem man hinner lösa på den sträckan? Vet ni hur vacker natur vi har i sverige om man bara tittar upp och blickar framåt? Kullaberg får man visualisera från tidigare besök då det kommer vara bäcksvart när vi når dit, men även mörkret har sin charm, merän man tror, natten i pannlampans sken tillsammans med den som betyder mest är jäkligt magiskt, det är dessa stunder som får mig att anmäla mig att vilja springa dessa lopp, tiden tillsammans i en magisk natur, utmanande för kroppen men även jäkligt utmanande för sinnet och framförallt förhållandet när man som oss gör det tillsammans. Herregud vad är en uppfälld toasits hemma kontra att ens sambo missar en markering så man kommer 1 meter fel? nu är det förvisso jag som är ögonen i mörkret av mig och sambon så ni förstår nog också vem det är som får utskällningen om vi svänger fel (även jag som inte fäller ner toalocket) *ler*,  eller en icke tömd diskmaskin mot att man inte svarar på en sjukt viktig fråga som -ser du nästa markering, 1 sekund för långsamt. Det är när den andre bryter ihop på en för att man råkar hamna 1 meter för långt fram eller inte kan läsa en GPX fil rätt, som man inser att man måste verkligen älska den människan som står framför en och skäller för att man inte lös åt rätt håll med pannlampan när den andre behövde mer ljus. 

Vi har gjort ett försök på Kullamannen tidigare 2019, vi kom till Jonstorp och även om det var min trötthet som sinkade ner tempot så var det sambons höft som satte spiken i kistan att vi var tvungna att bryta, hans kamp är tempot, min kamp är att acceptera att jag är anledningen till tempot, nu vet jag om min styrka i löpningen och framförallt långlopp, jag vet om att när vi står och surar på varandra i skogen så är jag stark nog att få oss i mål, dock så var det faktisk sambon som plockade tillbaka mig nu senast när vi var ute och rekade banan på kullaberg och jag bröt ihop över att han ifrågesatte min GPX fil läsning, som jag surade, och han plockade tillbaka oss till skratt och njutning av resten av rundan. Så vi har verkligen vuxit tillsammans sedan 2019 och tills på fredag är jag inte ens orolig att om någon av oss faller i humöret så kan den andra lyfta, detta är nyckeln till att vi ska klara det, allt det andra kan vi, springa/gå, vi har övat, och framförallt vi har rekat banan, så revansch på Kullamannen here we come! 

Rek av slutspurten

Vi har ju Kullamannen sprint 100 km (ja jag vet kul namn haha) stående inför dörren, närmare bestämt den 5 November, så en månad bort, som jag skrev här om veckan så testade vi sträckan från Ängelhom till Mölle för att se var vi sprang fel sist och för att ha den under "kontroll" ( allt kan hända raceday) förra helgen var det dax att testa berget, vi har ju mer eller mindre koll på den största delen, men biten från Aril in till berget och sen mot Josefinelust har vi sämre koll på, så med GPX filen nerladdad i klockan så begav vi oss av mot Kullaberg, parkerade vid Himmelstorp och gick ner till vägen där Aril möter berget (typ). Startade klockan och började springa, blev en hel del felspring, det är INTE lätt att springa efter en GPX fil på ett ställe man aldrig sprungit och där det sporadiskt faktiskt även är dålig GPS täckning, den första delen var en del av berget som vi faktiskt aldrig sprungit på, vilket var synd för det var faktiskt en fin del, vi stötte även på ett rådjur här, vilket vi heller aldrig gjort på berget, så denna sträckan kommer hädanefter läggas till när vi beger oss ut till "berget" för att springa. 

