Kullamannen 100 km 2022 Race rapport

Så var det då dax igen för kullamannen, denna gången med "nattstart", tiden från första början var 23:59 men ändrades till 23:00 fortfarande dock natt för en annan som sover sött vid 22:00 i vanliga

En kaffe innan start! 

Var jag då redo för detta lopp? Nja egentligen inte helt, Pappas bortgång i våras, mycket på jobb men framförallt har det varit mycket fokus på rehab sen i somras, först så provsprang vi ju med packning liknande den vi skulle ha kust till kust från Laröd till farhult och hem igen, efter det så hade jag en krånglande framsida på underbenet på höger sida, vilket jag rehabade bort med löpning i lugnt tempo och kortare distanser.

Var ju lite nervös inför kust till kust då benet blev helt bra veckan innan, hade även haft problem med en hälsena på vänster fot till och från och redan första etappen så kände jag hur den tjocknat men här gjorde jag en upptäckt, jag smörjde in den i vaselin bara för att kunna fortsätta och efter det så krånglade den inte på hela tiden, fortsatte såklart att smörja varje morgon (även om det bara satt i huvudet kanske så var det dumt att chansa). 

Kust till kust flöt smärtfritt fram till sista 2-3 milen då började framsidan på smalbenet (denna gången andra benet) att smärta, vilket gjorde att väl hemma så blev det reahblöpning IGEN suck, och som om inte det var tillräckligt så började knäet (det där jag slitit av mitt främmre korsband) krångla en vecka efter, och på söndagens pump en vecka efter kust till kust så var det som om något small till i det. Så än en gång tillbaka till rehablöpning *suck*. Jag är tacksam över min runstreak som gjort att jag tvingat ut mig i korta lugna runder vilket jag tror har lett till att det läkt snabbare. 

Så med denna bakgrund (Augusti-September) så förstår ni själv att det inte blivit så många långpass inför kullamannen så därav kunde ju förutsättningarna varit bättre, vi var dock och sprang sinarpsdalen delen 4 veckor innan Kullamannen, Båstad till Båstad körde vi 50 km blev det och även om jag kände efter 21 km att jag inte orkade springa mer så kom jag tillbaka dock med känningar i mitt knä mot slutet, dock bara känningar inget värre än så, trötta lårmuskler innebär smärta i knäet. 

Så när vi ställde oss på starten så var det med insikten att maxtiden skulle nyttjas (den var trotts allt 2 h kortare än förra årets 22h) och vi skulle inte puscha så vi gick sönder utan running stones till UTMB skulle samlas in. MEN man måste ju ändå ha en form av race plan och den började vi fila på under onsdagen, visst skulle vi kunna nå Ängelholm vid 09:00 (högt räknat) vilket vi började känna var liiite väl safe så vi drog ner det till 08:00 för att till sist säga vid 06:00 skulle vi försöka vara i Ängelholm hahaha, jomensåatt stenarna skulle ju bara samlas in eller.

Början flöt på bra, vi höll vårt egna tempo och sprang på lugnt, valde att springa den asfalterade delen upp från Båstad för att sen följa ledet och gå när vi kom till skogen, var rätt mäktigt att se alla pannlampor son snirklade sig upp, kyrkogården med alla dess gravljus och nästan en fullmåne, mäktigt! Allt flöt på bra och då vi var ett led om än något utspritt emellanåt så behövde man aldrig riktigt oroa sig för att springa fel, sen all cred till banmärkeringen så jäkla bra! Sen är det ju alltid en fördel att ha provsprungit innan då man hittar på ett helt annat sätt, längs sinarpsdalen hörde vi hur en Älg bölade högt och tydligt, häftigt tyckte sambon rätt skrämmande tyckte jag, mest troligt uppskattade dem inte alla pannlampor mitt i natten och nere i dalen ekade deras bölande rätt mäktigt, dem kallas ju inte för skogen konung för inget!

 

Mäktig måne

Greve kullar sen var än mer mäktigt då säger sambon, du vet om att du peacar tempot va, och när jag ser bak om mig så har jag ett pärlband av pannlampor, lite stress över det så hölls tempot kanske lite högre än vad jag gjort om det bara varit jag och Anton men sen för den delen så kändes tempot bra så det gjorde inget. Vid 30 km så kände jag första tendensen till att behöva gå, ja jag vet alldeles för tidigt och jag vet egentligen inte varför, mest troligt bristen på långpass träning. Stavarna plockades iallafall fram för ska jag gå så ska det inte gå långsamt iallafall, blev dock att vi växlade mellan att gå och springa, vilket kändes bra faktiskt, pulsen bråkade lite emellanåt när vi sprang, precis som om jag sprang och höll andan och spände mig, vet inte om det är rent mentalt eller om kroppen inte är i bättre form än så, sjukt frustrerande är det iallafall för känslan av stoppkloss kom över mig igen och emellanåt tappade jag mig pga det. 

Tidsplanen höll relativt bra, 07:00 (en timme efter sista budet, men två timmar innan första) kom vi äntligen till Ängelholm efter att ha snurrat i skogen i vad som kändes som en evighet. Här hade vi bestämt oss för att senast 08:00 skulle vi lämna! Jag tog buljong, kaffe OCH hör och häpna en mugg med pepsi (tänkte skriva jag kan inte minnas när jag drack läsk senast, men jo faktiskt Laröd-farhult svängen smakade jag sambons cola) och bjöds på världens pepp från folket på aidstationen, ända nackdelen men även det som gör kullamannen till kullamannen är att man får byta om utomhus, i år hade dem iallafall bänkar man kunde sitta på vilket gjorde att man slapp sitta på kalla märken iallafall, dock så blir man snabbt nerkyld och jag såg rätt tidigt på sambon att han huttrade och tjatade på att han skulle ta på sig överdragsbyxorna medans vi var still men han lyssnade inte, lätt hänt att man tänker men vi ska ändå snart röra på oss men att kyla ner en redan "stressad" kropp kan straffa sig på slutet av loppet vilket jag tror det gjorde lite för sambon med facit ihand. Medans jag bytte om så stod mest sambon still, och när jag sen var redo att sticka så står sambon och har kvar att fylla sina flaskor, meeen va faaan hahahaha 

