Att pressa sina barn

Sprang med sonen igår, och han hade en RIKTIGT dålig löpdag, han har ju en tendens att kunna fastna (som många vuxna) i håll, torr i halsen, jobbigt att andas osv. och det är svårt att veta hur man som mamma ska puscha en snart 11 åring, samtidigt så vet jag ju nu efter 1 års löpning med honom hur han funkar och igår fick jag kvitto på att jag gjorde rätt, när jag "tvingade" honom att springa vidare i ett sänkt tempo istället för att ge upp, när vi kom hem och han sa -tack mamma för att du fick mig att fokusera på annat, alltså var det bara hjärnspöken och inte outhärdlig håll som han ett tag gjorde sken av.

Sonen bestämde ju själv för ett år sedan att han ville börja springa och frågade mig om jag ville springa med honom, vi bestämde en dag i veckan och han fick själv avgöra distansen, vi stannade varje gång han behövde stanna, tog tre andetag sen fortsatte vi, sonen har ju astma precis som jag, men jag har varit noga att påtala för honom att astma inte ska ses som ett hinder i löpningen utan vi hittar en lösning som passar honom, därav att vi la in dessa pauser med 3 andetag och sen på det igen alt att vi sänker tempot tills han har kontroll på andningen igen.

Vid årsskiftet var vi uppe i 5 km och jag tyckte det gick så lätt för honom så jag, tillsammans med honom såklart, bestämde att 5 km var den nya veckodistansen, däremot satte sonen ett eget mål, en mil ville han klara till sommaren, vi la upp det så att vi skulle öka med 1 km per månad och då skulle vi hamna på att springa 1 mil i Juni. 

Ludwig tycker ju om att springa i skogen precis som jag, även han vill ha dessa rötter och stenar och lite backar upp och ner så våran löprundor har varit allt annat än glassiga asfaltsrundor, och jag har hela tiden imponerats över hur fint han springer fram över rötter och stenar utan minsta lilla problem. Han har inte heller varit sen att utmana sig med backar, skogsvarvet som vi kallar det har han sprungit både 1,2 och 3 varv i, vilket ger ungefär 90 hm på 3,5 km. 

När det kom till våran målrundor, dvs 6,7,8,9 km har jag dock valt lite plattare rundor samt i stort sett samma men lagt på en extra sväng för att få den ökade distansen, detta har gjort att vi kunnat bryta ner rundorna i delmål, där vi skulle stanna OM det behövdes och ta tre andetag, ev dricka och sen springa vidare, mellan delmålen stannade vi inte och behövde han inte stanna vid ett delmål så var siktet nästa.

Detta upplägget har fungerat kanon för honom, och när vi sprang 9 km så blev det en high five vid varje mål som vi sprang förbi och stoltheten när han klarade 9 km utan att stanna var enorm, att få vara med och se denna utvecklingen, från att stanna flera gånger på en 2 km runda till att springa 9 km utan att stanna under loppet av 10 månader, OCH med en höst där luftrören bråkade med honom såpass att många rundor fick ställas in, är så jäkla imponerande. 

Milen då tänker ni, klarade han inte den? jodå i Juni månad sprang han sin mil, det var varmt ute så dricka var med, jag valde att bära vätskevästen så han skulle slippa, vilket gjorde att behövde han dricka så var vi tvungen att stanna. Luften stod mer eller mindre still, det var som sagt varm och även om där fanns en antydan till vind så vill jag ju inte påstå att den svalkade, så redan dem första metrarna så la vi upp var vi skulle ha drickpauser, tre klunkar för att skölja mun och hals och sen sprang vi vidare, informerade även honom när det var som jobbigast att när vi kom till 5 km så skulle jag avslöja en hemlighet, vilket motiverade honom till 5 km, när vi kom dit så släppte jag överraskningen att milen skulle sluta i glasskiosken och detta fick löpstegen att bli liiiite lättare fram till 8 km, där fick han ett litet bryt, en justering av rundan och en sväng 200 meter längre bort gjorde att han tappade och jag förstår honom, ändrar sambon rundan och det blir fel i mitt huvud så kan jag nästan stanna och skita i att springa, men när han märkte att svängen inte var så långt borta som han trodde var han snabbt tillbaka och kunde avsluta starkt dem 2 sista km som blev lite upp och ner för backar då vi undvek stekande sol på asfalt och begav oss in i skogen istället. när klockorna pep milen, hans före min (såklart) så valde han ändå att springa dem sista metrarna fram till kiosken dels för att min skulle pipa men även för att det var bara knappt 100 meter kvar, vilket kan låta löjligt lite men för en snart 11 åring som hade siktet på milen och hade det tufft sista metrarna så är varje extra meter en sjukt stor bedrift!