Vi kom nog fel på en del ställen efter Nimis också men det är marginellt och förhoppningsvis är faktiskt banan bra uppmärkt på raceday så det tillsammans med GPX filen så kanske vi slipper lika mycket fellöpning. Efter hållkull tappade jag det rejält, jag hade GPX filen så det var jag som skötte "kartläsningen" och sambon menade att jag kunde inte gå nitiskt efter den, utan man var tvungen att låta det gå 50-70 meter, det var bara det att han sagt innan vi startade att den meddelade rätt snabbt när man var fel och snabbt för mig är 2-3 meter och inte som han sa 50-70 meter och jajo nu när jag sitter här hemma och skriver så är det ju mer logiskt med 50-70 meter än 2-3 men där ute när man inte gärna vill springa en endaste meter fel för det är extra km i benen som kanske inte gjorde så mycket förra helgen men som kan vara avgörande raceday, så jag tappade det helt, Anton fick sig en rejäl avhyvling och det blev några surande minutrar från min sida innan han fångade upp mig och kramade bort både tårar och surandet, dock så väljer jag att se detta som positivt, då det är just sånt här som kan hända och garanterat kommer hända efter x antal mil i benen, man är trött och kanske har tappat det lite, då måste man kunna fånga upp varandra, jag har ju lättare att hålla upp humöret om Anton tappar det, vi brukar faktiskt säga att tappar jag det är vi körda, så det var rätt skönt faktiskt att jag tappade det och att Anton faktiskt lyckades få oss båda tillbaka så vi kunde springa och prata och skratta igen, för DET är viktigt att just när det är som jobbigast kunna hitta snacket och skrattet, inte fastna i tystnaden, tystnaden har en tendens att göra att man scanar igenom ens kropp och jäklar vad man kan hitta smärtor och skavanker då som man inte känner när man springer och snackar och humöret är på topp.

Jag fick även ett riktigt gott kvitto på vad kroppen klarar av, berget är ju som sagt tuffast dem 5-7 första km, sen är det varierat med tuffheten, dock från den gamla betalstationen och röda slingan mot Himmelstorp är det "enkel" löpning, dvs inga klippor att bestiga och straight up backar, det går uppåt, det gör det, faktiskt 200 hm tror jag klockan sladdrade om, på ca 3,5 km, men det är som sagt vanlig grusstig, och här sa jag till Anton att jag ville springa hela sträckan, oavsett backe så skulle vi springa, och det gjorde vi, med 16 tuffa km och närmare 700 hm i benen så sprang vi, inte fort men vi sprang. som sagt allt detta tillsammans med löpningen vi gjort 14 dagar innan blev ett sådant kvitto på att vi är nog redo för Kullamannen, alltså så redo som man kan bli då alltså. 

Genrep Kullamannen

Vi testsprang del av kullamannen banan i fredags, den delen som "knäckte" oss förra gången, tanken var från första början att vi skulle springa exakt banan från Ängelholm till Mölle och sen fortsätta skåneleden hem, men redan innan start så reviderade vi bort snurrningen man gör precis efter campingen då planen inte var att springa efter GPX fil utan försöka hitta utan, dock så snurrade vi bort oss redan när vi kom till ufomonumentet vid Sibirien då vi råkade komma in fel hål och därmed var vi tvungna att plocka upp gpx filen ändå, kom på banan igen och hittade till sist till skåneledens markering som man ska gå efter fram till berget. 

Fick dock plocka upp den en gång till när vi kom till den i våran ögon ökända kohagen, kohagen som vi irrade rundor i på Kullamannen, där var skåneledsmarkeringar överallt kändes det som, in i hagen, runt hagen på vänster sida, sen en grind som såg kasserad ut till höger även den med en skåneledsmarkering, så det blev bara upp med gpx filen igen där vi såg att det var markeringen runt hagen på vänster sida som vi skulle gå efter och därmed såg vi var vi gjort fel förra gången, då vi gick in i hagen och irrade bort oss rejält. 

Planen var ju att springa i mörkret just för att vi vet om att det kommer vara mörkt på den sträckan under Kullamanen så dumt att hitta i ljuset när det är mörkret som förvirrar bort en. Vi ville också "likna" dagen med att ha varit uppe tidigt innan vi kom dit, så jag jobbade fram till 14:00 och sen hade vi frågat bästa vännen G om han kunde släppa oss i Ängeholm efter jobb dvs att han hämtade oss vid 16:30/16:45. 

Tror G släppte oss vi Råbocka camping vid 17:15, snabbt hejdå innan vi startade klockorna och begav oss, lugnt tempo, vi skulle hålla länge, det var tänket, vi kollade kartan precis efter campingen valde den röda slingan för att komma mot Sibirien och ufot, ufot visste vi båda att vi suttit och sovit vid under Kullamannen 2019, eller rättare sagt jag tog en powernap, då tröttheten slog ut mig totalt, när jag upptäckte att jag sprang och blundade var jag bara tvungen att stanna och få vila ögonen, och där var bänkar till det.