Flytande frukost i Ängelholm

Det var staplande ben vi tog oss ut från Ängelholm 15 minuter tillgodo på klockan 08:00, kylan från natten låg kvar och vi fick både ta på vantar igen och sambon fick snabbt massera upp temperatur i mina lår som hunnit bli riktigt kalla och sen började vi springa för att få upp värmen, sprang på bra och humöret var med oss, 6 km senare hade vi äntligen fått upp temperaturen och vantar kunde plockas av, nya mål började byggas upp, mölle först,  skulle vi inte kunna vara där klockan 13:00 och därmed kunna få 6 h på berget, vilket skulle innebära 1 mil på 3 h vilket kändes jäkligt soft, lägg till en magisk regnbåge och ni förstår känslan var bra trotts att vi åter hade fått börja pendla mellan att gå och springa, denna gången pga att min baksida vänster ben började krångla på samma sätt som min högra baksida började krångla förra året, dock så var skillnaden att det kändes bättre när jag sprang och mer när jag gick, dock ville jag inte påfresta för mycket genom att bara springa på då vi som sagt hade kommit överens om att stenarna skulle håvas in utan att vi gick i sönder. Innan kohagen efter farhult innan Jonstorp så kom dem första 50 km löparna ifatt oss med en väldans fart, gällde att vika undan snabbt och släppa förbi, längs hagen så är det singeltrack big time så det blev mycket hoppa åt sidan, och så fortsatte det sedan hela vägen till svanshall vilket gjorde att jag kände hur jag började tappa det mer och mer då vi förlorade 1 min/km för att vi hela tiden behövde stanna och släppa förbi, tänkte att kaffet i svanshall skulle rätta till känslan, MEN kaffe vid 11:00 i svanshall har inte samma magiska kraft som kaffe mitt i natten kan jag meddela så strax efter svanshall kom mitt första bryt när jag insåg att vi inte hinna till Mölle tills klockan 13:00, tårarna rann och jag var beredd att skicka iväg sambon så han kunde få hinna och få sina stenar iallafall, sambon drog mig intill sig och menade att oavsett om vi komma in till Mölle 14:00 så skulle vi hinna berget på 5 h, och jajo han hade nog rätt så vi traskade på, sprang i alla nedförsbackar och gick uppför, precis innan Arild kommer Ewa (som brukar vara på mina pumppass ifatt oss) hennes energi och leende gav mig åter kraft och energi att fortsätta framåt. När vi väl sätter första foten på berget efter Arild så är det som om jag får en kraft att orka allt, vi trycker oss uppför backen hela vägen till himmelstorp, springer på i nedförsbacken, peppar en medlöpare och springer vidare, nu är vi på hemmaplan! Och jag känner energin och endorfinerna bara flöda genom kroppen, dock har jag en mage som bröjar sladdra om att den vill totalkrascha och NÄ jag är inte intresserad av att använda den obligatoriska hundbajspåsen! 

Helt magisk regnbåge

Vi springer in i Mölle kvarten innan 14:00 med orden innan 14:00 så ska vi ut igen, tar snabbt och fyller buljong, dricker samtidigt som jag deklarerar för sambon att jag måste på toa, smiter iväg KÖ, FAN! hur lång tid kan egentligen folk vara på toa, tittar klockan 13:54, fortfarande tid kvar, kommer in på toa och jäklar vilket hallelujamoment, hinner få 2 mess av sambon, var blir du av? Kommer tillbaka fyller min flaska med ny energi och vatten, dricker upp den sista kalla buljongen SUCK och är redo att sticka när sambon säger -jag ska bara fylla mina flaskor, meeeeen va faaaan älskling har du inte gjort det medans jag var på toa (valde jag att INTE säga) utan ler och säger okej, ser på sambons kinder att dem är "feber"röda, noterar även att hans ögon ser trötta ut. 

Mölle hamn

14:03 kommer vi ut på varvet! 5 h det ska gå, 2,5 h/mil, klättringen upp till hålkull tar tid, klättringen ner från fyren likaså detta vet vi men det går! Går ut från hamnen mot första backen, får sällskap av en 100 miles löpare som har betydligt fler timmar på sig på berget än vad vi har, så han menar att han lunkar på lugnt, ingen stress. Sambon fastnar att gå och snacka med honom och jag känner bara snälla älskling kan du sluta vara social och öka tempot istället gahaaa! när vi väl kom till backen hittade 100 miles löparen en annan som han började snacka med, så vi kom loss och kunde åter öka tempot tackgodegud, ingen stress på berget var ju planen! Började sätta upp små delmål, hålkull innan det blev mörkt bla, fortsatte att springa i alla nedförsbackar och gå uppför, när vi kom mot hålkull upptäckte vi att det var inte samma bandragning som förra året, utan vi fortsatte följa blåa slingan och tog oss därmed upp det "lätta" hållet jäääääj vi slapp klättringen, väl uppe tog vi oss faktiskt tiden för foto och snabbt njuta av utsikten, djupt andetag sen begav vi oss neråt.

Hålkull

Sambon hade fått fram sina stavar han med pga höften som börjat bråka men även smärta i ett knäveck. Nästa mål var gul slinga innan pannlampa dock valde vi på toppen i fårhagen att ta på pannlamporna medans det faktiskt var ljust så slapp vi att jag stod och tittade ut i skogen med min pannlampa medans sambon försökte hitta sin typ hahaha. Sambon hade nu deklarerat det jag redan misstänkt att han kände sig varm med typ en feberkänsla (minns ni vad jag skrev innan att bli nerkyld kan straffa sig i slutet) och att han såg suddigt, frågade om han ville bryta en 2-3 gånger men fick ett bestämt nej varje gång, hans sportdryck var slut och behövdes fyllas på i Josefinelust så ett snabbt pitstop även där innan vi pinnande på upp mot fyren, och nu kom sambon tillbaka! Vid fyren hade vi över en timme kvar ner till Mölle och då var vi 100 på att vi skulle klara det, klättringen ner sen var hemsk, förra året var jag och sambon ensamma här, då såg man inte lika tydligt stupet, iår var vi ett pärlband på ett 10 tal löpare som lös upp hela vägen ner, dock så hörde vi rätt tidigt en röst ovanfrån oss (och nä det var inte kullamannen då alltså utan en annan löpare), högt och tydligt säga INGEN STRESS här, orden var nog menat till tjejen som han sprang med men han ville nog samtidigt säga det så pass högt att vi som var framför skulle känna att vi kunde ta det lugnt, jag kände paniken komma av fallrädslan (inte höjdrädsla) men lyckades hålla ihop tack vara sambon, väl nere så kunde vi åter återgå till vårat gå uppför springa nerför, även om mörkret hade gjort att det var väldigt långsamt springa nedför, Ramsvik och Mölle hamn har aldrig känts närmre, och väl ute på asfalten så tog vi stavarna i vår hand och sprang hela vägen in i mål, med över 20 minuter till godo och med en putsning av tiden mot förra året på 2 h, jajo nu hade dem dragit ner tiden från 22 h till 20 h men vi kan ju inte ta bort att det var fortfarande vi som sprang det 2 h snabbare! 