Stoltheten i hans ansikte efter att ha klarat milen gjorde mig varm i mammahjärtat, han hade ett mål och han klarade det, och fast att vi aldrig har sprungit på tider så kan jag ändå inte låta bli att vara lite extra stolt att han klarar sin första första mil, med den värmen och den terrängen på 1:10:46. 

Målet med våran löprundor tillsammans är att klara rundorna, goa snackerundor utan att över huvud taget tänka på tider, blir det en bra tid så självklart visar jag honom detta och ger honom beröm utan att för den delen påvisa att det har betydelse utan mer att han ska vara stolt över rundan han precis gjorde, så när det kommer till att pusha så försöker jag aldrig pusha honom till att springa fortare, utan min push ligger i att få honom att klara den rundan vi bestämt göra oavsett bra eller dålig löpdag.

Så hur mycket kan man då pressa? Jag vill säga att man kan pressa rätt mycket, så länge det handlar om att klara en backe, en runda, en sträcka, faktiskt tom ett segment (strava kommer mer om det i framtida inlägg, tills dess, ni som vet ni vet) även om det faktiskt handlar om tid, annars så när det kommer till tider så tycker jag det ska vara helt på barnets villkor, där man går in och stöttar istället för att pressa, jag tror ju på att det är större chans att dem fortsätter och därmed utvecklas om det får ske på deras villkor och i deras takt.

Jag tro ju på att tycker dem det är skoj att utöva sin aktivitet (inte bara löpning då) så kommer dem kunna nå dem målen dem har, för har man ett barn som vill satsa på sin aktivitet så kommer dem pressa sig själva, men pressar man själv sitt barn att satsa på sin aktivitet så är risken större att dem faktiskt lägger av. 

Däremot så tycker jag i alla lägen att det är viktigt att pressa barnet till att utöva sin aktivitet, inte låta -jag orkar inte idag, ta över, visst alla kan ha en dag när man bara inte orkar MEN så kan det ju även vara med skolan ska dem slippa den också? 

/Marie

Ta beslut vid rätt tillfälle

När det kommer till löpning så tror jag på att ha en plan A, B och till och med en plan C innan man beger sig ut på sin löprunda, att man är beredd på att ändra både tempo och distans efter hur kroppen och huvudet känns, dock är det viktigast att lyssna på kroppen och INTE låta huvudet styra för mycket, för vi vet alla om att hjärnan är lat, kan den hitta en ursäkt eller en genväg så kommer den göra ALLT för att få en att tro att det är det man vill, -har jag inte lite ont i lilltån, -är det inte jäkligt svårt att andas, -hållen går bara inte att springa med, -hmm nysningen jag precis gjorde var inte det ett tecken på en ev influensa osv. bäst jag stannar eller genar hemåt, som sagt hjärnan är uppfinningsrik, det gäller bara att genomskåda den. 