Väl där virrade vi som sagt bort oss då vi kom in från det hållet som vi sen såg på GPX filen att vi nog skulle kommit ut från, blev väl 10 minuters irrande där och Sambon tappade lite, eller rättare sagt han hade svårt att komma igång med huvudet, allt detta är bra saker, va tänker kanske ni nu, men faktiskt, för just sådana här stunder har man under ett 100 km lopp, och det är bra att öva hur man tar sig ur dem, även om det är skillnad från gång till gång. Vi valde att gå tills vi var 100 på att vi var på rätt väg då började vi springa igen, men som sagt vi kom inte riktigt igång utan gick snart över på gång igen, då jag och sambon inte har samma tempo att gå deklarerade jag att jag behövde ha stavarna annars skulle mina ben gå sönder innan vi ens kommit till Mölle, fick upp stavarna och vilket hallelujamoment, avlastningen på benen att gå med stavar, helt underbart och att kunna stava fram i ett högre tempo än utan var ren lycka, även sambon tog fram sina, för det var just detta som var tanken med detta "genrepet" att prova banan, stavar, tempo osv. och med stavarna kom humöret tillbaka och vi kunde gå och prata och skratta så som bara vi kan 💓.

När vi kom till Farhult tog vi vår första paus, på en bänk, max 10 minuter sa jag, gäller ha bestämda tider så man inte fastnar! satt och tittade ut över havet, där vi kunde se toppen på kullaberg på vänster sida och hela Bjärre halvön på höger sida, det är långt, väldigt långt, vi är galna som gör detta! Men det är väl den galenskapen som vi har tillsammans som faktiskt får oss att fortsätta framåt *ler*.

  

10 minuter senare fortsatte vi vår stavgång, fulla av energi, tror dock den mer kom ifrån dem salta S:en, än det där jäkla torra baret som vi åt, funderar skarpt på att ha hela väskan fullt av salta S istället för energibars hahaha, alltså lite skämt men mycket allvar, dock fick jag en tanke imorrse att man kan ha chiapudding med i en lite flaska, glider lätt ner och ger en både energi och mättnadskänsla, den tanken får jag nog diskutera med Anton. För det är lång sträcka utan depåer, dropboxen är i Ängelholm 5 mil från Båstad, och sen är nästa möjlighet till någon form av föda i målgången i Mölle, och det sista man vill är att droppa i energi en kall novembernatt när man är ensam i mörkret, kärlek kommer man långt med, men inte när kylan tar ett järngrepp om en, då kan inte ens kärleken till varandra värma en. 

Efter Farhult gick vi bara och väntade på den där "berömda" kohagen, det var väl mest den som vi ville få full koll på hur vi tog oss igenom, eller som vi märkte runt, dock så var det bara skymning när vi kom hit, pannlamporna var inte på än, så vi har verkligen memorerat VÄNSTER hahaha, höger, höger igen, över bron och sen höger, och höger igen innan vänster och sen är det Snett över hagen. Då vi inte visste om korna var på vår sida eller bakom ett staket, så blev det gående i mörker sista biten innan vi var ute ur hagen och kunde sätta på oss pannlamporna, för vi ville inte sätta på pannlamporna och dra kornas uppmärksamhet till oss hahhaa, måtte dessa ha kommit in i en lada tills november. 

  

 

Efter kohagen var sträckan i mörker och med pannlampa, precis som det kommer vara på kullamannen, fokusen låg på att inte gå fel, varje fel kan innebära onödiga metrar i benen och det vill man inte efter 8 mil som det kommer vara på Kullamanen, vi bestämde även här att faktiskt utesluta berget, två anledningar, ett, mitt främsta, fästingar, dem har förhoppningsvis gått och lagt sig tills November, samt att irra runder mitt i natten på en bansträckning vi aldrig sprungit på, utan gps sändare på oss omifall olyckan är framme, kändes dumt, bättre att reka den delen i ljuset efter GPX fil, även om det kommer vara mörkt när vi är där under loppet. Så det blev den "enkla" vägen, röd slinga, till Mölle, här valde vi att springa lite, denna vägen kan vi liksom nästan utan och innantill, berget som jag vet att många ser som den största utmaningen är ju våran "hemmabana", inte exakta kullamannenbansträckningen, men stor del, jag vet att jag är kaxig nu, nä vi har aldrig sprungit på berget med 9 mil i benen, så det är inte så att jag menar att det kommer bli lätt, men vi har en tendens att hitta leendet och humöret när vi är där och jag kommer välja tro detta tills motsatsen är bevisad och förhoppningsvis kan detta vara min drivkraft framåt den 5 November.