MÅÅÅÅL 18:37

Hur mår jag då så här några dagar efter, jodå baksida lår smärtar, lite stress i ena foten, man blir trött av att springa med fivefingers, men jag har både lyckats hålla min runstreak vid liv OCH ha mitt pumppass, så tacksam över min kropp! 

Är ju även populärt att posta hur fötterna ser ut efter ett långlopp, min både ser bra ut och mår annars prima. 

hur vi har fyllt på med energi, snabb i lördags kväll innan vi somnade =P 

Om vi kommer köra kullamannen 100 km igen NOP! nu är vi färdiga med det! Låt mig se när öppnade dem anmälan till 100 miles? 15:00 jaha därserman! 

/Marie

Racerapport Kullamannen Sprint 100 km

Kullamannen revanschen, som vi väntat, även om jag med mina fotproblem förra året är rätt glad att det blev uppskjutet ett år, men i fredags var det dax att entra startlinjen. Vi bestämde oss för att boka in oss på hotell skansen från torsdag till fredag, att kunna ramla ut på startlinjen kunde vara rätt gott, och verkligen ett beslut jag inte ångrade, visst vi fick förlita oss på den frukosten som vi fick i frukostpåsen, men ändå så värt att kunna sova någon timme längre. Dock tycker jag det är konstigt att man inte valde starta upp frukosten 2 h innan istället för alla dessa frukostpåsar som stod där, känns mer miljövänligt men men jag är supertacksam för frukostpåsen så missförstå mig rätt. 

Starten skulle gå 07:00 men pga att det tog längre tid vid nummerlappsutdelningen än dem räknat med så blev den framflyttad, vilket inte hade gjort supermycket om det inte varit för att vi tvingades stå ute och vänta i värsta vinden, eller för vår del var det rätt lugnt, med rätt kläder kommer man långt. 07:15 släppte dem iväg 100 mils löparna och 07:35 var det vår tur, ÄNTLIGEN!

Vi började lugnt, hade bestämt oss redan innan att inget försök till massa omspringningar utan vi skulle nöja oss att ligga där vi låg, just för att inte slösa energi på sidoförflyttningar och onödiga tempoökningar som man gärna gör när man ska komma om, nu var vi inte supermånga sprintare, ett 100 tal, vilket är lite om vi ser till dem 600?  som var i 100 miles gruppen (inom löpning så finns det tydligen fler galna personer än vad man tror *ler* ).

Allt flöt på bra, vi sprang och pratade om allt och inget, småpratade med andra löpare som var nyfikna på våra fivefingers, och även imponerade över hur starka våra fötter måste vara, och så här dagen efter, ja jag vet att vi startade i fredags och det är söndag men då vi kom i mål på lördagen så är det dagen efter, i vilket fall som så här dagen efter så är jag också djupt imponerad över min styrka jag byggt upp i fötterna på så kort tid, 2018 träffades jag och Anton innan dess har jag gått i diverse "stabila" skor, 2019 började jag springa med merrell barfota skor och 2020 när mina fotproblem uppstod gick jag helt över till fivefingers, men det var ett sidospår.

Anton hade satt upp som mål att vi skulle springa till Ängelholm, lugnt men ändå springa, planen var att vara i Ängelholm vid 14:00 (detta vid start 07:00), vi sprang mer eller mindre hela tiden, dem värsta backarna gick vi i och sen tvingades vi pga skorna att gå där det var som värst stenar, där vi förlorar vinner andra, över dessa stenar kan ju alla med skor bara plöja på medans vi får vara lite mer försiktig så det blev ett snabbare än gå men ändå inte jogg tempo där, men det visste vi och la inte ner vikt på, utan vi sprang på och höll faktiskt vår tidsplan jäkligt bra, trotts att vi båda vid mil 2 drog i och bröt varsen lilltå, jag på höger fot och Anton på vänster, tror vi var framme i Ängelholm vid 15:00 och med tanke på att starten flyttats till 07:35 var vi nöjda, löpningen hade flyttit på bra, magisk natur och många skratt när vi hade en lama som ville följa med oss hahaha, bästa minnet faktiskt och för att förstå det så måste man ha Anton bredvid sig som säger det han tror Laman tänker, som han kan få mig att skratta 💓. 

Leendet på oss båda, när andra trippade sidan om, sprang rakt genom leran, det är på någotvis vår typ av löpning, rakt genom leran med ett leende och det svalkade den där brutna tån, vi valde faktiskt flera gånger att strunta i spång och istället rakt igenom vattnet, det gäller att ta fram det som får en att le på sådana här löpturer, det gäller även att stanna upp och ta 5 sekunder till att titta var man ska, jag har full förståelse för dem som tävlar i toppen att dem inte gör detta men för oss som har som mål att ta oss i mål vore det dumt att INTE passa på att njuta i plågan. 

    

I Ängelholm hade vi bestämt oss för att det fick ta den tid det tog, ingen stress, utan vi fyllde på med buljong, alltså den buljongen, to day for typ som mackorna man får efter förlossningen, i sin enkelhelt vid tillfället så blir det rena lyxmåltiden, lägg sen till kaffe på det och ni förstår nog lyckan, kaffe smakar alltid bäst utomhus men efter 52 mil i benen så kan jag meddela att det är MAGISKT med en kopp kaffe.

Blev även byte av kläder och skor, och här var det en tvekan om jag skulle våga byta skor, risken att ta av skon är att den brutna tån svullnar upp innan man hinner få på nästa, men samtidigt så skyddar dem skorna som låg i dropboxen lite mer om man råkar slå i tårna, så det blev ett snabbt av med kläder, strumpor och skor sen bita ihop och tvinga på nya skor. Byte av löparkläderna var bara för att få på oss värmare inte för att vi fryst en endaste gång på vägen till ängelholm utan mest för att vi vet att både temperaturen och tempot går ner på natten när man springer i pannlampans sken och ska hitta rätt samtidigt, och var det nått vi INTE tänkte falla på så var det fel klädval. Tanken var som sagt innan vi kom till Ängelholm att ta god tid på oss, ev sitta ner i lugn och ro innan vi begav oss ut, men dem har verkligen tänkt på att ingen ska fastna i depåerna, för det var till att byta om ute och sen inga stolar alls att sitta på haha, så när vi fått på oss kläderna, gått på toa, så begav vi oss faktiskt iväg, här hade jag gått in med en åsikt, den enda faktiskt i vårt upplägg hahaha, vi skulle springa minst två km, även om stavarna kopplades loss från väskan och blev lättillgängliga så ville jag springa minst två km, och vi sprang faktisk 4 km, sen hände något i min baksida nere vid knävecket, en smärta smög sig på, så jag frågade om vi inte kunde gå en bit. 