Det är dock viktigt att lyssna, speciellt om det börjar göra ont, hur gör det ont? var gör det ont? är det en "smärta" som går att springa med? för nä alla smärtor är inte av ondo (tror jag), nu vet jag om att många skriker stop stop stop gör det ont ska man stanna, men här tänker jag faktiskt sticka ut hakan och säga nä det tror inte jag, ibland kan stela leder, muskler göra lite ont innan man kommer igång detta rättar sen till sig, är man "van" löpare så lär man sig vid vilken km detta sker, jag har magiska 3 km tex innan dess så vet jag om att min hjärna försöker få min kropp att tro att jag håller på att dö så stanna eller vänd hem, skulle jag lyssnat varje gång min kropp säger att jag har ont någonstans så hade jag aldrig kommit utanför grinden. Hur ska man då veta vid vilken smärta man ska stanna och när man ska fortsätta, detta är ju faktiskt upp till var och en att känna efter och lära känna sin kropp, jag har ju lite grann som en regel, gör det ont hela tiden både innan, under och efter samt nästa runda då ska man nog dra öronen till sig och kolla upp vad som är orsaken till smärtan. Men är det en smärta som försvinner så lägger jag inte ner mycket vikt på den utan placerar den i bakhuvudet för att ändå vara medveten om den så att det inte är en slamkrypare som BAM slår till så står man skadad. 

Sen tror jag även man ska scana av, när säger kroppen att det gör ont? Är det i en uppförsbacke när det blir lite jobbigt? Är det på den där sjuuukt tråkiga asfalten sträckan? I början av rundan? i slutet av rundan? Här tror jag att det är viktigt att faktiskt skapa regler för sin löprunda, som att aldrig ta beslut på dem ställena som är ens akilleshäl, utan kanske tom stanna ta tre djupa andetag och sen fortsätta en bit till för att avgöra om det är läge att lyssna eller ej. 

Sen har vi dessa löprundor där det inte gör ont, kroppen känns bra, men känslan blir ändå jag orkar inte en meter till, så hade jag det igår, jag visste vad jag skulle med löpningen, minst 3,5 km och stoppet skulle vara vid affären, det var grunden resten fick helt enkelt komma under tiden jag sprang, redan första metrarna tappade jag allt och började diskutera med mig själv vilken väg jag skulle ta, höger kortare eller vänster för 1 km extra, kom fram till att det var bättre att få 1 km extra i början än att riskera att fattas i slutet, så resonerar jag ofta med mina rundor, bättre att få extra km i början än att behöva snurra till sig i slutet för att man missbedömt rundan eller att klockan har genat och man har tappat 500 meter längs vägen (jo det händer) och ja jag låter klockan bestämma min distans även om jag VET att den genat och att jag sprungit längre (men det är ett annat inlägg). När det första beslutet var taget så hade jag direkt fått 2 km och visste om att jag skulle ha mina 3,5 vid affären, efter det kändes det lite bättre och jag siktade tom in mig på en rutt som skulle ge mig 4 km, sista km då är uppför en backe 34 hm men sen är det bara 500 meter kvar till affären, uppför backen så ville jag dö, benen blev tunga, andningen jobbig, och jag tänkte 4 km det får räcka, men då och där tänkte jag, ska man verkligen ta beslut om distans i en uppförsbacke när det är som jobbigast? Så jag tänkte om (igen) och sa till mig själv nerförsbacke, känns det fortfarande som jag vill köra 4 km så gör jag det, kan jag få till en 5:a så är det bättre för månadsmålet, och som jag misstänkte så i nedförsbacken så ändrade sig beslutet, 1 km till, 6 minuter DET klarar jag, kroppen gjorde inte ont, andningen var återställd så vad var min ursäkt? Det var lite jobbigt precis? kom in i matchen, sen när slutade jag för att det blir lite jobbigt? Så från att när jag började springa tänka MINST 3,5 km så fick jag en 5:a och därmed 1,5 km till godo på vecko och månadsmål! För precis som alla + km i början av löprundan gör att man slipper snurra i slutet så innebär alla + km i början av veckan att man slipper känna stress i slutet av veckan. 

Men handlar det alltid om att revidera upp rundorna? Definitivt inte! Kan man aldrig få känna att nä fuck this idag vill jag bara minsta möjliga? Självklart kan man det! Eller rent ut sagt det känns så jäkla bra just nu så jag stannar här? Absolut! Men va? ska man stanna när det känns bra? Är det inte då man ska fortsätta? nja jag tycker inte alltid det, ibland eller tom rätt ofta så tror jag att det är bra att stanna när löprundan känns som bäst, att pressa sig 1,2,3 km till kan göra att den här sjukt bra rundan som man hade blir en pissrunda, där den goa känslan försvinner och man stannar med känslan av att det varit en pissrunda, för iallafall för mig kan det vända på 1 km, från bästa rundan ever till att aldrig mer att jag springer en meter, ja jag kan vara lite drama med allt eller inget ibland (hade sambon skrivit samtidigt så hade han skrivit, läs ofta).