I Mölle blev det en välförtjänt paus, pestobullarna som jag smugglat ner i min packning, utan att för den delen rubba på någon annan viktig sak att ha med, gjorde sambon överlycklig, och ja dessa är goda i vanliga fall, men där och då var det tamigfan världens lyxmåltid, nästan att jämföra med mackorna man får efter förlossningen hahhaa. Här blev det ett lite längre stopp, skorna plockades av, massage av min trampdyna framtill, som efter Arild där dem lagt skifferstenar på grusstigen sökte mig, dock inget som inte massage hjälpte mot, även detta en stor lättnad inför loppet, även hälsenorna masserades mest i förebyggande syfte då dessa slutade ömma i samma veva som stavarna plockades fram. Även jackorna plockades fram i Mölle, för vi vet om att väderförutsättningarna var INTE till vår fördel i fredags, bästa sensommarvärmen var inget vi ville ha, lite mer kyla hade varit mer optimalt MEN man kan inte få allt. 

Redan utanför Mölle kände vi båda att vi tappade motivationen som vi haft, vi hade liksom gjort det vi skulle, ta oss från Ängelholm till Mölle och när vi hamnade på Skåneledens rullstolsvänliga väg, rakare än rakast så kände vi båda två att vi var rätt nöjda, i Nyhamsläge gick vi fel och kom ifrån skåneleden, valde då att gå upp till vägen och kollade om där gick någon buss, sista bussen gick från Höganäs 40 minuter senare, så vi pinnade på, dock upptäckte vi i slutet av strandbaden att det var kört, vi skulle inte hinna, tröttheten började nu komma ifatt oss, så i en busskur precis innan Höganässkylten tog vi vår första powernap, innan vi stavade vidare, blev ytterligare ett stop i Lerberget, laddning av min klocka och ytterligare vila ögonen innan vi begav oss vidare, att motivera sig framåt när ingenting står på spel är svårt, träning, km och tid i benen är liksom inte tillräckligt, men vi stavade på, i Viken var jag tvungen att ta av min väska och räta ut ryggen, busskurer hade härmed blivit vår bästa vän hahaha, genom Viken hittade vi ändå lite humör även om mesta sträckan nu gick under tystnad, Anton ville ta en bänk utanför Viken men jag lyckades övertala honom till Busshållsplatsen vid 111 i Gråläge och väl där så valde vi den första inne i Domsten istället, vi till och med valde att springa fram till denna, och det är så jäkla imponerande hur man kan få igång kroppen och springa efter så många timmar i rörelse, och det mest fantastiska var att det kändes tom bra att springa, klockan hade nu blivit så pass att bussen skulle komma om en halvtimme, så vi bestämde oss för att ta oss till sista busshållsplatsen i Domsten, den precis nedanför Domstensbacken, 3 km innan vi var hemma, varför tänker kanske ni nu, så nära varför ge upp? Vi ser inte det som att ge upp, då vi rent mentalt var klara redan i Mölle, kollade buss i Nyhamsläge så motiverade vi oss fram till Domsten och vi vet om att hade det stått en medalj på spel så hade vi kunnat springa hela vägen hem, men med 10 minuter kvar till bussen kom, så kände vi att riskera knä, höfter eller fötter 7 veckor innan Kullamannen är jäkligt dumt! Vi hade fått ut exakt vad vi ville med detta genrepet, att springa, gå med stavar, lokalisera banan, finna var vi kan springa, var vi ska gå, svårigheter och humördippar, nu ska vi bara reka banan på Kullaberg sen vill jag nog säga att vi kan inte göra mer innan Kullamannen, utan vi är så förberedda vi bara kan bli! 

  

Att vara igång så många timmar, 10 h i rörelse och 12 h totalt, är helt sjukt intressant upplevelse, att se hur kroppen orkar, vad man klarar, och framförallt hur den återhämtar sig efteråt, hur huvudet skriker efter sömn medan kroppen efter rörelse, hur man kan slockna på 3 röda sekunder och sen vakna upp 3 h senare och känna att kroppen måste få röra på sig, helt omöjligt att somna om annars, hur man hela dagen efter går mellan att vila och vilja röra på sig, hur kroppen bara skriket yeeees när man sätter sig på en cykel och trampar runt benen, utan belastning bara enkel cykling, hur man på söndagen faktiskt kan stå på ett pumppass och direkt efter uppvärmningen känner sig stark i kroppen och kan köra på som vanligt, att köra bodybalance utan att leder smärtar och det bästa av allt när man går ut och kör pannlampslöpning på kvällen och har två ben som springer ifrån en. Den känslan, den får mig att känna mig stark inför kommande lopp, och jag hoppas innerligt att jag kan få behålla denna känslan och att den kan hjälpa mig den 5 November när vi står på startlinjen och har 10 orörda mil framför oss! 

Även Barfotalöpare har sina fotproblem

Det är lätt hänt att man tror man ska springa genom livet utan skavanker, men tyvärr fungerar det inte riktigt så även om man gör allt man kan för att vara så skadefri som möjligt. 

Då vi springer i barfotaskor såkallade fivefingers så kan ett steg som stannar för länge på en vass sten bli döden för en trampdyna, även en rot som träffar rätt (eller fel hur man nu ser på det) kan orsaka benbrott på tårna. Men om man bortser från dessa saker som när det väl händer är rätt "enkla" krämpor att åtgärda, obs enkla att åtgärda det gör ont så tårarna bränner när det väl händer, men ofta kan man faktiskt fortsätta springa med en bruten tå (beroende vilken tå och smärta såklart) jag märkte att när jag bröt min så kunde jag fortsätt springa rätt obehindrat så länge jag hade fivefingers som stabiliserade upp tån, jag tyckte även att läkningsprocessen gick snabbare, precis som om blodflödet försåg tån med nytt friskt blod som reparerade skadan fortare, jag tror ju inte på stillasittande och ren vila, det är en ursäkt till att slippa göra saker, nä jag tänker inte ens be om ursäkt om jag trampar på någons tå här.

Men det jag skulle komma till är att dessa skador är ingenting mot vad skor av diverse märken orsakar på mina knän, höfter och rygg, jag tänker inte säga att alla med skor har skavanker, utan jag pratar utifrån mig och möjligtvis min sambo, men mest mig vad barfota och ja mest fivefingers har gjort för mig/oss, jag drabbades ju av löparknä först 2018, sprang i ett par Hoka då och efter 7 km isch kom smärtan smygandes, efter att ha tagit Kullaberg gåendes baklänges ner för alla backar pga knä som smärtade bestämde jag mig för att byta skor, gick över till Merrell barefoot, en barfota sko som jag bara kom att älska, ingen mer smärta i knäna, dock fick jag trotts bafotaskor problem med fötterna 2020 (som sagt jag säger inte att man är skadefri bara för att man springer i barfotaskor) under Bjärre trail fick jag så ont i senan mellan häl och fram trampdyna plantarfasciit som den så fint heter, smärtan jag kände i mina fötter var enorm och varje steg gjorde ont, vi fick bryta det loppet. Mycket av detta kom från mina vader som var spända konstant, och jag började jobba med diverse rehabövningar som tålyft, rulla boll under foten, flossa vaderna osv. men INGENTING hjälpte, valde då att pausa löpningen, den enda löpningen jag gjorde var den med sonen, det var korta rundor på den tiden, med stopp och i ett långsamt tempo, bestämde mig i samma veva att faktiskt ta steget från barfotasko till fivefingers, sen den dagen har jag sprungit i fivefingers, förutom en femma som jag sprang med Merrellen dagen efter jag brutit tån och insåg att det gjorde ondare än att springa med fivefingers. 

Jag har jobbat upp distanserna och tempot med fivefingers, för det är något man måste ha med sig när man går över till barfotaskor/fivefingers att man kan inte byta från dämpade skor till barfota/fivefingers och tro att man kan springa samma distanser och tider som man gjort innan med en gång, tider kanske man aldrig kommer upp till med fivefingers men då får man rannsaka sig själv vad är viktigast en hel och smärtfri kropp eller bra tider på milen? 

Smärtan i mina fötter höll i sig länge, men löprundorna gjorde dem inte värre utan snarare tvärtom, jag läste på mycket om detta och höll på att få panik på all vila som skulle göras enligt alla, vila hjälpte inte, rörelse gjorde, på nyår sprang jag min längsta sträcka med fivefingers, 19 km på Kullaberg och fötterna gjorde inte ens ont, ingen som inte haft smärta i fötterna kan förstå lyckan när smärtan äntligen släpper i ens fötter och man kan gå utan att det gör ont, och jag är så glad att jag gjorde det jag tror på och struntade i alla inlägg och dämpningar till fötterna som rekommenderas vid plantar fasciit (eller slarvigt hälsporre), jag vet många som säger sig ha hälsporre och köper dämpade skor och sulor på löpande band, som har accepterat att gå med skor inomhus men som fnyser åt allt som har med barfota gång att göra. Hur kan något som vi alltid gjort vara skadligt för våran fötter? Det är min främsta fråga när det kommer till barfota, ja vi går på annat underlag i dagens läge men ändå. Hur kan man inte vara  villig att prova allt när det kommer till att bli av med smärta i fötterna? Hur kan man ge dämpade skor och sulor år ut och år in för att tillfälligt bota smärtan som kommer tillbaka? Medans man går barfota en dag hemma och får ont och menar att det inte funkar? varför ger man inte barfota en ärlig chans att kanske göra ens fötter bättre? Om inget annat så hade man kunnat knäppa dem på näsan som säger att barfota är bra om man provar och det inte funkar, eller är man rädd att det ska funka när man varit sådan motståndare till det? Varför? är vi inte alla bättre än att vi kan ändra på oss oavsett hur hårt vi promotat vår tidigare tro? 

Men efter ett halvår med smärtfria fötter så kom ett nytt problem, det började med ett rejält feltramp på en sten, ett blåmärke på främre trampdynan, först på höger och vad gör man då för att kompensera, jo man avlastar höger och hamnar med lite längre markkontakt på vänster, och ännu en vass sten orsakade då, lagom tills blåmärket var borta på höger, ett blåmärke på vänster *suck* detta har dock hållt i sig och efter min löprunda med sonen i måndags där jag hade så ont sists km att det sökte mig fick mig att börja fundera på om det verkligen bara var ett blåmärke, detta borde varit borta vid detta laget om man tänker på alla dem andra blåmärkena som jag haft under fötterna pga landat för hårt på stenar. Läste då lite på nätet om en nerv som kunde komma i klämm, masserade med alovera och direkt efteråt så gjorde det inte ens ont, alltså nä det var inget mirakel, lite smärta kom tillbaka efter ett tag MEN från att inte kunna gå till att faktiskt kunna gå obehindrat, har fortsatt med massage och sprang inte igår, smärtan är kvar men inte lika mycket så idag är planen att prova springa och se vad som händer. 

Har även en slemhinneinflammation på min höger häl, detta orsakas av tryck mot hälsenan vilket jag nästan är 100% säker på uppkommit efter lång bilkörning och INTE pga löpningen, denna behandlar jag oxå med alovera och rehab strumpor (sådana som är köpta för platar fasccit) men som fungerar superbra mot trötta hälsenor. Så det är mycket med fötterna som bråkar just nu, dock så ser jag mer lösningar än att fastna i problemen, även om jag har liiiite panik inför Kullamannen om inte mina fötter blir bra NU! 

/Marie

Springa in Semester på Kullaberg

Vi har semester nu, 3 veckor av ledighet, 3 veckor där en del av mig vill göra absolut ingenting men en annan del av mig vill hinna så mycket som möjligt, speciellt barnveckorna, får skriva barnveckor då vi har två med barnen dock har dem faktiskt hunnit börja skolan så det får bli vår inga planer vecka. 