  

Det började även bli mörkt och pannlampor fick plockas fram, tror vi gick och sprang kanske någon km till kanske till 60 km sen ville inte min baksida springa mer, vi försökte väl springa vid två omgångar till men där kände jag att jag ville hellre att vi gick ner och speedhikeade oss fram med stavarna till Kullaberg så att jag inte gick i sönder innan dess, vår tidsplan när vi skulle vara på berget skrinlades i samma veva och humöret på sambon sjönk, jag valde att inte ta åt mig även om hela jag kände att det var pga mig, men en skada som uppkommer kan man aldrig göra något åt och jag bet ihop och fortsatte framåt, tystnaden är aldrig bra men den smög sig på oss, vi försökte hålla humöret uppe och den där kaffen i Svanshall var litegrann av en räddning, men när vi kom vid Himelstorp var Anton tidspressad, jag kände att det var lugnt fortfarande, han vill ha minst 8 h på berget, jag kunde inte riktigt ge honom det, och när jag som varit och rekat "bonus" delen inte kunde svara på hur långt det var ner till Mölle och han irriterat tittade på klockan och menade att vi skulle ha långt över 120 km innan vi var i mål och vi hade faktiskt signat upp oss på ett 100 km lopp. Jag försökte bita ihop och intala mig att det var bara smärtan i Antons fötter samt trötthet som talade, vi kom väl in i Mölle vid 22:30 på fredagskvällen 7 timmer hade det tagit oss från Ängelholm till Mölle och nu hade vi "bara" 7 timmar på oss att ta oss runt dem sista 22 km, herregud tänker kanske ni nu 2,2 mil på 7 timmar, man går 1 mil på 1,5 timme, jajo så kan man kanske tänka om man inte som vi hade 87 km i benen OCH att det är 22 km på just kullaberg! 4 timmar hade det tagit oss när vi rekade den delen för någon månad sedan, jäkligt många fellöp dock men vi ska oxå tillägga att då var vi hela och hade pigga ben, nu var vi trasiga och hade allt annat än pigga ben. 

 

Det hade börjat blåsa upp rejält innan vi nådde Mölle så båda två valde att ta på oss vindjackorna, men efter att vi kommit upp för första backen och hamnade i lä inne i skogen så fick dem snabbt åka av, det är inget bra att kyla ner sig inifrån och ut genom att bli svettiga i onödan, nu kör vi förvisso med ullklädder så dem värmer ändå, men som sagt det finns alltid begränsningar på hur mycket det värmer när tröttheten slår in och man är låg på energi. Första delen av Kullaberg var "lätt" dock så gav Antons höftböj upp, samt att han hade rejält ont under fötterna, och hans humör sjönk mer och mer, vi stannade till i ett vindskydd vid himmesltorp ( japp vi skulle ditåt igen) så Anton kunde massera ut sina fötter samtidigt så upptäckte jag hur jäkla svullen jag var ovandel knäveck/nederdel lår, såpass att jag kunde inte böja benet, bestämde mig för att linda benet med gasbinda, men mest troligt pga dålig lindning så fick den slitas av relativt snabbt då det bara gjorde mer ont, efter himmeslstorp börjar helvetet, mot hållkull, det är inte mänskligt för fem öre, och jag kan inte sluta imponeras över dem som springer över denna terrängen som en annan springer på asfalt, men vi stavade på, försiktigt över stenarna och sen genom snår, rätt som det är känns det som vi går in i en vägg, det var en backe men det känns som en vägg, straight up och den tog aldrig slut, tårarna brände för varje träd jag skulle ta mig över, hittade till sist en teknik som funkade, när vi väl var upp för denna backe hade vi någon meters "lättare" terräng innan det var dax att bestiga hålkull, det finns en "lätt" väg sen finns det en svår, jag tror inte jag behöver skriva vilken vi skulle upp för, vi var ju som sagt och rekade denna delen för någon månad sedan, då trodde vi att vi hamnat fel, nu vet vi att det hade vi inte, att "klättra" upp för denna delen med ett ben som knappt kunde böjas, en bruten tå som värkte varje gång man stötte i var påfrestande men upp skulle vi, och känslan när vi väl kom upp var så jäkla underbar, såpass att jag bara var tvungen att fota.

 

Det var oxå sista bilden under loppet, för sen gick vi in i ett mörker, nu visste jag att det hängde på mig och mitt humör om vi skulle ta oss i mål, Anton tappade det mer och mer för varje meter och när vi kom till extra snurren innan Josefinelust hade brytjävulen börjat bita sig fast i honom, lägg sen till att vi båda två drog i våra brutna tår så många gånger så jag tappade till sista räkningen, min ända tanke när jag gjorde det och Anton frågade hur gick det var att vända mig om och bara skrika på honom HUR FAN TROR DU! men jag vet oxå om att det hade inte hjälpt oss så jag svor ut när jag slog i den, sen masade jag mig framåt med tårarna rinnandes och ända tanken var jag vill ha min medalj, det är det ända som kan göra att det är värt denna smärtan, nere vid Josefinelust tittade sambon på klockan, 03:30 tyckte jag han sa att klockan var, och då var han riktigt uppgiven och menade att har vi inte 1,5 timme minst uppe vid fyren så bryter vi. Jag blev helt tyst, va bryter, när vi är så nära, max 6 km bort och två timmar, så jag tog täten, stavade på, mantrade ut till sambon, sten här lyft på fötterna, rot akta så du inte snubblar, backe ner hala stenar osv. drog i min tå, grät tyst och fortsatte mana på sambon upp mot fyren, väl uppe var klockan 04:10 och sambon sa att det kommer aldrig gå, jag gjorde en snabb uträkning, det hade tagit oss 40 min från josefinelust upp mot fyren, det var lika långt till ramsvik och sen max 1 km till, sa detta till sambon, och vår räddning var nog att det fanns inte en vätskestation eller människa vid fyren, så vi klättrade neråt, jäkligt försiktigt, tog oss säkert 20 min ner (kändes det som) ett felkliv och vi hade varit skadade om ens levande, det kan låta dramatiskt men det är verkligen stup rakt ner bland klipporna och det var mörkt. När vi kom ner och började trampa upp ett tempo igen så började jag mitt mantra, varav Sambon säger sjukt irriterat, skit i alla stenar och rötter och bara stava på, oyeees han har fått målvittring detta kan gå, genom fårhagar med björnbärssnår stavade vi, ner till Ramsvik, där säger Anton, det kommer gå, och det var sån jäkla skön känsla att känna, väl nere på asfalt, mindre än 1 km så hade vi 28 minuter på oss, där visste vi att vi skulle klara det, vi hade inte gett upp, utan fortsatt, trotts smärta, trotts irritationer, så hade vi fortsatt, pussarna vid varje mil, kramen mitt på kullaberg som Anton tvingade sig till när vi tvingades stanna och byta pannlampa och jag gjorde allt för att hjälpa men möttes av irritation, orden det är inte mot dig samtidigt som han drar mig intill sig, alla små kärleksbevis under loppen, orden som du är stark älskling, jag älskar dig mitt från ingenstans men när dem behövdes som mest, alla skratt, laman (ja den jäkla laman) med Antons ord *ler* allt sköljde över mig när vi närmade oss mållinjen och när vi handihand gick över mållinjen med 16 minuter till godo så var lyckan total, sist av alla 100 km javisst men deras medalj är inte annorlunda än vår, och alla som tar sig i mål i dessa lopp är i mina ögon sådana jäkla vinnare, sen tänker jag inte ta ifrån det från dem som gör det på sjukt grymma tider, hatten av till dem, så jäkla imponerande så det finns inte. Men man kan också se det så här, vi såg till att verkligen få valuta för pengarna och utnyttja tiden till MAX.

Kullamenna 2021 110,77 km slutade sträckan på tid 21:43:40 om jag är nöjd? Galet nöjd! Hur min kropp mår idag? Tån mår bra, den är nog bara lite bruten, värst är dock baksidan av mitt högra ben, vad som gått sönder vet jag inte, svullnaden har dock lagt sig bra, dock har en rodnad börjat uppstå så något är sönder det vet jag, mest troligt en bristning med tanke på rodnaden. Tröttheten som kommer och går även med inslag av feberkänsla finns där och trotts sömn till och från hela lördagen så är man fortfarande trött, just nu försöker vi äta, dricka och sova så mycket vi kan, och njuta av att vi faktisk klarade det, revansch Kullamanne 2021 and we did it! 

Det jag tar med mig som min styrka det är när det gör ont så är det jag som får oss att gå framåt, jag är inte den snabbe av oss, jag är inte den duktigaste löparen av oss, det är Anton, men jag har ett pannben som får oss framåt när det är som störst mörker, sen får vi aldrig veta hur det gått för oss om vi sprungit var och en för sig, men vi har sagt att när bestämt att köra lopp tillsammans så startar vi tillsammans och vi bryter/tar oss i mål tillsammans. 

 

Alltid afterrun öl dock världens sämsta glutenfria Pizza men igår satt den där den skulle ändå. 

Detta är mina tankar om loppet, mina känslor så som jag kände under loppet, sambon har säkert upplevt det på ett helt annat sätt, förhoppningsvis kommer hans rapport upp här inom kort, eller om han bara väljer att köra den på insta det märker vi 💓

/Marie 

Revanschen

Kullamannen närmar sig med stormsteg och första frågan som ploppar upp är jag redo? Svar på den frågan blir med en annan fråga, blir man någonsin redo? 100 km 10 mil hur kan man bli redo för ett sådan lopp? Allt man kan göra är att ge sig själv dem bästa förutsättningarna, men betyder det att man är redo? njaaa det vill jag nog inte påstå. Är jag taggad då? Inte ett dugg, jag är aldrig taggad för saker, min fokus gör att jag ofta verkar vara obrydd inför stora saker, jag är inte den som skriker och tjoar och har mig att detta ska bli så jäkla skoj, allvar vi ska springa 10 mil hur jäkla skoj på en skala 1-10 kan man säga att det är? Men va kanske ni tänker, vilken inställning, men jag sa bara att jag ser inte ett 10 mils lopp som något skoj jag ska göra, jag ser det som en utmaning, en sjukt utmanande utmaning, men skoj njaaa faktiskt inte.

Så varför gör jag då detta kanske ni tänker, mitt svar på det blir med ännu en motfråga,  måste allt vara skoj? Jag har svårt att se folk framför mig stå och säga FAN vad skoj det ska bli att springa 10 mil, Kullamannen JA GUD SÅ SKOJ och klappa händerna fanatiskt. Jag har till och med svårt att skriva en skoj utmaning, betyder detta då att vi kommer lida oss igenom loppet, självklart (inte), vi kommer skratta, men då har vi skoj tänker ni, ja det har vi, jag sa inte att vi inte kommer ha skoj under 10 mil, jag sa bara att jag ser inte det som något skojigt lopp. 

Under 10 mil hinner man uppleva mycket tillsammans, man hinner fundera på varför man öht ställde sig på startlinjen, man hinner ställa sig frågan om man inte skulle ta raka vägen till en psykolog som tittar in i hjärnan (som man faktiskt starkt tvivlar på att den ens finns) och säger till en vad det är för fel på en. Man hinner scana igenom kroppen flera gånger om, för att försöka hitta en skada som hindrar en från att fortsätta, sen kommer man ägna lika mycket tid att försöka övertala sig att den skadan man precis hittat inte finns utan det är hjärnan (den som man starkt tvivlade på att man hade alltså) som försöker spela en ett spratt, lägg sen till att detta sker vid olika tillfällen på loppet om och om igen så förstår ni att skratt och tårar ligger väldigt nära varandra. Så är det bara elände och misär? Självklart (inte), 10 mil vet ni hur många världsproblem man hinner lösa på den sträckan? Vet ni hur vacker natur vi har i sverige om man bara tittar upp och blickar framåt? Kullaberg får man visualisera från tidigare besök då det kommer vara bäcksvart när vi når dit, men även mörkret har sin charm, merän man tror, natten i pannlampans sken tillsammans med den som betyder mest är jäkligt magiskt, det är dessa stunder som får mig att anmäla mig att vilja springa dessa lopp, tiden tillsammans i en magisk natur, utmanande för kroppen men även jäkligt utmanande för sinnet och framförallt förhållandet när man som oss gör det tillsammans. Herregud vad är en uppfälld toasits hemma kontra att ens sambo missar en markering så man kommer 1 meter fel? nu är det förvisso jag som är ögonen i mörkret av mig och sambon så ni förstår nog också vem det är som får utskällningen om vi svänger fel (även jag som inte fäller ner toalocket) *ler*,  eller en icke tömd diskmaskin mot att man inte svarar på en sjukt viktig fråga som -ser du nästa markering, 1 sekund för långsamt. Det är när den andre bryter ihop på en för att man råkar hamna 1 meter för långt fram eller inte kan läsa en GPX fil rätt, som man inser att man måste verkligen älska den människan som står framför en och skäller för att man inte lös åt rätt håll med pannlampan när den andre behövde mer ljus. 

Vi har gjort ett försök på Kullamannen tidigare 2019, vi kom till Jonstorp och även om det var min trötthet som sinkade ner tempot så var det sambons höft som satte spiken i kistan att vi var tvungna att bryta, hans kamp är tempot, min kamp är att acceptera att jag är anledningen till tempot, nu vet jag om min styrka i löpningen och framförallt långlopp, jag vet om att när vi står och surar på varandra i skogen så är jag stark nog att få oss i mål, dock så var det faktisk sambon som plockade tillbaka mig nu senast när vi var ute och rekade banan på kullaberg och jag bröt ihop över att han ifrågesatte min GPX fil läsning, som jag surade, och han plockade tillbaka oss till skratt och njutning av resten av rundan. Så vi har verkligen vuxit tillsammans sedan 2019 och tills på fredag är jag inte ens orolig att om någon av oss faller i humöret så kan den andra lyfta, detta är nyckeln till att vi ska klara det, allt det andra kan vi, springa/gå, vi har övat, och framförallt vi har rekat banan, så revansch på Kullamannen here we come! 

Tränar för lite

Jag och sambon satt och diskuterade hur mycket, eller faktiskt som vi kom fram till hur lite, tid man lägger ner på träning om man sätter sig ner och räknar på det. I dagens läge så kan man ju statistikföra det mesta och så även ens träning, vi använder ju oss av Garmin och strava till detta och i Oktober månad tror jag Sambon igår den 19 Oktober hade 21 h och jag hade väl 37 h, vilket kanske i första anblicken kan verka som mycket men om ni ser uträkningarna nertill så får man en annan ahaaa upplevelse. 

Jag var ju på en arbetsledarutbildning en gång där kursledaren bad oss alla att skriva ner allt vi gjorde på en arbetsvecka och tidsätta detta, 40 h är en arbetsvecka, sen bad hon oss att skriva ner ALLT inkl toalettbesök, hämta kaffe, snacka med kollegor osv och tidsätta detta ex. hämta kaffe 4 koppar ala 2 min blir 8 min på en dag och 40 min på en vecka, detta här var inte för att kolla om vi slösade vår tid på att hämta kaffe då kanske jag ska tillägga utan det var för att se VAD lägger man sin tid på, det var även ett sätt att se hur man kunde "tro" att man la mycket kontra lite tid på saker, för dem som kom upp i ex närmare 50 h när dem var klar så var frågan, jobbar du över 10 timmar varje vecka, var svaret då nä, så hade man någonstans uppskattat att man la mer tid på något än vad man kanske egentligen gjorde, fick man som jag bara ihop 35 h så var ju frågan samma sak fast på andra hållet, går du och rullar tummarna 5 h i veckan, vilket jag såklart inte gjorde, lärdomen av denna övningen var faktiskt att det här med att uppskatta tid vad man verkligen lägger den på är svårt såvitt man inte noterar varje minut, men då skull man till sist få ta med tiden man lägger på att notera ner vad man gör. 

Jag tror (obs tror) vi gärna ökar upp tiden vi lägger på typ "bra" saker, städar, jobbar, lagar mat tränar osv. medans tiden vi lägger ner på sånt som kanske ses som "sämre" saker tex netflix, socialamedier, youtube osv. minskar vi tiden på. Jag får ju ofta höra hur mycket jag tränar, dock så är det ytterst sällan jag faktiskt hör detta från tränande människor (det händer men mer sällan) utan många gånger så tror jag (obs tror) det är folks egna dåliga samvete som gör att man tycker att en människa som tränar gör det för mycket och borde vila mer. 

Så jag gjorde som sagt en liten enkel uträkning, och när jag var klar så hade jag som ni ser nedan 54,5 h över i veckan till att vila och om jag bröt ner en arbetsdag så hade jag 5,4 h kvar att vila (förutom tiden jag sov då vill säga) Sambon tyckte en annan sak var intressant så han kollade upp hur många timmar en serie var, ex Lucifer är 17 h, vi blev ju förvånade hur lite timmar den serien var då det tagit oss tre svåra år att se klart denna hahaha medans dottern beta av den på typ en vecka, GoT är hela 56 h lång, lite merän en arbetsvecka, så när man bryter ner saker i tid så kan man lättare få grepp om vad vi lägger vår tid på och hur mycket tid vi lägger på div saker. 

Och nu är det säkert folk som tänker men jag sover inte 7 h per dygn och jag jobbar faktiskt fler timmar, har längre transportsträcka, tar längre tid på mig att laga mat osv. ja så är det säkert, vi alla har olika tidsscheman, detta var mitt, min sambo har ännu fler lediga timmar hahaha då han nästan aldrig lagar mat och faktiskt har sin träning som transportsträcka till jobb, detta gav nästan honom lite ångest hahaha är det då detta är till för, sätta en nagel i ögat på folk, få folk att få ångest, självklart INTE, det är däremot ett intressant sätt att se när folk säger att man tränar för mycket kontra att man måste vila, att man då kan svara men jag sitter ju på röven i 5,4 h varje vardag än mer på helgerna, faktiskt, jag fick nästan liiiite panik hur mycket vila tid jag har eller tid till annat om man nu vill se det så. Nä nu är det inte 5,4 h på rad utan dessa är utspridda över dagen såklart, jag och sambon sitter ju alltid ner 30-45 min varje morgon innan jobb och dricker kaffe, ren kvalitetstid i våran ögon och faktiskt ren "vila" sen har man vänttider på saker och ting,  men fortfarande så länge du inte står och gör jumpping jax medans du väntar så är det ju trotts allt "vila". Så då är ju genast min fundering, tränar jag för mycket och vilar för lite eller är det rent krasst så att jag vant min kropp över tid med så mycket vila att 2 h träning anses som mycket träning? Och är vi verkligen skapta att röra på oss så lite som vi gör? Och framförallt (ja nu tänker jag trycka en nagel i ögat) hur kan vi säga att vi inte har tid till att träna? 

