Rek av slutspurten

Vi har ju Kullamannen sprint 100 km (ja jag vet kul namn haha) stående inför dörren, närmare bestämt den 5 November, så en månad bort, som jag skrev här om veckan så testade vi sträckan från Ängelhom till Mölle för att se var vi sprang fel sist och för att ha den under "kontroll" ( allt kan hända raceday) förra helgen var det dax att testa berget, vi har ju mer eller mindre koll på den största delen, men biten från Aril in till berget och sen mot Josefinelust har vi sämre koll på, så med GPX filen nerladdad i klockan så begav vi oss av mot Kullaberg, parkerade vid Himmelstorp och gick ner till vägen där Aril möter berget (typ). Startade klockan och började springa, blev en hel del felspring, det är INTE lätt att springa efter en GPX fil på ett ställe man aldrig sprungit och där det sporadiskt faktiskt även är dålig GPS täckning, den första delen var en del av berget som vi faktiskt aldrig sprungit på, vilket var synd för det var faktiskt en fin del, vi stötte även på ett rådjur här, vilket vi heller aldrig gjort på berget, så denna sträckan kommer hädanefter läggas till när vi beger oss ut till "berget" för att springa. 

Vi kom nog fel på en del ställen efter Nimis också men det är marginellt och förhoppningsvis är faktiskt banan bra uppmärkt på raceday så det tillsammans med GPX filen så kanske vi slipper lika mycket fellöpning. Efter hållkull tappade jag det rejält, jag hade GPX filen så det var jag som skötte "kartläsningen" och sambon menade att jag kunde inte gå nitiskt efter den, utan man var tvungen att låta det gå 50-70 meter, det var bara det att han sagt innan vi startade att den meddelade rätt snabbt när man var fel och snabbt för mig är 2-3 meter och inte som han sa 50-70 meter och jajo nu när jag sitter här hemma och skriver så är det ju mer logiskt med 50-70 meter än 2-3 men där ute när man inte gärna vill springa en endaste meter fel för det är extra km i benen som kanske inte gjorde så mycket förra helgen men som kan vara avgörande raceday, så jag tappade det helt, Anton fick sig en rejäl avhyvling och det blev några surande minutrar från min sida innan han fångade upp mig och kramade bort både tårar och surandet, dock så väljer jag att se detta som positivt, då det är just sånt här som kan hända och garanterat kommer hända efter x antal mil i benen, man är trött och kanske har tappat det lite, då måste man kunna fånga upp varandra, jag har ju lättare att hålla upp humöret om Anton tappar det, vi brukar faktiskt säga att tappar jag det är vi körda, så det var rätt skönt faktiskt att jag tappade det och att Anton faktiskt lyckades få oss båda tillbaka så vi kunde springa och prata och skratta igen, för DET är viktigt att just när det är som jobbigast kunna hitta snacket och skrattet, inte fastna i tystnaden, tystnaden har en tendens att göra att man scanar igenom ens kropp och jäklar vad man kan hitta smärtor och skavanker då som man inte känner när man springer och snackar och humöret är på topp.

Jag fick även ett riktigt gott kvitto på vad kroppen klarar av, berget är ju som sagt tuffast dem 5-7 första km, sen är det varierat med tuffheten, dock från den gamla betalstationen och röda slingan mot Himmelstorp är det "enkel" löpning, dvs inga klippor att bestiga och straight up backar, det går uppåt, det gör det, faktiskt 200 hm tror jag klockan sladdrade om, på ca 3,5 km, men det är som sagt vanlig grusstig, och här sa jag till Anton att jag ville springa hela sträckan, oavsett backe så skulle vi springa, och det gjorde vi, med 16 tuffa km och närmare 700 hm i benen så sprang vi, inte fort men vi sprang. som sagt allt detta tillsammans med löpningen vi gjort 14 dagar innan blev ett sådant kvitto på att vi är nog redo för Kullamannen, alltså så redo som man kan bli då alltså.