Vi startade ju vår semester med att springa in den på Kullaberg, en halvmara var planen, ett varv är närmare 20 km,  ja dvs om man parkerar vid himmelstorp och går på Toa vid Josefinelust (vilket vi brukar). Vi parkerade vid Josefinelust (utan att gå på toa i Himmelstorp), då är varvet bara 17 km kan jag meddela😩, så från att tänka snurr 1 km till att verkligen behöva snurra till sig 4 km, varför? räcker det inte med 17 km? jodå om målet hade varit ett varv på kullaberg så både räcker det och blir över, jag hade en strava utmaning ( ja ni som vet ni vet) att klara en halvmara kvar i Juli, vår semester startade ju den 30 Juli, och ett varv på kullaberg den 30 och sen springa en halvmara den 31, njaaa där går min gräns på galenskap utan medalj 😜, så därmed räckte det inte. 

Trött men ändå glad att det äntligen var semester packade jag min löpväska, plockade upp sambon från jobb för att bege oss ut, var väl på Berget vid 18:00. Vi började med det tuffaste partiet, josefinserpentinen, stright up i en serpentin led, 500 meter a över 100 hm, mitt mål, springa upp utan att behöva gå, inte fort men steget skulle vara löpsteg och inte gång. Kände rätt snabbt att det var ingen bra löpdag för benen, vaderna var vätskefyllda efter en hel dags stående på jobb, utan lunchpromenad (det öste ner) och jag var riktigt trött i huvudet, dock så är det rätt magiskt med hur toppen på ett "berg" kan få en att hitta energi, den magiska utsikten och sambons pussar och kramar får en att tända lusten att fortsätta.

Klarade nästan att springa hela varvet, var en backe vid Nimis och sen en fårhage där vi fick gå, eller Sambon kunde springa upp vid Nimis, vid fårhagen tvingade jag honom att gå vid mig, jag har blivit jagad av ett får där en gång och det låste sig rejält när ett får gick emot mig, jag vågade inte springa, hatar när det blir så men efter att ha haft en tanke att bryta varvet vi utkicksplatsen så kände jag inte att ett bråk med ett får var till min fördel, speciellt inte när jag precis hittat det som krävdes för att ta mig runt, så vi gick i den hagen och sen sprang vi en meter förbi korna, jag sa stanna och dem stannade, så trotts större djur så kunde jag hantera dem haha.

Sista biten från fyren mot Josefinelust är ju min sträcka, älskar denna och från att benen värkte så blev löpsteget genast liiite lättare, när vi närmade oss bilen såg vi att vi skulle behöva snurra, som sagt 4 km, sambon hade en plan, serpentinen, jag kände plattare (på kullaberg haha vilket skämt), så vi skiljdes åt, jag lämnade av väskan i bilen och sen gick jag på den gula leden, med en liten extra sväng för att ta kort på den fina solnedgången så fattades jag fortfarande 1 km, där och då ville en del av mig ge upp, tårarna brände och jag hatade att min kropp var så trött, trotts detta sprang jag, bort 800 meter på asfalten för att sen springa tillbaka, när man snurrar för att få ihop sista km då är 1 km världens längsta km kan jag meddela, och för att vara på den säkra sidan ville jag ju inte bara ha 21 km utan 21,12.

Väl vid bilen väntade sambon (såklart) han är ju lite snabbare än mig, och när jag såg honom stå och vänta redan när jag fattades 1 km så brast allt, varför springer han ens med mig? jag, den här jäkla stoppklossen, ja ni vet alla dem här dumma tankarna som bara kan skölja över en när man tappar sig själv, sambon röt till åt mig, medans han kramade mig, att jag skulle sluta med sådana dumma ord och för en gångs skull kom jag tillbaka jäkligt snabbt och kunde se vilken jäkla bedrift det är att bara springa ett varv på Kullaberg, lägg sen till att snurra 4 km efter detta så har man inte rätt att tänka dumma tankar om sig själv.

Blev en öl (alkoholfri såklart) i bagageluckan med en ölkorv innan vi satte oss i bilen och körde hem för att duscha och åter ta en öl med lite snacks, afterrun öl, kan det blir bättre start på semestern 👀.