Nu har vi alla olika livspussel och jag vet att varje gång sånt här kommer upp, så kommer även ursäkterna fram, förlåt, men jo så är det, jag har sagt det förr känsliga läsare avrådes att läsa denna bloggen, eller om jag väljer att skriva det på ett "snällt" sätt man underskattar den motionen man faktiskt hinner göra. Jag har också ett heltidsjobb, extraknäck (mina pumppass) jag har haft små barn, jag hade även hund samtidigt som Lowa var ny, så det är inte så att jag inte vet hur det är med heltidsjobb och småbarnsår, är man två vuxna så har ALLA 1 h att kunna få egentid om så bara för en promenad, allt annat är, ursäkta mig, bara ursäkter till att inte göra. Sen kommer vi alltid tillbaka till VILL man göra? DET är en annan diskussion, men ALLA kan, sätt er ner och skriv ner er dag så kommer ni inse att ni kan, sen kanske ni kommer fram till att ni inte vill men som sagt det är en annan sak, blanda inte ihop orden KAN och VILL. Och jajo det finns alltid undantag i reglerna, mannen/kvinnan är ute och reser, man är ensamstående (vilket jag också varit OCH hunnit träna) osv. men undantagen är just undantag och inte regel, och det är inte det detta inlägget handlar om, det handlar om vad lägger vi ner våra timmar på och tränar man verkligen för mycket. 

Jag har ju en tendens att sväva ut just när det kommer till träning och TID, även om detta inlägget handlade om just TID och träning så var det inte spåret att ta sig tiden till det som det handlade om i grunden även om det som sagt är lätt att man svävar ut i just detta när man snackar tid och träning, och speciellt om man sim jag tror på rörelse, jag tror att vi sitter alldeles för mycket still i vår vardag, vi är ofta helt slut efter en arbetsdag och tror att vila genom att sitta framför en skärm är lösningen, men en promenad är också vila, en aktiv vila, och den sortens vila tror jag vi alla hade mått så mycket bättre av om vi tagit oss tid till det, och kanske kan just bryta ner en dag i tid hjälpa en att kanske verkligen komma ut på den där promenaden och på köpet faktiskt få frisk luft. 

Vad är då min slutsats i hela detta tränar jag och min sambo för mycket, mitt spontana svar är NEJ, inte om man tittar på dagsbasics, sen finns det vissa dagar som kanske det blir mycket träning i folks ögon, men jag vill ändå understryka att det är ytterst sällan jag kör 3 stenhårda pulshöjande träningspass på en dag. Jag är även jäkligt noga med min vila, merän nog många tror, jag går nästan alltid och lägger mig så jag ska kunna få 7 h sömn och jag har väldigt mycket sitta på röven och göra ingenting tid på vardagarna, merän jag faktiskt trodde när jag bröt ner dagen då jag faktiskt inte gör så mycket merän det jag skrivit ner just på arbetsdagar, sen finns det ju undantagsdagar men dem är just som dem låter undantag.

/Marie

Pannlampa och sonen som dragkraft

Min motivation till löpning har ju varit rätt låg, så mörkerlöpning med pannlampa och sonen togs till handa, ett pannlampslöpning är sååå jäkla skoj, två att springa med sonen ger mig så mycket energi så det får mig att längta tills nästa gång han och jag ska springa. Jag är nu uppe i en vecka med runstreak och det känns lite grann som jag är på väg åt rätt håll faktiskt, såpass att jag igår tog mig ut mitt på ljusa dagen helt själv, så det får man väl ändå vara nöjd med, nu kommer en vecka där sonen är hos sin pappa så jag får helt själv motivera mig ut, men det ska gå.

Som jag skrev att springa med sonen och sambon för den delen ger mig så mycket energi, men vi jobbar ju om varandra rätt mycket så det är inte så många rundor som blir tillsammans med sambon barnveckorna, förvisso mötte jag och Ludwig upp Sambon i måndags, sprang tillsammans med honom på torsdagen då han hann hem för mig efter mitt pass så han tog en liten såkallad bonusrunda.

I lördags gjorde jag och sonen något helt fantastiskt, jag hade bestämt att jag skulle springa en mil i ett tempo på 7,isch/km och frågade sonen om han ville med och det ville han, skrev till sambon att vår plan var att möta honom vid toaletterna i pålsjöskog, och att vår tanke var lugnt tempo så han fick själv avgöra om han ville springa tillbaka med oss eller själv, blev att vi sprang tillsammans men sambon snurrade lite fortare på vissa ställen för att han också skulle komma upp i en mil. Älskar just när vi får ihop dessa tillsammanslöpningarna fast vi har olika veckomål. 

Valde även att ta nya vätskeväskan med vatten (Ludwig vill ha det på längre rundor) samt packa lite baktill för att känna på hur det var att springa med nya väskan både fylld med vatten framtill och med lite packning baktill, och nja den var inget för mig, nu ska jag ha min mens förvisso och är sjukt öm i brösten (sorry infon haha) och dessa vattenflaskornas korkar tryckte exakt på bröstvårtorna vilket var sjukt obekvämt, där var även en massa snören som piskade och irriterade men dessa kan man kanske justera undan om man tittar närmre, för själva väskan i sig satt skönt om man bortsåg från flaskorna som tryckte så använder man bara den som transportväska utan vatten eller vätskeblåsa baktill så är den säkert mycket bättre. 

Löpningen i sig gick över all förväntan, vi lyckades hålla tempot vi sagt och det bästa av allt det kändes kanon i kroppen, ingen smärta någonstans (förutom brösten då hahaha) och sonen var sjuuuukt duktig, hans andra mil och han såg stark och avslappnad ut hela tiden och behövde inte stanna EN endaste gång, dock tvingades han att stanna vid toaletterna då jag behövde kissa och sambon inte kommit än, men om man bortser från det trummade han på hela tiden UTAN några problem och detta med 4 dagars a 18 km löpning i benen och en offroadcykelrunda *stolt*, när vi kom hem tittade jag på snitt tempot, 7,07/km vilket man får säga är jäkligt bra gjort. 

Söndagen sen så var ju min plan att göra om samma bedrift det vill säga springa en 5:a i 7 tempo men vad ska man säga när inte sonen är med och ajbajar en när det går för snabbt så brister det lite, men ändå 6,17 är jag ändå nöjd med, då känslan i kroppen var bra, dock så bråkade halsen att den slemmade men det kan vara allt från väderomslag till att jag inte kunde ta min astma medicin pga att jag tagit den tidigare på pumpen och vill inte ta den för ofta. 

När lusten springer ifrån en

Dagarna springer i stormsteg mot Kullamannen, och vad händer med mig då? jo jag hamnar i en löpsvacka, det som egentligen inte får hända händer, och jag kan känna smått panik, jag måste få kilometrar i benen samtidigt som jag inte vill trötta ut benen. En del av mig känner -sitt lugnt ner i båten, detta klarar du, Den 27 September 2018 sprang du 49 km med sambon utan att ha sprungit en endaste meter det året. En del av mig känner att jajo men då var jag nykär och yngre. 

Jag vet att jag har min grundstyrka från bodypumpen, jag har konditionen, och jag vet om att jag har pannbenet till att klara det mesta jag tar mig an, men jag känner också att det är mycket runt omkring mig som tar väldigt mycket energi just nu, gör mig trött, en trötthet jag inte alltid kan styra, och det var just tröttheten som var mitt stora problem 2019  när vi gjorde vårt första försök. 

Men vi är också bättre förberedda denna gången, vi har tom rekat stora delar av banan, det är bara första delen som vi inte kört igenom, förvisso har det varit en massa turer kring banan då länsstyrelserna inte verkar vara hälsofrämjande för fem öre, och lika mycket som jag bara vill skrika ge mig rätt bana NU så har jag all respekt mot dem som anordnar Kullamannen att dem orkar stånga sig blodiga för oss löpares skull, och egentligen så är ju en bana som ingen sprungit tidigare lika för alla om man ska se det positivt, men har man rekat en bana så vill man ju inte jättegärna att det ska skilja sig jättemycket från den. Det som är mest positivt för min (vår) del är att det blir mörkerstart, dvs vi startar tidigt, 07:00 skulle starten gå, och då slipper man så lång väntan från att man vaknar till att man ska springa vilket jag tror gynnar både mig och sambon.

Men glädjen till löpning då, hur ska jag motivera fram den? Just nu måste jag nog få till min run streak igen, tanken var efter Kullamannen men jag känner att jag har lätt att hoppa över löprundor om jag inte har en press på mig, som om -du ska springa Kullamannen inte var tillräckligt bra motivation, men nä faktiskt inte, jag kan lätt hamna i det som jag skrev ovan, detta klarar du, du har gjort det förr tänket, och det får inte ut mig på några löprundor kan jag meddela. 

Jag kom dock ut förra onsdagen (efter 4! dagars löpvila), själv, 5 km tom, känslan var bara gör det, och det är väl mitt främsta vapen just nu, tänket bara gör det, men det får ju inte mig motiverad ut på nästa runda, mitt andra vapen är dem som sambon "tvingar" ut mig på, som i lördagsmorse, dock så kom glädjen faktiskt där, det var en magisk dimmig morgon och luften var lätt att andas, dock så var det ett orosmoment, rundan kändes som den gick i ett för högt snacketempo med andningen MEN när vi kollade tiderna så borde jag inte varit så andfådd för det tempot, det var inte så att jag inte kunde springa och snacka men andningen var ansträngd och det var tufft för luftrören trotts att jag puffade mig innan och det var lätt luft att andas.

Mitt tredje och nog faktiskt bästa vapen just nu är pannlampslöpning, dem runderna görs med ett leende på läpparna och känslan där är faktiskt många gånger att jag hade kunnat springa HUR långt som helst så ja, kanske ska min runstreak bli just pannlampslöpning, iallafall tills jag kommit in i tänket att springa varje dag igen utan att känna skjutmigkänsla. 

 

Rek av slutspurten

Vi har ju Kullamannen sprint 100 km (ja jag vet kul namn haha) stående inför dörren, närmare bestämt den 5 November, så en månad bort, som jag skrev här om veckan så testade vi sträckan från Ängelhom till Mölle för att se var vi sprang fel sist och för att ha den under "kontroll" ( allt kan hända raceday) förra helgen var det dax att testa berget, vi har ju mer eller mindre koll på den största delen, men biten från Aril in till berget och sen mot Josefinelust har vi sämre koll på, så med GPX filen nerladdad i klockan så begav vi oss av mot Kullaberg, parkerade vid Himmelstorp och gick ner till vägen där Aril möter berget (typ). Startade klockan och började springa, blev en hel del felspring, det är INTE lätt att springa efter en GPX fil på ett ställe man aldrig sprungit och där det sporadiskt faktiskt även är dålig GPS täckning, den första delen var en del av berget som vi faktiskt aldrig sprungit på, vilket var synd för det var faktiskt en fin del, vi stötte även på ett rådjur här, vilket vi heller aldrig gjort på berget, så denna sträckan kommer hädanefter läggas till när vi beger oss ut till "berget" för att springa. 

Vi kom nog fel på en del ställen efter Nimis också men det är marginellt och förhoppningsvis är faktiskt banan bra uppmärkt på raceday så det tillsammans med GPX filen så kanske vi slipper lika mycket fellöpning. Efter hållkull tappade jag det rejält, jag hade GPX filen så det var jag som skötte "kartläsningen" och sambon menade att jag kunde inte gå nitiskt efter den, utan man var tvungen att låta det gå 50-70 meter, det var bara det att han sagt innan vi startade att den meddelade rätt snabbt när man var fel och snabbt för mig är 2-3 meter och inte som han sa 50-70 meter och jajo nu när jag sitter här hemma och skriver så är det ju mer logiskt med 50-70 meter än 2-3 men där ute när man inte gärna vill springa en endaste meter fel för det är extra km i benen som kanske inte gjorde så mycket förra helgen men som kan vara avgörande raceday, så jag tappade det helt, Anton fick sig en rejäl avhyvling och det blev några surande minutrar från min sida innan han fångade upp mig och kramade bort både tårar och surandet, dock så väljer jag att se detta som positivt, då det är just sånt här som kan hända och garanterat kommer hända efter x antal mil i benen, man är trött och kanske har tappat det lite, då måste man kunna fånga upp varandra, jag har ju lättare att hålla upp humöret om Anton tappar det, vi brukar faktiskt säga att tappar jag det är vi körda, så det var rätt skönt faktiskt att jag tappade det och att Anton faktiskt lyckades få oss båda tillbaka så vi kunde springa och prata och skratta igen, för DET är viktigt att just när det är som jobbigast kunna hitta snacket och skrattet, inte fastna i tystnaden, tystnaden har en tendens att göra att man scanar igenom ens kropp och jäklar vad man kan hitta smärtor och skavanker då som man inte känner när man springer och snackar och humöret är på topp.

Jag fick även ett riktigt gott kvitto på vad kroppen klarar av, berget är ju som sagt tuffast dem 5-7 första km, sen är det varierat med tuffheten, dock från den gamla betalstationen och röda slingan mot Himmelstorp är det "enkel" löpning, dvs inga klippor att bestiga och straight up backar, det går uppåt, det gör det, faktiskt 200 hm tror jag klockan sladdrade om, på ca 3,5 km, men det är som sagt vanlig grusstig, och här sa jag till Anton att jag ville springa hela sträckan, oavsett backe så skulle vi springa, och det gjorde vi, med 16 tuffa km och närmare 700 hm i benen så sprang vi, inte fort men vi sprang. som sagt allt detta tillsammans med löpningen vi gjort 14 dagar innan blev ett sådant kvitto på att vi är nog redo för Kullamannen, alltså så redo som man kan bli då alltså.