Som jag skrev i början, det gäller att ha både en plan A och B innan och under sina löprundor och aldrig klanka ner på sig själv för att man tänkt 5 km men det bara blev 4km, nästa gång tänker man 3,5 km och får till 5 km. Löpning är en dagsform som jag än idag jobbar med att accepter och därmed skapat mig mina planer och regler just för att komma ut och göra den där löprundan lite lättare när hela huvudet skriker SOFFAN men jag vet om att den står kvar även 30 minuter senare och faktiskt kommer vara än skönare.

/Marie 

Olika mål tillsammans

Kan man springa tillsammans fast man har olika mål och är på olika nivåer? Självklart kan man det! Jag och sambon är INTE på samma nivå och har helt olika vecko/månads/års mål när det kommer till löpning, 

• Ett hans huvudträning är löpning, min är bodypump, boxning, bodybalance löpning, rent kort sagt en mix av all träning, typ haha

• Två han har sprungit längre än mig, alltså inte distans utan tid, jag började ju springa för 3 år sedan, ja dvs löpning som innebar att man inte fick någon medalj, jag hade ju sprungit både toughest (4 ggr), extreme run, Action run, en halvmara och en mara, men då fick man som sagt medalj, att springa frivilligt var inte riktigt min grej, brukade säga -ser ni mig springa så spring för då är det något som jagar mig! Men då och där för 3 år sedan så smugglade Anton in löpningen tillsammans med kärleken, ni vet kärleken gör en blind och innan jag hann fatta vad jag gjorde så var vi anmälda till ett lopp tillsammans, och det var ju det här att springa för medalj.

• Tre som är det viktigaste att veta, det är att jag och Anton har två helt olika "bästa" tempo, där det skiljer mer än minuten per km, hans lugna tempo är typ mitt ha ihjäl mig tempo, här är det viktigt att respektera den långsammas tempo i vårt fall mitt tempo, när vi springer så är det jag som styr tempot och detta har jag fått jobba mycket med, att inte känna mig som en jäkla stoppkloss, där Anton gång på gång hävdat att han älskar att springa i vårt tempo, han älskar att springa tillsammans med mig, trotts detta kan jag än idag falla, inte lika ofta men dåliga löpdagar så är jag INTE snäll mot mig själv. 

Så när det kommer till att kunna springa tillsammans trotts olika mål så gäller det att hitta lösningar som gör att båda får ut det den vill ha ut av löpningen och ändå kunna göra det tillsammans, vi löser detta genom att vi ibland springer själv, vi jobbar ju om varandra så när den andre jobbar så tar vi våran rundor som passar oss och våran mål. Anton springer ju också hem från jobb, och när jag hinner och kan så springer jag och möter honom, då får han sitt tempo och jag får mitt fram tills vi möts sen enas vi om ett gemensamt tempo hem, ibland får jag dock påminna Anton om att jag faktiskt är med, när jag märker att jag håller på att dö för att ens ha en chans att hinna med. 

Det har även hänt nu på sistone att jag mött upp honom, han har behövt fler km än jag faktiskt orkat med, så då har vi möts upp sprungit kanske 1-2 km tillsammans för att sen skiljas åt igen och mötas upp hemma, detta gör att vi får löpning både tillsammans och vi når våra enskilda veckomål, jag ligger ju på 35 km i veckan och Anton ligger på 70 km i veckan, eller egentligen ligger han på mindre men i bakhuvudet vet jag om att han siktar på 70 km så jag kan likabra skriva 70 km.

