När det kommer till löpning så tror jag på att ha en plan A, B och till och med en plan C innan man beger sig ut på sin löprunda, att man är beredd på att ändra både tempo och distans efter hur kroppen och huvudet känns, dock är det viktigast att lyssna på kroppen och INTE låta huvudet styra för mycket, för vi vet alla om att hjärnan är lat, kan den hitta en ursäkt eller en genväg så kommer den göra ALLT för att få en att tro att det är det man vill, -har jag inte lite ont i lilltån, -är det inte jäkligt svårt att andas, -hållen går bara inte att springa med, -hmm nysningen jag precis gjorde var inte det ett tecken på en ev influensa osv. bäst jag stannar eller genar hemåt, som sagt hjärnan är uppfinningsrik, det gäller bara att genomskåda den.
Det är dock viktigt att lyssna, speciellt om det börjar göra ont, hur gör det ont? var gör det ont? är det en "smärta" som går att springa med? för nä alla smärtor är inte av ondo (tror jag), nu vet jag om att många skriker stop stop stop gör det ont ska man stanna, men här tänker jag faktiskt sticka ut hakan och säga nä det tror inte jag, ibland kan stela leder, muskler göra lite ont innan man kommer igång detta rättar sen till sig, är man "van" löpare så lär man sig vid vilken km detta sker, jag har magiska 3 km tex innan dess så vet jag om att min hjärna försöker få min kropp att tro att jag håller på att dö så stanna eller vänd hem, skulle jag lyssnat varje gång min kropp säger att jag har ont någonstans så hade jag aldrig kommit utanför grinden. Hur ska man då veta vid vilken smärta man ska stanna och när man ska fortsätta, detta är ju faktiskt upp till var och en att känna efter och lära känna sin kropp, jag har ju lite grann som en regel, gör det ont hela tiden både innan, under och efter samt nästa runda då ska man nog dra öronen till sig och kolla upp vad som är orsaken till smärtan. Men är det en smärta som försvinner så lägger jag inte ner mycket vikt på den utan placerar den i bakhuvudet för att ändå vara medveten om den så att det inte är en slamkrypare som BAM slår till så står man skadad.
Sen tror jag även man ska scana av, när säger kroppen att det gör ont? Är det i en uppförsbacke när det blir lite jobbigt? Är det på den där sjuuukt tråkiga asfalten sträckan? I början av rundan? i slutet av rundan? Här tror jag att det är viktigt att faktiskt skapa regler för sin löprunda, som att aldrig ta beslut på dem ställena som är ens akilleshäl, utan kanske tom stanna ta tre djupa andetag och sen fortsätta en bit till för att avgöra om det är läge att lyssna eller ej.
Sen har vi dessa löprundor där det inte gör ont, kroppen känns bra, men känslan blir ändå jag orkar inte en meter till, så hade jag det igår, jag visste vad jag skulle med löpningen, minst 3,5 km och stoppet skulle vara vid affären, det var grunden resten fick helt enkelt komma under tiden jag sprang, redan första metrarna tappade jag allt och började diskutera med mig själv vilken väg jag skulle ta, höger kortare eller vänster för 1 km extra, kom fram till att det var bättre att få 1 km extra i början än att riskera att fattas i slutet, så resonerar jag ofta med mina rundor, bättre att få extra km i början än att behöva snurra till sig i slutet för att man missbedömt rundan eller att klockan har genat och man har tappat 500 meter längs vägen (jo det händer) och ja jag låter klockan bestämma min distans även om jag VET att den genat och att jag sprungit längre (men det är ett annat inlägg). När det första beslutet var taget så hade jag direkt fått 2 km och visste om att jag skulle ha mina 3,5 vid affären, efter det kändes det lite bättre och jag siktade tom in mig på en rutt som skulle ge mig 4 km, sista km då är uppför en backe 34 hm men sen är det bara 500 meter kvar till affären, uppför backen så ville jag dö, benen blev tunga, andningen jobbig, och jag tänkte 4 km det får räcka, men då och där tänkte jag, ska man verkligen ta beslut om distans i en uppförsbacke när det är som jobbigast? Så jag tänkte om (igen) och sa till mig själv nerförsbacke, känns det fortfarande som jag vill köra 4 km så gör jag det, kan jag få till en 5:a så är det bättre för månadsmålet, och som jag misstänkte så i nedförsbacken så ändrade sig beslutet, 1 km till, 6 minuter DET klarar jag, kroppen gjorde inte ont, andningen var återställd så vad var min ursäkt? Det var lite jobbigt precis? kom in i matchen, sen när slutade jag för att det blir lite jobbigt? Så från att när jag började springa tänka MINST 3,5 km så fick jag en 5:a och därmed 1,5 km till godo på vecko och månadsmål! För precis som alla + km i början av löprundan gör att man slipper snurra i slutet så innebär alla + km i början av veckan att man slipper känna stress i slutet av veckan.
Men handlar det alltid om att revidera upp rundorna? Definitivt inte! Kan man aldrig få känna att nä fuck this idag vill jag bara minsta möjliga? Självklart kan man det! Eller rent ut sagt det känns så jäkla bra just nu så jag stannar här? Absolut! Men va? ska man stanna när det känns bra? Är det inte då man ska fortsätta? nja jag tycker inte alltid det, ibland eller tom rätt ofta så tror jag att det är bra att stanna när löprundan känns som bäst, att pressa sig 1,2,3 km till kan göra att den här sjukt bra rundan som man hade blir en pissrunda, där den goa känslan försvinner och man stannar med känslan av att det varit en pissrunda, för iallafall för mig kan det vända på 1 km, från bästa rundan ever till att aldrig mer att jag springer en meter, ja jag kan vara lite drama med allt eller inget ibland (hade sambon skrivit samtidigt så hade han skrivit, läs ofta).
Som jag skrev i början, det gäller att ha både en plan A och B innan och under sina löprundor och aldrig klanka ner på sig själv för att man tänkt 5 km men det bara blev 4km, nästa gång tänker man 3,5 km och får till 5 km. Löpning är en dagsform som jag än idag jobbar med att accepter och därmed skapat mig mina planer och regler just för att komma ut och göra den där löprundan lite lättare när hela huvudet skriker SOFFAN men jag vet om att den står kvar även 30 minuter senare och faktiskt kommer vara än skönare.
/Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar