Livet, ett springande äventyr : Kullamannen 100 km 2022 Race rapport

Så var det då dax igen för kullamannen, denna gången med "nattstart", tiden från första början var 23:59 men ändrades till 23:00 fortfarande dock natt för en annan som sover sött vid 22:00 i vanliga

En kaffe innan start!

Var jag då redo för detta lopp? Nja egentligen inte helt, Pappas bortgång i våras, mycket på jobb men framförallt har det varit mycket fokus på rehab sen i somras, först så provsprang vi ju med packning liknande den vi skulle ha kust till kust från Laröd till farhult och hem igen, efter det så hade jag en krånglande framsida på underbenet på höger sida, vilket jag rehabade bort med löpning i lugnt tempo och kortare distanser.

Var ju lite nervös inför kust till kust då benet blev helt bra veckan innan, hade även haft problem med en hälsena på vänster fot till och från och redan första etappen så kände jag hur den tjocknat men här gjorde jag en upptäckt, jag smörjde in den i vaselin bara för att kunna fortsätta och efter det så krånglade den inte på hela tiden, fortsatte såklart att smörja varje morgon (även om det bara satt i huvudet kanske så var det dumt att chansa).

Kust till kust flöt smärtfritt fram till sista 2-3 milen då började framsidan på smalbenet (denna gången andra benet) att smärta, vilket gjorde att väl hemma så blev det reahblöpning IGEN suck, och som om inte det var tillräckligt så började knäet (det där jag slitit av mitt främmre korsband) krångla en vecka efter, och på söndagens pump en vecka efter kust till kust så var det som om något small till i det. Så än en gång tillbaka till rehablöpning *suck*. Jag är tacksam över min runstreak som gjort att jag tvingat ut mig i korta lugna runder vilket jag tror har lett till att det läkt snabbare.

Så med denna bakgrund (Augusti-September) så förstår ni själv att det inte blivit så många långpass inför kullamannen så därav kunde ju förutsättningarna varit bättre, vi var dock och sprang sinarpsdalen delen 4 veckor innan Kullamannen, Båstad till Båstad körde vi 50 km blev det och även om jag kände efter 21 km att jag inte orkade springa mer så kom jag tillbaka dock med känningar i mitt knä mot slutet, dock bara känningar inget värre än så, trötta lårmuskler innebär smärta i knäet.

Så när vi ställde oss på starten så var det med insikten att maxtiden skulle nyttjas (den var trotts allt 2 h kortare än förra årets 22h) och vi skulle inte puscha så vi gick sönder utan running stones till UTMB skulle samlas in. MEN man måste ju ändå ha en form av race plan och den började vi fila på under onsdagen, visst skulle vi kunna nå Ängelholm vid 09:00 (högt räknat) vilket vi började känna var liiite väl safe så vi drog ner det till 08:00 för att till sist säga vid 06:00 skulle vi försöka vara i Ängelholm hahaha, jomensåatt stenarna skulle ju bara samlas in eller.

Början flöt på bra, vi höll vårt egna tempo och sprang på lugnt, valde att springa den asfalterade delen upp från Båstad för att sen följa ledet och gå när vi kom till skogen, var rätt mäktigt att se alla pannlampor son snirklade sig upp, kyrkogården med alla dess gravljus och nästan en fullmåne, mäktigt! Allt flöt på bra och då vi var ett led om än något utspritt emellanåt så behövde man aldrig riktigt oroa sig för att springa fel, sen all cred till banmärkeringen så jäkla bra! Sen är det ju alltid en fördel att ha provsprungit innan då man hittar på ett helt annat sätt, längs sinarpsdalen hörde vi hur en Älg bölade högt och tydligt, häftigt tyckte sambon rätt skrämmande tyckte jag, mest troligt uppskattade dem inte alla pannlampor mitt i natten och nere i dalen ekade deras bölande rätt mäktigt, dem kallas ju inte för skogen konung för inget!

Mäktig måne

Greve kullar sen var än mer mäktigt då säger sambon, du vet om att du peacar tempot va, och när jag ser bak om mig så har jag ett pärlband av pannlampor, lite stress över det så hölls tempot kanske lite högre än vad jag gjort om det bara varit jag och Anton men sen för den delen så kändes tempot bra så det gjorde inget. Vid 30 km så kände jag första tendensen till att behöva gå, ja jag vet alldeles för tidigt och jag vet egentligen inte varför, mest troligt bristen på långpass träning. Stavarna plockades iallafall fram för ska jag gå så ska det inte gå långsamt iallafall, blev dock att vi växlade mellan att gå och springa, vilket kändes bra faktiskt, pulsen bråkade lite emellanåt när vi sprang, precis som om jag sprang och höll andan och spände mig, vet inte om det är rent mentalt eller om kroppen inte är i bättre form än så, sjukt frustrerande är det iallafall för känslan av stoppkloss kom över mig igen och emellanåt tappade jag mig pga det.

Tidsplanen höll relativt bra, 07:00 (en timme efter sista budet, men två timmar innan första) kom vi äntligen till Ängelholm efter att ha snurrat i skogen i vad som kändes som en evighet. Här hade vi bestämt oss för att senast 08:00 skulle vi lämna! Jag tog buljong, kaffe OCH hör och häpna en mugg med pepsi (tänkte skriva jag kan inte minnas när jag drack läsk senast, men jo faktiskt Laröd-farhult svängen smakade jag sambons cola) och bjöds på världens pepp från folket på aidstationen, ända nackdelen men även det som gör kullamannen till kullamannen är att man får byta om utomhus, i år hade dem iallafall bänkar man kunde sitta på vilket gjorde att man slapp sitta på kalla märken iallafall, dock så blir man snabbt nerkyld och jag såg rätt tidigt på sambon att han huttrade och tjatade på att han skulle ta på sig överdragsbyxorna medans vi var still men han lyssnade inte, lätt hänt att man tänker men vi ska ändå snart röra på oss men att kyla ner en redan "stressad" kropp kan straffa sig på slutet av loppet vilket jag tror det gjorde lite för sambon med facit ihand. Medans jag bytte om så stod mest sambon still, och när jag sen var redo att sticka så står sambon och har kvar att fylla sina flaskor, meeen va faaan hahahaha

Flytande frukost i Ängelholm

Det var staplande ben vi tog oss ut från Ängelholm 15 minuter tillgodo på klockan 08:00, kylan från natten låg kvar och vi fick både ta på vantar igen och sambon fick snabbt massera upp temperatur i mina lår som hunnit bli riktigt kalla och sen började vi springa för att få upp värmen, sprang på bra och humöret var med oss, 6 km senare hade vi äntligen fått upp temperaturen och vantar kunde plockas av, nya mål började byggas upp, mölle först, skulle vi inte kunna vara där klockan 13:00 och därmed kunna få 6 h på berget, vilket skulle innebära 1 mil på 3 h vilket kändes jäkligt soft, lägg till en magisk regnbåge och ni förstår känslan var bra trotts att vi åter hade fått börja pendla mellan att gå och springa, denna gången pga att min baksida vänster ben började krångla på samma sätt som min högra baksida började krångla förra året, dock så var skillnaden att det kändes bättre när jag sprang och mer när jag gick, dock ville jag inte påfresta för mycket genom att bara springa på då vi som sagt hade kommit överens om att stenarna skulle håvas in utan att vi gick i sönder. Innan kohagen efter farhult innan Jonstorp så kom dem första 50 km löparna ifatt oss med en väldans fart, gällde att vika undan snabbt och släppa förbi, längs hagen så är det singeltrack big time så det blev mycket hoppa åt sidan, och så fortsatte det sedan hela vägen till svanshall vilket gjorde att jag kände hur jag började tappa det mer och mer då vi förlorade 1 min/km för att vi hela tiden behövde stanna och släppa förbi, tänkte att kaffet i svanshall skulle rätta till känslan, MEN kaffe vid 11:00 i svanshall har inte samma magiska kraft som kaffe mitt i natten kan jag meddela så strax efter svanshall kom mitt första bryt när jag insåg att vi inte hinna till Mölle tills klockan 13:00, tårarna rann och jag var beredd att skicka iväg sambon så han kunde få hinna och få sina stenar iallafall, sambon drog mig intill sig och menade att oavsett om vi komma in till Mölle 14:00 så skulle vi hinna berget på 5 h, och jajo han hade nog rätt så vi traskade på, sprang i alla nedförsbackar och gick uppför, precis innan Arild kommer Ewa (som brukar vara på mina pumppass ifatt oss) hennes energi och leende gav mig åter kraft och energi att fortsätta framåt. När vi väl sätter första foten på berget efter Arild så är det som om jag får en kraft att orka allt, vi trycker oss uppför backen hela vägen till himmelstorp, springer på i nedförsbacken, peppar en medlöpare och springer vidare, nu är vi på hemmaplan! Och jag känner energin och endorfinerna bara flöda genom kroppen, dock har jag en mage som bröjar sladdra om att den vill totalkrascha och NÄ jag är inte intresserad av att använda den obligatoriska hundbajspåsen!

Helt magisk regnbåge

Vi springer in i Mölle kvarten innan 14:00 med orden innan 14:00 så ska vi ut igen, tar snabbt och fyller buljong, dricker samtidigt som jag deklarerar för sambon att jag måste på toa, smiter iväg KÖ, FAN! hur lång tid kan egentligen folk vara på toa, tittar klockan 13:54, fortfarande tid kvar, kommer in på toa och jäklar vilket hallelujamoment, hinner få 2 mess av sambon, var blir du av? Kommer tillbaka fyller min flaska med ny energi och vatten, dricker upp den sista kalla buljongen SUCK och är redo att sticka när sambon säger -jag ska bara fylla mina flaskor, meeeeen va faaaan älskling har du inte gjort det medans jag var på toa (valde jag att INTE säga) utan ler och säger okej, ser på sambons kinder att dem är "feber"röda, noterar även att hans ögon ser trötta ut.

Mölle hamn

14:03 kommer vi ut på varvet! 5 h det ska gå, 2,5 h/mil, klättringen upp till hålkull tar tid, klättringen ner från fyren likaså detta vet vi men det går! Går ut från hamnen mot första backen, får sällskap av en 100 miles löpare som har betydligt fler timmar på sig på berget än vad vi har, så han menar att han lunkar på lugnt, ingen stress. Sambon fastnar att gå och snacka med honom och jag känner bara snälla älskling kan du sluta vara social och öka tempot istället gahaaa! när vi väl kom till backen hittade 100 miles löparen en annan som han började snacka med, så vi kom loss och kunde åter öka tempot tackgodegud, ingen stress på berget var ju planen! Började sätta upp små delmål, hålkull innan det blev mörkt bla, fortsatte att springa i alla nedförsbackar och gå uppför, när vi kom mot hålkull upptäckte vi att det var inte samma bandragning som förra året, utan vi fortsatte följa blåa slingan och tog oss därmed upp det "lätta" hållet jäääääj vi slapp klättringen, väl uppe tog vi oss faktiskt tiden för foto och snabbt njuta av utsikten, djupt andetag sen begav vi oss neråt.

Hålkull

Sambon hade fått fram sina stavar han med pga höften som börjat bråka men även smärta i ett knäveck. Nästa mål var gul slinga innan pannlampa dock valde vi på toppen i fårhagen att ta på pannlamporna medans det faktiskt var ljust så slapp vi att jag stod och tittade ut i skogen med min pannlampa medans sambon försökte hitta sin typ hahaha. Sambon hade nu deklarerat det jag redan misstänkt att han kände sig varm med typ en feberkänsla (minns ni vad jag skrev innan att bli nerkyld kan straffa sig i slutet) och att han såg suddigt, frågade om han ville bryta en 2-3 gånger men fick ett bestämt nej varje gång, hans sportdryck var slut och behövdes fyllas på i Josefinelust så ett snabbt pitstop även där innan vi pinnande på upp mot fyren, och nu kom sambon tillbaka! Vid fyren hade vi över en timme kvar ner till Mölle och då var vi 100 på att vi skulle klara det, klättringen ner sen var hemsk, förra året var jag och sambon ensamma här, då såg man inte lika tydligt stupet, iår var vi ett pärlband på ett 10 tal löpare som lös upp hela vägen ner, dock så hörde vi rätt tidigt en röst ovanfrån oss (och nä det var inte kullamannen då alltså utan en annan löpare), högt och tydligt säga INGEN STRESS här, orden var nog menat till tjejen som han sprang med men han ville nog samtidigt säga det så pass högt att vi som var framför skulle känna att vi kunde ta det lugnt, jag kände paniken komma av fallrädslan (inte höjdrädsla) men lyckades hålla ihop tack vara sambon, väl nere så kunde vi åter återgå till vårat gå uppför springa nerför, även om mörkret hade gjort att det var väldigt långsamt springa nedför, Ramsvik och Mölle hamn har aldrig känts närmre, och väl ute på asfalten så tog vi stavarna i vår hand och sprang hela vägen in i mål, med över 20 minuter till godo och med en putsning av tiden mot förra året på 2 h, jajo nu hade dem dragit ner tiden från 22 h till 20 h men vi kan ju inte ta bort att det var fortfarande vi som sprang det 2 h snabbare!

MÅÅÅÅL 18:37

Hur mår jag då så här några dagar efter, jodå baksida lår smärtar, lite stress i ena foten, man blir trött av att springa med fivefingers, men jag har både lyckats hålla min runstreak vid liv OCH ha mitt pumppass, så tacksam över min kropp!

Är ju även populärt att posta hur fötterna ser ut efter ett långlopp, min både ser bra ut och mår annars prima.