När vi är lediga tillsammans så springer vi alltid tillsammans, det har hänt någon gång att jag skickat Anton att springa längre för jag vet att han vill och framförallt när han behövt för att nå sina mål när jag känt att jag har en dålig löpdag och helt enkelt inte kan springa så långt som han vill/behöver, men det är mer ett undantag i regeln. 

Hur är det då med våran olika tempo, får Anton ut vad han vill och behöver i sin löpning när han springer med mig? Sliter jag ut min kropp och pressar mig onödigt hårt för att hinna med hans tempo? 

Nä som sagt vi försöker alltid ta det tempot som passar oss den dagen, målet är behagligt snacketempo, vi springer och snackar om allt mellan himmel och jord under våran gemensamma löprundor, ibland klarar vi högre snacketempo ibland får det bli lägre, och som sagt jag är den långsamma av oss så det blir oftast jag som får styra tempot, men det har hänt nån gång (läs en typ ) att jag faktiskt fått justera mitt för att Anton haft en riktigt usel löpdag, hans dåliga löpdag tempo är ju som sagt mina bra löpdagar tempo *ler*  

Och då vi inte springer för att göra några PB på milen lopp utan faktiskt springer för att kunna springa ultralopp så ja, jag vill säga att han får ut massor av våran gemnsamma löprundor. Idag, när jag hade en sjukt bra löpdag igår, kan jag tom säga att mitt tempo gynnar oss där, ja inte om målet är att sätta banrekord men där är vi inte, och jag kommer heller inte komma dit, inte för att nervärdera min egna löpning utan helt enkelt för att det är inte mitt mål med träning och lopp, hur Anton tänker där vet jag egentligen inte 100% men idag är hans mål att tillsammans med mig göra Kullamannen sprint (100 km) och Tjörnarparen (100 km) och att vi ska ta oss i mål tillsammans.

Anton har även deklarerat att våran löprundor i det här långsammare tempot gjort honom snabbare, vilket jag ibland tror han säger för att vara snäll, men när jag ser hans tider på strava så kan det faktiskt vara just så.

Så oavsett tempo eller mål så kan man alltid hitta en medelväg till att kunna springa tillsammans om det verkligen är det man vill göra.

/Marie 

Den perfekta planen sprack

I helgen blev det exakt detta som jag snackade om häromdagen, en plan, en perfekt plan, träning och tid med barnen men ändå blev allt bara totalt kalops, ett akutbesök med dottern fördärvade allt och till ingen nytta tänkte jag skriva, men klart vi fick ju reda på att inget var brutet så helt bortkastat var det ju inte, även om det gick onödiga timmar i olika väntrum pga vad jag vill säga rent jäkla dålig samarbete mellan 1177 och våran vårdanrättningar, nu försökte "hon som var trött på livet" inne på akuten försvara 1177 att dem är ju trotts allt risktäckande och vet inte att det finns en kvälls/helgmottagning i Helsingborg, vilket jag vill säga njaaaa då har ju faktiskt 1177/sjukvården något att jobba med, samt orden "det är en lag att 1177 ska säga kör upp på akuten" som jag fortfarande inte vet om hon menade eller om hon var sarkastisk då tonläget på människan var detsamma hela tiden dvs jag har jobbat hela helgen och är så jäkla trött på folk som kommer upp med icke akuta anledningar (inkl vi kände jag).

Summan av kardemumman av denna 3 h vistelsen på akuten var att vi kunde ringt kvälls/helgmottagningen fått BOKAT en tid och därmed sluppit sitta och vänta 2 h på akuten för att få komma till receptionen, som jag sen tycker skulle kunnat sagt och bokat detta till oss, istället för att skriva in oss på akuten för att sen sköterska skulle göra detta, tur var att vi fick iallafall tid 30 min senare så det blev en flytt från ett väntrum till ett annat, läkaren där sen tittade på Lowa, och nu menar jag ordagrant tittade, inte klämde inte kände, ingenting utan tittade och sa - ja jag kan inte bedöma utan röntgen så jag skriver en remiss till akutröntgen (detta tycker jag ju hon inne på akuten kunde gjort så hade vi kunnat gå dit och gjort detta under dem 30 min som vi ändå bara väntade), på akutröntgen var det den kortaste väntan iallafall 10 min senare så satt vi åter i väntrummet och väntade, fick beskedet inget brutet jobba med handen hejdå. Jag vet inte vad jag egentligen vill att dem ska göra men det kändes som sagt som 3 h till ingen nytta då man inte ens kände och kollade mjukdelarna eller senorna eller vad man nu kan kolla, men som sagt dottern ville få den kollad och efter sonens spricka så vågade vi inte chansa med att nonchalera henne omifall att, det räcker att vi faktiskt skrattade lite ödmjukt åt henne i 3 dagar.

Så min plan för söndagen med att direkt efter mitt pumppass, skicka ner sonen och ev dottern till L-bryggan för att själv springa en omväg dit och sen spendera dagen med att fiska krabbor och bada tillsammans med dem blev som sagt helt omkullkastad, istället blev det endast en veckomål/runstreak runda på 4 km innan jag fixade middagen, fanns inte en chans att jag hade haft energi till att laga mat efter vi kom hem om jag gjort som dottern och slängt mig på soffan, istället så gick jag direkt upp och bytte om och begav mig ut, och det finns ingen bättre känsla än att känna hur huvudvärken sakta släpper under löpturen och känslan efteråt när man åter har energi till att orka ta tag i saker gör att det är värt kampen man för med sig själv när man står och väljer mellan soffan och löpskorna. Även om vila kan vara bra det med, så fanns det inte tid till både löpning och vila igår så då prioriterar jag löpningen och siktade på tidig sänggång på kvällen istället. 

Dock var igår en sådan dag när jag kände för att skrinlägga alla mina jäkla mål och utmaningar som jag har, men det är inte rätt tillfälle att göra det, jag och sambon har framtidsplaner, riktigt utmanande och kul sådan tom. kommer skriva mer om det, men det kommer innebära att löprundor som tänker skippas för att man har en jäkla fis på tvären nja det finns det inte utrymme för.

/Marie

Att få ihop vardagen

Jag håller ju på med en såkallad runstreak, dvs man ska springa varje dag, distans tror jag är frivillig men jag vill ha MINST 3,5 km varje dag. Jag har ju sprungit ett bra tag dem dagarna jag inte har mina pumppass men efter att ha snackat med min ena granne och beklagat mig lite om det här med tiden, ja jag av alla människor som menar att tid har vi om vi bara rannsakar oss själva beklagade mig om tiden, för hon menade att 30 minuter har vi alla, för ja, det är vad det max tar att springa 3,5 km (jag går 3 km på 30 min så jo jag vill sticka ut hakan här och säga att det är vad det max tar). 

Jag försökte ju med både den ena ursäkten efter den andra, barnvecka, fixa middag, köra till och från gymet osv. men när hon sa att hon ibland kom ut 21:30 så gav jag upp med ursäkter för jo om vi som sagt rannsakar oss så har vi faktiskt tiden. Orken, lusten, viljan you name it DET är en annan femma, den kan både dala och försvinna helt, det är jag villig och erkänna och ibland får man helt enkelt inse att det som måste göras är inte alltid det man har lust att göra.

Är det då bra för en att sätta denna pressen att hinna med allt? Träning ska ju inte vara en press utan skoj och bra för en, men det är ju faktiskt när man ser träningen som något ont måste som det blir en negativ press, och handen på hjärtat vad är det vi ska ha all tiden till? Netflix och chill som vi skämtsamt brukar säga där hemma? Det är viktigt att vila säger alla, men än en gång handen på hjärtat, vilar vi inte jäkligt mycket nu för tiden? 

Jag och Sambon brukar bryta ner det, om vi tränar 1 h om dagen så är det 7 h i veckan, en vecka består av 168 h, tänker man så, då är det väldigt lite man rör sig, och är det något som vi människor blir så är det latare OCH väldigt många av dem som tränar är faktiskt dem lataste, man gömmer sig bakom ev 7 h träning och menar att jag tränar minsann varje dag, och jajo det är bra men som med allt annat så är det faktiskt helheten av ens livstil som avgör. Vad säger jag då, ska vi springa ihjäl oss? ska vi aldrig få bara sitta ner med en kopp kaffe och bara andas? Självklart! men måste det ena utesluta det andra? 

Så tillbaka är det bra att pressa sig själv till aktivitet varje dag, svar ja JAG tror det, jag tror det är det bästa pensionssparandet man kan göra, jag tror att man ger sig själv en bra livsstil genom att göra detta, nu menar jag inte att man ska spränga blodkärlen på varje träningspass, jag vill tom säga att det är något man alltid ska undvika, såvitt du inte tänker satsa på någon proffskarriär så tycker jag inte att man ska pressa sig till sjuka vikter eller tider, utan målet med en vardagsträning ska vara att ha en stark och rörlig kropp som orkar med vardagen. 

Jag har inte ärats med fler timmar på dygnet än någon annan, utan jag liksom många andra får planera och snurra planerna både en och två gånger ibland för att hinna med allt jag både vill och som måste göras, även jag får mina planer omkullkastade och kan vid dessa tillfällena tappa allt och bara vilja strunta i det, men samtidigt så vet jag efter många års tränande att man ångrar ALDRIG ett träningspass! 

Och nä jag är inte ute efter en klapp på axeln och hur jäkla duktig jag är, jag är inte ute efter att sätta en nagel i ögat på folk, utan den sätter oftast folk i sina egna ögon med deras dåliga samvete för att dem vet vad som behövs göras men dem gör inte. 

Hur får jag då min vardag att gå ihop med barn varannan vecka, heltidsjobb och jobb som instruktör med två pass i veckan? Planering och åter planering såpass ibland att en bilkö eller en oplanerad maxitur kan ställa till det rejält, men då får man som sagt helt enkelt planera om och göra det bästa av det och försöka att inte gå ner sig. Nu är ju mina barn "stora" och jag får mycket hjälp av dottern som tycker det är skoj att laga mat, men dem har ju inte alltid varit stora. 

Och när jag sticker ut hakan så vet jag om att det ALLTID finns undantag, men dem är minimalistiska i det stora hela och många gånger är det inte ens dem som "gnäller" att tiden inte finns. 

Att få in löpningen tisdagar och Torsdagar barnveckorna har hitintills varit det kämpigaste, mest pga samvetet, detta samvete som ofta skapas på sociala medier, som så mycket annat, jag har löst detta genom att erbjuda barnen att följa med, och säger dem nej så har jag ju faktiskt erbjudit mig tid med dem, men dem valt att tacka nej, smart va! För barn kan faktiskt vara med på löprundan, självklart får man lägga det på deras nivå men alla löprundor räknas även dem som man kanske måste stanna och andas tre andetag på. 

Andra tips för att få in löpningen är som sambon, springa till eller hem från jobb (jag har för långt tycker jag, 14 km enkel väg), ta en omväg till affären, morgonlöpning (den kämpar jag med, har lyckats 2 gånger), som sagt lösningen finns om man inte fastnar på problemet! 

/Marie 

Börjar om

 Jag har länge funderat på om jag skulle börja blogga igen, velat fram och tillbaka, jag tycker ju om att skriva, jag är inte bra på det, och kommatecken och punkter tja dem får ni släng in där ni tycker dem ska vara för JAG har INGEN aning, och med två barn som fått diagnosen dyslexi så får jag väl helt enkelt inse att dem ärvt det från någon 👀

Jag har ju svårt att hålla mig till teman och sånt där, men jag kan nog redan nu säga att det kommer vara mycket tankar och åsikter om kost, barfotalöpning och träning rent allmänt. Jag är ingen expert och har ingen som helst utbildning varken i kosthållning eller ergonomi utan bara helt enkelt full av åsikter, funderingar och frågeställningar som ibland måste vädras, och kanske kan man tycka att hmmm det där låter vettigt eller bara men herregud vad tappad hon är och det bästa av allt är att det är OK, dvs så länge det går åt båda hållen vill säga 😊 

Och till alla er som bara inte kan med emojis, sorry dem kommer finnas 😝